Vikingarnas, riddarnas och Hansans Baltikum och Polen.         (och lite till)

En introduktion!

Detta är en tänkt resa jag ännu inte gjort, men som jag gärna skulle företa under ett par sommarmånader. Resan går från Tallinn i Estland till Swinoujscie i Polen. Temat är vendeltid, vikingatid, riddarordnar, hansan, folken i baltikum, polen och angränsande områden, samt deras historia från urtid till ungefär 1500-talet. Men detta är också min egen hemmasnickrade teoretiska grundkurs i arkeologi, ett ämne jag aldrig läst på universitet. För professionella arkeologer och historiker med inriktning på Norra Östeuropa är det mesta av detta givetvis förskolenivå.

När det gäller namnen på orterna har jag försökt få med de olika namn som gällt vid olika tider. Det är på flera olika språk och oftast med det nuvarande först. Jag skall väl också påpeka att alternativa namn för "vikingar" är bl.a. varanger, varjager, väringar, varangoi och ruser. Ruser använder jag ungefär som jag sett andra gör, som en benämning på de nordbor som var mer eller mindre slavifierade och bofasta österut, men också som ett begrepp för att beteckna de östslaver (poljaner och krivicher m.fl.) som levde tillsammans med de före detta skandinaverna. Vi skall också vara medvetna om att "vikingen2 uppfanns på 1800-talet och folket som levde vid den tiden kallade sig inte det. Viking som namn på ett folk är ett modernat påfund. När det gäller Polen använder jag det tyska begreppet vender för den västslaviska befolkningen.  När det gäller historiska perioder så använder jag dem ganska slarvigt. Vikingatid är ungefär 800-1100/1150. Innan dess pratar vi i Sverige om vendeltid, d.v.s. perioden ungefär 550-800. Vendeltid kallas i Europa för merovingisk tid. Efter vikingatid tar medeltiden vid, ungefär fram till Gustav Vasa och 1520-talet. Perioden innan vendeltid brukar vi i Sverige kalla för folkvandringstid. I Östeuropa, och i synnerhet de södra delarna, fick folkvandringstiden stora demografiska konsekvenser. Det skedde stora förändringar även i Nordeuropa och folkvandringen påverkade bland annat det som idag är Polen, Tyskland, Brittannien och Frankrike. Folkvandringstiden i Sydosteuropa började också tidigare än vad som omfattas i svensk historieskrivning, (migrationsperioden inleddes där runt år 200). Innan dess hade vi järnålder och bronsålder, båda uppdelade i yngre och äldre o.s.v. Vi skall också vara medvetna om att historia är politik. Den stora entusiasmen för vikingar och vikingatid i t.ex. Polen, är ett sätt att kulturellt ansluta sig till Västeuropa och distansera sig från det östslaviska som representeras av Ryssland. Lite präglar det min framställning också! Jag vill gärna se att vikingar och skandinaver var med och formade Polen, precis som vikingarna var med och skapade Ukraina.

Givetvis skulle man vilja besöka de gamla vikingabosättningarna Staraja Ladoga/Aldogaborg (Aldeigjuborg) och Gamla Novgorod/Holmgård också, på en resa som detta. Även t.ex. Pskov/Pihkva/Pleskau, Smolensk, Izborsk och Polotsk/Paltesjborg är gamla vikingatida platser. Det samma gäller för Kaliningrad/Königsberg/Wiskiauten. Det finns såklart intressanta platser i Ukraina också, inte minst är Kyjiv/Kiev/Könugård, Chernihiv/Chernigov och Liubech lockande för den som är historieintresserad. Från senare tidsperioder finns det likaledes givetvis mycket som är spännande t.ex. många pampiga byggnader från Ryska imperiet. Vikingarna färdades även på Volga och till Kaspiska havet, men det ligger utanför mitt ämne här. Jag skall ändå nämna de vikingatida bosättningarna Timerjovo och Sarskoje, som båda ligger strax öster om Moskva i Volgas flodsystem. Speciellt intressant, tycker jag, är att lyfta fram vikingatida och vendeltida handelsplatser som inte är så kända och omskrivna i svensk tradition. Jag tänker främst på Daugmale (Lettland), Grobin (Lettland) och Gnezdovo (Ryssland). Men även Kaup/Wiskiauten i Kaliningrad exklav och Bodzia i Polen är intressanta, just för att de är så okända. Till och med Wolin och Truso i Polen, får vi väl betrakta som relativt okända orter i Sverige.

Historisk Bakgrund

När vikingarna anländer till Baltikum är området bebott av uraliska stammar (förr beteckande som finsk-ugriska). Det är t.ex. ester, liver, voter, ingrer, vepser och kareler. Det fanns slaviska grupper, ett helt gäng, i angränsande områden. Dessutom olika baltiska folk, av vilka bara letterna och litauerna återstår. Polen beboddes av olika västslaver s.k. vender. Obotriter var en västlig stamfederation bestående av västslaver vid Östersjöns kust. Av de s.k. venderna finns idag bara sorber och kasjuber kvar. Dagens övriga västslaver är polacker, tjecker och slovaker, samt i viss mån befolkningen i västra Ukraina. Gränsen mellan östslaver, västslaver och sydslaver är inte direkt knivskarp. Baltikum har varit befolkat i mer än 10.000 år och det finns relativt gott om arkeologiska fynd i form av fornborgar, keramik, jaktredskap och stenkistegravar etc. Även i Polen har arkeologer funnit spår av mycket gamla bosättningar och mänsklig kultur. Se vidare avsnittet om förhistorien i slutet av den här artikeln.

Hur gick det då till med vikingafärderna till Gårdarike* när det begav sig på 750-talet fram till mitten av 1000-talet? 

Man tror att de större handelsskeppen, kallade knarr, kunde gå på öppet vatten och så att säga direkt över Östersjön. De mindre båtar som var avsedda för flodfärder seglade däremot dagsetapper via Åland och Finland. I de mindre båtarna fanns inte plats att sova, så man tror att de alltid övernattade på land. Detta vet vi genom så kallad experimentell arkeologi. Det har helt enkelt byggts kopior av kända skepp och sen har man seglat och rott dem i våran tid. Experimentella expeditioner var möjligt för oss i Ryssland på 1990-talet och en bit därefter. Ni kan läsa mer om det längre fram. Idag är det åter igen omöjligt med resor i Ryssland såklart, så vi får hålla oss till polska och baltiska vattendrag. Och för att säga det igen! Vikingarna var främst handelsmän, men också soldater och slavhandlare. Det var nämligen slavar som var den viktigaste varan. På vintern reste vikingarna också, men med häst och släde när isen bar!

Längs med floderna i Ryssland, Ukraina och Belarus fanns skogsprodukter som t.ex. päls, tjära, bivax och honung. Vid Östersjökusten fanns den åtråvärda bärnstenen. Från Svealand exporterades järn och smide. De krigsskepp vi också känner till, s.k. långskepp, var inte lämpliga på det inre av floderna utan var avsedda för längre färder över öppet hav och större floder. De står främst att finna i västerled, även om man funnit stora skepp även österut, t.ex. en 17 meter lång båt (Salme II) som hittats på ön Ösel. Skeppsfynd har också gjorts i Polen. Förutom knarren fanns en annan benämning på ett typiskt handelsskepp och det var karve. Dessutom har jag sett benämningen skeid för krigiska farkoster. Ett mindre krigsskepp kallades snekke, ett namn som återkommer för betydligt modernare båtar och i det svenska marina begreppet "snäcka". I diktningen kunde poeterna använda en s.k. kenning, vilket är en omskrivning i konstnärligt syfte, och då kunde ett skepp bli en "havshäst", blod kunde bli "korpens vin" o.s.v.

Staraja Ladoga/Aldeigjuborg var den ort som svearna först gjorde till sin egen på ungefär 760-tal. Det var också dit som Rörek/Rurik och hans bröder kom för att grunda sitt rike på 800-talet, enligt legenden. Rurik flyttade strax in i landet och grundar Holmgård (Staden på holmen). Sen sin nya stad Novgorod. Därefter kom rurik-ätten att styra Kievan Rus/Ukraina och senare Ryssland och Ryska imperiet ända fram till 1600-talet.

*Gårdarike var vad svearna och gutarna kallade dessa landområden. Man tror att det beror på att slaverna bodde i små befästa byar, d.v.s. gårdar. Slaverna var främst bofasta jordbrukare. Halvön vid Kaliningrad/Königsberg kallade vikingarna för Samland.

Karta över de viktigaste rutterna för vikingarnas färder i österled. De viktigaste större bosättningarna är utmärkta, dock inte alla. T.ex. är inte Truso och Wolin i Polen med här. Grobin och Daugmale i Lettland är inte heller med på kartan ovan. Riga ligger där floden Daugava/Düna/Dvina har sitt utlopp och Wolin ligger vid Oders utlopp och är inte utmärkt.

Estnisk karta med Truso utmärkt. Wolin vid Oder och Grobin i Lettland finns inte med. Grobin/Grobina ligger på den lettiska kusten, söder om Rigabukten, ungefär på den västligaste punkten mellan Daugava och Nemunas. Det skall också nämnas att även Nemunas var en navigerblad flod som användes för att frakta varor. Se detaljerade kartor längre ner!

En doppsko i form av en falk från Gamla Uppsala. Falken som doppsko har också hittats i Ryssland, Polen, Lettland, Birka och Kiev. Samma symbol är idag Ukrainas statsvapen, fast stiliserad. Även den ryska staden Staraja Ladoga har den första skandinavisk-ryska dynastins, rurikidernas, dykande falk som symbol.

Vikingabåtarna

Krampmacken byggdes 1980 som en kopia av en båt som hittats i Tingsträde träsk på Gotland. Med Krampmacken företogs en experimentell resa på Wisla och Donau åren 1983-85. Det är ett ganska litet skepp på 8m med sex åror och max 11 man i besättningen och man tror att båten var avsedd för flodfärder. Vidfamne är en större tung knarr och en kopia av Äskekärrsskeppet, som hittades i Ale norr om Göteborg på 1950-talet. Aifur är en svensk båt (9m) som användes för experimentella resor på floderna österut. Aifur gjorde tre resor, 94, 96 och 2001. Himingläva är byggd efter en förebild som hittades i samband med Gokstadsfyndet i Norge. Himingläva är 10m och gjorde en experimentell resa, Expedition Vittfarne, i Kaukasus 2004. Annars är Gokstad och Oseberg i Norge, samt Roskilde i Danmark, de mest omtalade fyndplatserna med de mest berömda skeppen. Förutom de båtar jag visar här finns det en mängd repliker av många äldre båtar och skepp. https://www.abc.se/~pa/bld/repliker.htm

Båtfynd i Ryssland, Belarus och Ukraina. Rund prick (1) anger en plats där man funnit en klinkerbyggd kölbåt. Övriga markeringar anger flatbottnade båtar eller små båtar av mer kanotliknande typ. Från Petr Sorokin 2015.

Flodlederna och handelsplatserna.

Under vikingatid var floden vid Riga och "Dünaleden" ett av huvudstråken för vikingarnas färder öster och söderut. För att komma över till de södra och östra flodsystemen fick man använda dragställen, s.k. ed, vilket innebär landtransport. Men det fanns flera vägar än Düna/Daugava/Dwina. Nedan finner ni möjliga rutter och knappt möjliga med. Dessutom skall det nämnas att det säkerligen inte alltid var så att de drog båtarna, snarare skaffade de en ny båt på andra sidan landhindret. Var det rena handelsexpeditioner sålde eller bytte de troligen ofta bara varorna och återvände hem. Eden blev marknadsplatser, omlastningsstationer.

1. Neva-Ladoga (sjö)-Volkhov-Ilmen (sjö)-Msta- Mstino(sjö)-Tsna-ed-Tvertsa-Volga. Denna rutt går via dragställe/ed vid Vyshny Volochyok mellan Tsna i väst och Tvertsa i Volgasystemet. Detta ed är idag en grävd kanal, men på vikingatid var det ca. tre kilometer över land och högsta toppen låg på 300m över havet. Hur mycket stigning det innebar för de som skulle dra båtarna vet jag inte. Sjön Mstino ligger ungefär 150m över havet. Vid forsarna i Volkhov fanns två försvarsanläggningar, dels Duboviki, vid de första forsarna, och sen en anläggning till vid de andra forsarna. Detta var ett effektivt sätt att skydda Novgorod mot pirater från havet. Forsarna i Volkhov låg vid den nuvarande staden Volkhov. Idag är det kraftverskdammar där. Den stora sjön Ladoga heter Nevo i den gamla ryska Nestorskrönikan.

2. Neva-Ladoga-Volkhov-Ilmen-Lovat-Gnezdovo-Dniepr/Dnipro. Denna rutt gick via eden vid Gnezdovo och Dnipro. 15 km uppströms Volkhov låg/ligger Staraja Ladoga och ytterligare 5 km upp ligger den första forsen och fornborgen Duboviki.  Men båtfärder vidare uppströms på Lovat är inte troligt och antagligen var detta ingen rutt som användes. (Novgorod och Rjurikovo gorodishche ligger vid, och i, sjön Ilmen ungefär 2 km ifrån varandra)*

3. Neva - Ladoga - Syas- (ed?)-Mologa-Volga. Problemet med Syas är forsar vid vilka båtar fick dras. Vikingarna anlägger därför skyddsanläggningar vid forsar som Syas'skoye gorodishche ( Сясьское городище ), vilket troligtvis är samma ställe som det i isländska berättelser omnämnda Alaborg. Alaborg ligger bara c.a. 15 km öster om Staraja Ladoga och är samtida och troligen en konkurrerande handelsplats (eller vasall/partner). En grav från 700-tal har hittats i Alaborg och i de gravar som undersöktes 1929 återfanns skandinaviska föremål i 60% av gravhögarna. Alaborg förstörs runt år 900, troligtvis p.g.a. Vadim-upproret.** Den arkeologiska platsen förstörs också till stora delar på 1930-talet när det blir grustäkt. 1802 börjar man bygga Tihvinskaya kanal mellan Syas och Mologa

https://www.worldarchaeology.org/russia/05_gorodische.htm<br>

4. Neva-Ladoga-Svir-Onega (sjö)-Vytegra-Badozhsky ed-Kovzha-Beloozero (sjö)-Uchtomsky ed-Sjeksna-Volga flodsystem. Antagligen har dessa vägar varit kända hos lokalbefolkningen under lång tid när ruserna/vikingarna anländer. Det har funnits forsar i floden Svir, fast de är omgjorda till vattenkraftverk. Onega ligger 33m över havet. Idag finns det en grävd kanal, Marinskij-kanalen, mellan Onega och Volga. Det gick också att ta sig norrut från Onega, till Norra Dvina, där pälsen fanns. Mycket pälsvaror insamlade av karelare och vesper såldes till ruserna och möjligen fick lokalbefolkningen också betala sin skatt i päls. Även vid de små eden uppstår samhällen som livnär sig på att dra båtar och last. Självklart fick hästarna hjälpa till. Ett intressant kuriosafaktum är att Neva är Europas tredje största flod om man mäter vattenmängd. Endast Volga och Donau är mäktigare i den bemärkelsen.

5. Narva-Peipus (sjö)-Pskovsjön-Velikaja. Velikaja rinner genom den gamla staden Pskov och vidare till närheten av Daugava. Narvafloden slutar i två vattenfall nära Finska viken. Tartu har kontakt med Peipus/Peipsi genom vattendraget Ema/Emajõgi (jõgi är estniska för å/flod). Via Ema kommer man till sjön Vört (Vörtsjärvi) och kan fortsätta upp i ån Tänassilma. Det finns anledning att tro att denna väg var enklare för att nå övre Daugava, på grund av att Daugava var så svårforcerad med alla forsar etc. Det blev färre omlastningar och kortare landtransporter. (järv = sjö)

6. Daugava/Düna-Kasplja-eden vid Gnezdovo -Dnipro/Dnjepr. Det gick också att fortsätta på Duagava in i Ryssland, där floden heter Zapadnaja Dwina (Västra Düna) vilket tar dig till flodens källa vid Valdajhöjderna och edet vid Vyshny Volochyok. Här har också Volga och Dnipro sina källor. Dünas källa ligger på 220m över havet. Vid Vyshny Volochyok byggs Rysslands första kanal år 1708 och arkeologiska undersökningar visar att det fanns tidig bosättning även här, precis som vid Gnezdovo. Problemet med Düna/Daugava är som med de andra floderna, forsar, och mer än hundra. Dessutom kan vattennivån skifta så mycket som 6m med högsta flödet på våren.

7. Nemunas/Njemen/Memel. Är segelbar med små båtar till Hrodna i Belarus och med stora båtar till Kaunas. Floden har sin källa i Pripjat-träsken (som är gigantiska) i Belarus varifrån även Dnipro får en del vatten via bifloden Pripyat. Bifloden Neris som ansluter till Nemunas i Kaunas är segelbar upp till Vilnius. Hur långt man kunde ta sig på vikingatid vet jag inte.

8. Wisła/Weichsel/Vistula och sedan vidare via t.ex. bifloderna Bug, Narew eller San. Från Bug fanns historiskt möjligheten att ta sig via edet mellan Kobryn och Pinsk till flodsystemet Pina-Pripyat-Dnipro.  I slutet av 1700-talet byggs en kanal, Dnipro-Bug, men den överges i början av 1900-talet.

I Polen-Tyskland fanns också Oder-Warta och i Estland (eventuellt) Pärnu-Navesti.

* För att klargöra förhållandena vill jag anmärka att Rjurikovo gorodishche var den första bosättningen vid Ilmen som nordmännen upprättade. Denna ligger på en holme i sjön och därför kallar vi det "Holmgård". Novgorod (Nystad) ersatte Holmgård som handelsplats och ligger vid Volkhovs utlopp från sjön. Sen är Novgorod omdöpt till Veliky Novgorod. Veliky betyder ungefär "stor och ärorik", d.v.s. engelskans "great" och det anspelar antagligen på att det var Rysslands första egentliga stad och att staden har en så viktig roll i den nationella historien. Sen vill jag också klargöra att gorodishche ГОРОДИЩА ofta översätts till "övergivet ställe" vilket vi skulle kalla fornborg på svenska och "Hill fort" på engelska. Detta bidrar till missförstånd då man i engelska och svenska dokument ofta ser ordet tillämpas som ett namn och det är det inte. Det är en beskrivning. Det finns tusentals gorodishche och ukrainska och ryska forskare använder ordet just som fornborg. Exempelvis heter Gnezdovo Gnezdovskoye gorodishche Гнездовское Городище på ryska. Gorod är gammelryska för stad, och grad är kyrkoslaviska, d.v.s. ett senare ord för för stad. Kyrkoslaviskan spreds med kristendomen, så i huvudsak efter år 1000 i Kievan rus. I Sverige har vi hittat minst 1000 fornborgar/gorodishche. På lettiska heter fornborg pilskalns och på litauiska piliakalnis. Det estniska ordet är linnamägi.

** Vadim och det uppror denne legendariske hövding för Ilmen-slaverna sägs ha varit ledare för, kan vara helt uppdiktat. Möjligheten finns att det är ett symptom på den anti-normandistiska linjen i den ryska historiedebatten. Vadim den Djärve sägs ju ha kämpat emot Rörik och de västerländska varangiska rurikiderna. Se också berättelsen om Gostomysl.

Viktiga platser i dessa sammanhang är som sagt dragställena, d.v.s. den bit av handelsvägen där man var tvungen att frakta båt och last över land. En sådan plats kallas ed på svenska. Ett annat namn är mårka och ett tredje ord skapas genom affixet bor, som i t.ex Borensberg i Göta Kanal. På ryska heter ed volok волок. När det gäller handelsvägen från Östersjön till Dnipro/Svarta havet brukar vi säga att platsen heter Gnezdovo, men det är inte riktigt sant. Gnezdovo ligger dock väldigt nära de fyra ed mellan Düna och Dnipro som användes. Gnezdovo var mer en marknadsplats och ligger nära dagens Smolensk, som kom att ersätta Gnezdovo under 1000-talet. Men innan dess var Gnezdovo den viktiga platsen. För handeln på Volga hette platsen Vyshny Volochyok och Valdaiplatån. Valdai kallas ibland Okovcy-skogen. Även Hedeby (Haithabu), i dåtidens Danmark, var förövrigt en omlastningsstation mellan Östersjön och ett vattendrag (Treene) som ledde till Nordsjön.

När handelsmännen inte var sjöburna var de också sårbara för överfall. Vikingarna byggde därför försvarsanläggningar för skydda sina ackumulerade rikedomar. I Gnezdovo har arkeologer hittat två befästningar och ca. 5000 gravhögar vilket gör det till den största förkristna begravningsplatsen i Ryssland, utan konkurrens. Bland de föremål som hittats finns bland annat byzantinska och arabiska mynt och en stor svensk silverskatt. Dessutom glaspärlor, knivar, svärd och mycket mycket mer. Det finns säkerligen mer att hitta, för bara en fjärdedel är utgrävt. En del menar att bara Hedeby överträffar Gnezdovo i storlek som vikingatida marknad och bosättning. Därefter följer platser som t.ex. Birka, Kaupang, Dublin, Wolin, Grobin, Ribe, Truso, Daugmale, Sarskoye och Timerjovo. Ett faktum som gör Gnezdovo speciellt är att man också funnit mycket från orienten. Alltså kom varor från Volga till denna plats. Ett av de mest förvånande fynden som gjorts i Gnezdovo är en amfora från Svarta havet som hade en inskription på fornryska och kyrilliska, och det var ingen som visste att kyrilliskan hade fått den spridningen redan på första halvan av 900-talet. Inskriptionen hade gjorts efter att krukan bränts, så den var inristad. Lingvisterna tror att inskriptionen betyder "senap" eller något annat starkt smakande. Men det är stor debatt om det. Att döma av arkeologin så var en stor del av befolkningen i Gnezdovo från Skandinavien, men majoriteten var lokala krivicher, d.v.s. östslaver (andra säger att de var västslaver). Det var krivicherna som var hantverkare och ofta omnämns krivicherna som en stamfederation.

När det gäller Vyshny Volochyok så är tyvärr de flesta arkeologirapporter jag hittat på ryska, vilket jag inte kan, alltså får jag nöja mig med det som sägs i presentationerna (abstracten). Jag har dock kunnat utröna att det fanns ett flertal olika landrutter/dragställen i området vid Valdaihöjderna. Antalet sjöar och små biflöden är många och det är snårigt att hitta allt på kartor. Forskningen har dock blivit hjälpt av att man uppförde stenrösen, och under senare kristen tid, stora stenkors på flera av platserna. Dessa landmärken skulle hjälpa de som färdades på floderna i deras navigering. Bland berömda kors finns bl.a. Sterzh/Sterzhensky-korset (1133) som indikerar ett ed på ca. 3 km mellan Volga-systemet och vattendrag som ingår i Ilmens avrinningsområde, d.v.s. leder till Novgorod. Vi har också Ignach-korset (1238) vars ursprungliga plats är okänd. Ett annat fornminne är Lopastitsky-korset (1100-tal) som indikerade ett ed på c.a 4 km mellan flodsystemen Dvina och Volga.

Det 1.65 meter höga Sterzh/Sterzhensky-korset från 1133. Idag förvarat på Tvers historiska museum. Texten anger att korset uppfördes av Ivanko Pavlovich, som då var borgmästare (posadnik) i Novgorod.  Det restes i samband med arbeten längs med vattenvägarna som avsåg att förbättra framkomligheten.

Enligt de ryska uppgifter jag hittat skall dessa två ed-kors vara från IXe och Xe seklet, d.v.s. 800-900-tal. Det första hittades i regionen Tver och finns idag på Ostashkov regionala museum. Det andra hittades i byn Ekiman, nära Polotsk (Belarus) och finns idag på Historiska museet i Polotsk. Om detta stämmer så fanns viss kristen närvaro uppe i norra Kievan Rus mycket tidigare än jag läst om i andra källor. Detta ökar min nyfikenhet och jag inser att jag kan väldigt lite om det gamla Rysslands historia. Jag undrar så klart också om dessa uppgifter verkligen stämmer eller om tidsangivelsen helt enkelt är ett misstag, d.v.s. ett sekel fel. Om vi istället säger sent 900-tal tidigt 1000-tal så stämmer det bättre.

Att samarbete med lokalbefolkningen vid eden var en förutsättning verkar helt klart och i Gnezdovo verkar lokalbefolkning och skandinaver ha levt tillsammans i bästa välmåga. Om vi sen tar Kyjiv som exempel, som förvisso inte var ett ed. Där assimilerades varangerna snabbt av den lokala poljanska östslaviska befolkningen. Helt plötsligt var vikingarna/väringarna inte längre det, de var ruser. Efter ungefär år 1000 hör man heller inte mycket om några poljaner eller krivicher, som jag förstår det. Charlotte Hedenstierna-Jonsson betonar i sin forskning vikten av sociala relationer i sin presentation av folket i Birka. Kontaktnät och samarbete i handelsnätverken var avgörande. Hedenstierna kallar t.o.m. folket i Birka för ruser, och menar att det var en internationell kultur som skiljde sig från den omgivande kulturen i Mälardalen. De som bodde i Birka var desamma som bodde i Gnezdovo således. Detta stöds också av DNA resultat från Gotland, som vi skall se. Det var en egen handelskultur som utvecklades vid denna tid.

Vid tiden runt år 1000 börjar vendeltidens och vikingatidens handelsplatser att upphöra och ersättas av medeltida städer, samtidigt som kristendomen gjorde sitt intåg. Truso ersattes av Elblag och Gdansk, Birka av Sigtuna, Hedeby av Schleswig, Gnezdovo av Smolensk och Daugmale av Riga, för att bara nämna några. Hansan kom sedan att ta över efter vikingarna. Två handelsplatser som dock kom att bestå till vår tid är Kyjiv och Dublin.

Eden vid Gnezdovo markeras av två svarta streck bredvid varandra. En markering ligger uppe vid Lovat och fyra mellan Dvina och Dnipro. Vi ser ett som ligger mellan Kasplia-Vudra och Khvost, ett annat mellan Kasplia-Kropivtka och Dnipro och ett tredje mellan Mezha-Elsha och Votria. (Karta av Kerner 1946)

Jag nämnde tidigare att Lovat inte är lämpligt för båtfärder uppströms. Vi kan lika gärna tillägga omöjligt. Lovat är alldeles för svårforcerad för båtar då den är mycket strömmande och har hundratals forsar. Dessutom är Lovat bitvis alldeles för grund. Detta har experiment visat (Expedition Holmgård 1996). Dessutom var vattenståndet något lägre för tusen år sedan och experimentet genomfördes utan last. En färd nedströms under våren då det är mycket vatten är eventuellt en bättre idé, fast kanske inte möjligt heller. Flera arkeologer, både ryska, svenska och andra, föreslår istället att man färdades på Lovat, och andra floder, med släde på vintern. Det känns kanske inte överrensstämmande med den romantiska bilden av "vikingafärder" men inte desto mindre troligt. Handelsplatserna var då också omlastningsstationer mellan vinter och sommar, från båt till släde. Denna teori stöds också av alla slädar man funnit i arkeologiskt material. Ett flertal slädar har hittats i bl.a. Novgorod som kommer från den senare tiden av vikingaeran och slädar från 700-talet har hittats i Staraja Ladoga. Det har också hittats hästskor försedda med dubbar. Det förefaller logiskt med slädar, rena motorvägen och nästan helt platt. Mycket snabbare än med båt. Att färdas med större båtar var nog inte möjligt på några av floderna menar Anne Stalsberg i sin artikel i tidskriften Russian History. Alla floder har långa forsar, ofta många kilometer, och färder med stora båtar på de inre delarna där floderna var grunda och smala är otänkbart. Att dra båtar längs forsar och över berg och åsar är mycket arbetssamt, svårt och tidsödande. En resa till Svarta eller Kaspiska havet innebar också med säkerhet minst en vinter i Ryssland, kanske två. Med tanke på allt detta så är det inte konstigt att slavar och bärnsten var de viktigaste varorna söderut och att silver var den viktigaste varan norrut. Slavarna kan gå själva över hindren och bärnsten och silver väger lite jämfört med sitt värde. Även tyg, som t.ex. siden är ganska lätt och dyrt. När så segelförhållandena blev medströms och bättre kunde man också lasta tyngre. Kanske pälsverk och annat till grekerna och honung, tjära och hampa för hemfärden till Gotland och Svealand, tänker jag. Tydligen levererade båtarna också salt till det ryska inlandet. Slavarna fick självklart slita och ro, bära och dra, när det behövdes. Även marinarkeolog Gunilla Larsson tar livet av den romantiska bilden av vikingarna i Ryssland i sin doktorsavhandling. Båtarna var mycket små och lätta säger hon. Det norska experimentet med det stora skeppet Havörn 1992 visade också att färder med stora båtar är omöjligt. Likt flera andra experter, argumenterar även professor emeritus Christer Westerdahl för övervintring och byte av båtar, istället för det traditionella synsättet, att man dragit båtar på land. Westerdahl antyder också att det ser ut att finnas gravar i Gnezdovo där nordmän begravts med sina slädar, istället för båtar. Slädgravar alltså! Marika Mägi, arkeolog från Estland, tror också på vintertransporter.

Om vi funderar lite och tar i beaktning att t.ex. Vitsebsk (Vitebsk) faktiskt ligger ca. 172m över havsytan, så inser man att det var ingen lätt uppgift att ta sig dit genom att använda åror. Säkerligen var en sådan färd enklast på sensommaren när det var ont om vatten och inte så strömt. Nedströms var det säkert effektivast på våren, som jag nämnde. Då kan man tänka sig att de tog sig uppför Düna/Daugava på sensommaren, övervintrade, och fortsatte ned genom Dnipro/Dniepr på våren. På efterföljande sensommar gjorde de samma sak, fast omvänd väg. Men som jag läste någonstans. Det är inte kartan som är viktig, det är terrängen. Är det grunt och stenigt kan man inte ta sig varken upp eller ner i forsarna, då är det land som gäller.

Fynd från Gnezdovo

Gnezdovo är idag en modern by som ligger i anslutning till det arkeologiska komplexet (GAC). Det har byggts någon gård under 1800-talet inom GAC. Dessutom löper en dubbelspårig järnväg igenom delar av området. Det finns också spår av skyttegravar och anti-pansardiken från Andra världskriget. Det verkar som om de ryska arkeologerna är mycket intresserade av platsen, men jag förstår inte deras rapporter.

Gnezdovo i nutid. Första bilden är centrala delen av GAC med den s.k. Oxkröken i Dnipro. Andra bilden är en karta över centrala gravhögsfältet. Bild tre skall föreställa Olshankoye, den västra befästa delen. Bild fyra är ett sattelitfoto från 2010. Det skall även ha funnits en befäst del i den östra ändan.

Kort artikel om dragställena och ed-kors vid Valdaihöjderna här: https://www.researchgate.net/publication/346704448_Portage_crosses_on_the_historical_waterways_of_Russia

The Gnezdovo Inscription in Its Historical and Linguistic Setting Author(s): Alexander M. Schenker Source: Russian Linguistics , 1989, Vol. 13, No. 3 (1989), pp. 207-220

Gunilla Larssons doktorsavhandling här: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:169651/FULLTEXT01.pdf

Samtidsarkeologi och moderna vikingafärder. Rune Edberg, Stockholm 2011.

SCANDINAVIAN VIKING-AGE BOAT GRAVES IN OLD RUS' . ANNE STALSBERG, Russian History, Vol. 28, No. 1/4. 2001

https://www.academia.edu/19078728/Boats_portages_and_texts<br> (intressant om det inre Ryssland av professor Christer Westerdahl)

Charlotte Hedenstierna-Jonson om sociala nätverk på vikingatid. https://www.academia.edu/2417105/Birkafolket

Rysk film om arkeologi och vikingatid på denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=8EWxlQ8meWI 

Vattensystemen

För att ta sig från ett flodsystem till ett annat måste man ofta ta sig över till en annan avrinningszon, här visat med de röda linjerna på vänstra kartan. Därmed kan vi konstatera att det finns ett område där Daugava/Düna/Västra Dwina, Dnipro/Dnjepr och Volga ligger nära varandra. Kan man ta sig över zonerna där, vid Valdajhöjderna, har man åtkomst till tre olika hav. Detta innebär Svarta havet, Kaspiska havet och Östersjön.

Mer om transporterna

Äspingar tillverkas av asp, som är ett mycket lätt träslag. De görs i ett stycke och tänjs ut vid tillverkning (ovan). De kan förses med extra bord för ökad sjöduglighet. Denna båttyp var mycket vanlig i det inre av Rus/Gårdarike på vikingatiden. (Engelska "Expanded logboat")

Illustration från en publikation av Olaus Magnus (1490-1557). Olaus Magnus var från Skänninge och skrev om Nordens historia bland annat. Han var också kartograf, präst och etnolog.

Vikingatida släde. Denna kommer från Osebergsskeppet i Norge och så vackra var nog inte arbetsredskapen i Ryssland.

Rysk släde av betydligt senare snitt!

Bild från Olaus Magnus och 1500-talet. Båten dras av slaver eller karelare vid marknaden i Torneå. Experter tror att det kan vara en kombinerad båt/släde.

Rune Edberg om experimentella båtfärder i magasinet Fornvännen här: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1226089/FULLTEXT01.pdf

Efter vikingatiden blir det en period som präglas av bl.a. den regionala stormakten Kievan Rus i söder och öster, med viktiga center i bl.a. Kyjiv/Könugård, Novgorod/Holmgård, Polotsk och Pskov. Polen uppstår som rike runt 960 och kristnas strax efter det, samt blir en maktfaktor i Sydväst. Balterna själva är uppdelade i ett tiotal stammar. Esterna omnämns i historieskrivningen först runt år 800, men vikingar från Mälartrakten och Gotland har redan bosatt sig på bland annat öarna vid kusten, vid Grobin och vid Ladoga. Sverige finns ännu inte som stat och Moskovia (Ryssland) existerar inte heller. På 1200-talet inleder Tyska orden försök till kristnande av området. De kallar det korståg, för det är vid den tiden som korstågen till Jerusalem gick av stapeln, men kanske var det mer av erövringskrig vi talar om. De första missionärerna hade dock gjort några första försök på 900-talet, men de förkunnarna slogs ihjäl direkt. 

Baltikum kristnas sent, som det sista området i Europa. Litauen blir inte helt kristet förrän 1387.* Samtidigt som det sker västlig påverkan från polacker, svenskar och tyskar, skakas hela Östeuropa av mongolerna i början av 1200-talet och de ödelägger både Kievan Rus och Polen (samt mycket mer öster och söderut). Ur askan från mongolstormen växer sig Moskva starkt och Ryssland uppstår som nation. Nu börjar det baltiska området påverkas också från öst och det som många historiker kallar "Mongol Rus" eller Moskovia.

*Vissa grupper är redan ortodoxt kristna genom påverkan från Kievan rus och Polotsk. Övriga delar blir kristna för att landet har gått i personalunion med det katolska Polen 1385.  Den samogitiska grenen av litauerna blir kristna först 1413 som de sista européerna att anta denna underliga och främmande religion från Mellanöstern. Senare och under polsk påverkan blir litauerna allt mer katolska istället för ortodoxa. Ester och letter blir protestanter efter reformationen.

Ett annat intressant faktum är att Sveriges kuster ofta hemsöktes av banditer och pirater från Baltikum på slutet av 1100 och i början av 1200-talet. Bland annat lär Sigtuna ha härjats år 1187 vilket gav upphov till behovet att "sätta lås för inloppet till Mälaren" d.v.s. bygga Stockholm.  Källorna pratar om "paganer från öst", d.v.s. hedningar. Kareler från Novgorod har utpekats i Erikskrönikan (1320) som banditerna, men det kan ha varit vilka balter eller ester som helst. På grund av härjningarna från Baltikum genomförde den svenske kungen Johan Sverkersson också ett "korståg" mot Estland år 1220. Men det gick inte bra och vi förlorade vid Leal på den estniska kusten. Det var oselier från Ösel som anföll svearna 1220, vilket resulterade i att de flesta svenskar dödades, inklusive jarlen och biskopen. Enligt Dick Harrison kan man se en ökad militarisering längs den svenska Östersjökusten under årtiondena runt 1200.  Detta skall ha sin grund i piraträder från öster, främst från Estland och Ösel. Det skall också ha skett en större sammandrabbning med en tysk flotta år 1203, varpå piraterna fick åtskilligt med stryk. Längs den svenska kusten uppförs försvarsanläggningar och s.k. kastaler. Kastaler är fristående befästa torn. Bland annat skall Kruttornet i Visby vara ett av dessa. Även infarten till Södertälje fick ett torn, samt Stockholm, Borgholm och Kalmar.

På 1300 och 1400-talen präglas Baltikum av ordensriddarna, danska intressen och ständiga uppror hos lokalbefolkningen. Svenska bosättare finns sedan länge och det fortsätter. Hansaförbundet har ett fast grepp om handel och utskeppningshamnar från mitten av 1300-talet. På 1500-talet påverkas området av reformationen och tyskarna är en etablerad urban elit. Polen-Litauen är stormakten som dominerar hela Östeuropa, från Vilnius till Svarta havet. Litauen växte snabbt under senare 1300-tal, allierar sig med Polen och får sin storhetstid under 14 och 1500-tal. Polsk-Litauiska samväldet går inte under definitivt förrän 1795. Deras territorium äts upp av de nya stormakterna Ryssland och Österrike-Ungern, samt senare också tyska Preussen. På 1600-talet seglar Sverige upp som stormakt, men Svenska Livland etableras redan 1561. Sankt Petersburg var t.ex. ett svenskt fäste som hette Nyen. Under åren 1655-1660 bedriver Karl den Tionde krig mot Polen-Litauen, vilket på deras språk benämns den "Svenska Syndafloden".

Åren 1558 -1560 är bra år för Moskvariket och tsaren Ivan IV Groznyj är framgångsrik. Ivan Groznyj intar först Narva och sedan Tartu. Men Ivan blev allt mer paranoid och galen under sin senare regeringstid och skövlar den mäktiga ryska staden Novgorod 1570 då han misstänker att staden skall gå över till Polen-Litauen eller annan västerländsk makt. På grund av tilltag som bland annat det kom han att bli ihågkommen som Ivan den Förskräcklige.

Hansan och det medeltida samhället

Hansan, eller Hanseförbundet, har spelat en mycket stor roll i utvecklingen kring Östersjön. Hansan anses ha uppstått gradvis under 1100-talet genom att köpmän organiserade sig i olika städer. Framväxten sker paralellt med Tyska orden och kristnandet av Nordeuropa. I Visby organiserar sig tyska handelsmän runt 1160. Lübeck och Hamburg ingår samarbetsavtal 1241. Med tiden blir Hansan allt mer välorganiserad och det första centrala styrelsemötet hålls 1356, för att efter det ske årligen. Man kan kanske förenklat säga att ordenssällskapen hade den religiösa och militära makten och Hansan den ekonomiska rollen i Baltikum och Norra Polen. Endast en enskild person var fullvärdig medlem och det var stormästaren i Tyska orden. annars var det endast städer som var medlemmar. Men Hansan var också militär och präster i de anslutna städerna var ibland militära befälhavare. I synnerhet utgjorde Hansans sjöstridsförmåga något ingen kunde mäta sig med i Östersjön vid denna tid, förutom Danmark. Religion och ekonomi gick hand i hand, både hos tyska orden och inom Hansan. På ett sätt kan man säga att det var ett samhälle som vilade på tre ben. Adel/furstar, borgare och kyrka. Städerna strävade efter självständighet, adeln efter kontroll, samtidigt som religionen var ständigt närvarande. Ibland konkurrerade dessa tre storheter och ibland samarbetade de. Själva fundamentet, det underlag varpå den trebenta grytan stog, var bönder, arbetare, fiskare och livegna.

Ledande i utvecklingen av Hansan var staden Lübeck och alla anslutna städer kom att tillämpa s.k. Lübsk lag. Det blev ett thalassokratiskt, maritimt imperium med tyska som gemensamt språk.* Man kan också beteckna Hansan som ett förbund mellan självständiga städer, några av dem var dessutom inte främst hamnstäder. Hansan sträckte sig från Nederländerna, London och Bergen, till Visby, Riga och Novgorod. Tyngdpunkten låg dock i det som idag är norra Tyskland och norra Polen. I de icke tyskspråkiga områdena österut blev tyskarna en elit och tyskarna i de baltiska och polska städerna fanns kvar ända fram till 1945. I Novgorod inrättar tyska handelsmän ett faktori 1192, Peterhof, intill den äldre "Gutagården". Hansans tid i Novgorod kom till ända 1494 då Tsaren i Moskva fängslade de tyska köpmän som fanns på plats. Varulagret konfiskerades och sagan var all. I Väst hade Holland med Brügge och Amsterdam dykt upp som starka konkurrenter till Hansan och framväxten av nationalstater utgjorde ytterligare en svårighet för handelsförbundet. Den riktiga dödsstöten kom dock med 30-åriga kriget på 1600-talet. Det sista hansamötet (Hansedagen) hölls 1699.

*Thallasokrati är när ett rike sammanbinds av havet och är baserat på handel. Världens mest kända välde av den typen är Srivijaya (Indonesien) som mellan ungefär 200/300-talet och 1000-talet kontrollerade handeln mellan Indien och Kina. Ett annat indonesiskt imperium av denna typ var Majapahit (1293 - ca. 1500). Ytterligare exempel är fenicierna som kontrollerade handeln i Medelhavet mellan 1550 och 300 f.v.t. Sen hade Venedig och Genua en liknande roll i Medelhavet under medeltiden, fast de var konkurrenter. Ännu senare, och efter Hansan, är givetvis också VOC (Holländska ostindiska kompaniet) och Storbrittanien exempel på sjöburna handelsimperier.

I Sverige var det främst Visby som var hansastad och Gotland och gutarna dominerade handeln österut. I Gamla Novgorod fanns det t.o.m. ett äldre faktori som hette "Gutagård". Även Stockholm hade nära kontakter med Hansan och Birger Jarl slöt avtal med Lübeck redan 1250, och med Hamburg 1261. Det anses att Stockholms snabba expansion berodde mycket på handeln med Hansan. Exporten från Stockholm gick främst till Lübeck, men efter 1400 även till Gdansk. Andra städer i Sverige/Skåne som hade handel och kontakter med Hansan var bl.a. Kalmar, Nyköping, Malmö, Trelleborg, Helsingborg och Lödöse. I norra Sverige exporterades bl.a. järn och i söder i Skåne främst sill. Annars är Hansan mest känd i Sverige för att de hjälpte Gustav Vasa i kriget mot danskarna.

Koggarna var lastbåtar med kapacitet upp till 80-ton. De byggdes ofta i ek och var kravellbyggda nedtill, men klinkerbyggda upptill. De saknar köl och kan stå på botten i hamnen när tidvattnet drar sig undan. De utgjorde ryggraden i Hansans handelsimperium och många f.d. hansastäder har idag en replik liggandes i sin hamn. Många koggar tror man var ganska dåliga seglare och experiment har visat att man får vänta på fördelaktig vind för att ta sig dit man skall. Detta gäller bland annat Bremenkoggen. Andra koggar hade bättre egenskaper. Trots detta ersätter koggarna vikingatidens lastskepp, knarren, gradvis under 1200 och 1300-talen. Ett mellanting mellan knarr och kogg finns i de sk byrdingarna. Bremenkoggen som hittades på 1960-talet är den mest kompletta som återfunnits. I Sverige har det också hittats vrak efter koggar, bl.a. en i Mollösund i Bohuslän. Troligtvis ligger det en helt intakt kogg från 1300-talet, mellan Öland och Gotland, enligt de marina undersökningar som gjordes 2011. Den är dock inte närmare undersökt än, vad jag vet, och den ligger på 100 meters djup.

Kalmarbåten Aluett är av en typ kallad byrding. Det är en replika av en båt från ca 1250 som hittades i kalmar på 1930-talet. Repliken är byggd av Karlskrona marinmuseum och är 11,2 m X 4,6 m. Det är en lastbåt som har 4 åror, men är avsedd att ros bara korta sträckor på grund av sin totalvikt på 11 ton.

Privilegiebrev för hansaköpmän. Med ett intyg som detta kunde handelsmännen från Hansan röra sig fritt och göra affärer på över tvåhundra platser runt Östersjön och i Nordeuropa. De var också skyddade av Lübsk lag som bl.a. hade mycket stränga straff för sjöröveri. När Hansan var etablerad hade nästan alla anslutna städer vitt och rött i sina flaggor och stadsvapen. Se också t.ex. Lübeck, Hamburg, Bremen, Bergen och Dorpat/Tartu.

Hansans utbredning år 1400. Städer understrykna med rött har antingen hanseatiska faktorier eller avtal med Hansan. Kartan är dock inte komplett då Tartu/Dorpat saknar understrykning och t.ex. Lödöse, som skrev avtal med Hansan 1180, har utelämnats. Göteborg fanns inte år 1400.

Länk till lång artikel om Hansan: https://prussia.online/Data/Book/fo/forces-of-the-hanseatic-league/Nicolle%20D.%20Forces%20of%20the%20Hanseatic%20League.%2013th-15th%20Centuries%20(MAA,%20494)%20(2014),%20OCR.pdf

Kort artikel om Hansan av Göran Bäärnhielm https://www.researchgate.net/publication/324131464_Da_Sverige_var_en_Tysk_koloni_Hansan_-_Ett_handelsimperium_i_Ostersjon/link/5c2eb850a6fdccd6b58f9ae9/download

Riddarordnar, nordeuropeiska korståg och kolonisering

De första framstötarna mot hedningar i öster sker mot venderna i Polen på 900-talet. Det är tyska furstendömen under ledning av Otto den Store som inleder försöken. Otto lyckas också få en del polska och böhmiska furstar att underordna sig. Men det skall dröja innan den tyska expansionen tar fart på allvar. År 1108 uppmanar så högt uppsatta tyska kyrkomän de kristna att ta till vapen mot hedningarna. Långt ifrån alla slaver var kristna vid den tiden, även om en del blivit övertygade redan i slutet av 900-talet. Men det blir först år 1147 som påven i Rom godkänner ett riktigt korståg mot de hedniska venderna/västslaverna. Detta är känt som det Vendiska korståget. Således går tyskarna till angrepp på landbacken och på sjösidan har de danskarna som allierade. Företaget misslyckas och vendernas Dobin kan inte intas, delvis beroende på att Dobin får hjälp av Rügen och Arkona. År 1147 blev dock inledningen till en lång rad militära framstötar. Därefter sker upprepade attacker. År 1168 anfaller danskarna hedningarna på deras viktigaste plats Arkona.* Efter en tids belägring intar de den mycket starka fästningen och förstör templet. Till en början är danskarna mer framgångsrika i Vendland än tyskarna och de lägger under sig allt mer land kring Östersjön. Till slut är allt land mellan Lübeck och Danzig danskt och det uppstår en konkurrenssituation med de tidigare allierade tyskarna, vilket senare kommer att leda till öppna stridigheter (se t.ex. Brandskattningen av Visby 1361.) År 1180 är så venderna slutligen pacificerade och inlemmade i kristenheten. Nu började kampen om de baltiska områdena för år 1180 är också året då de första försöken till kolonisation av Baltikum går av stapeln. Danskarna gör några räder i Estland på 1190-talet, men tyskarna skulle visa sig mer ihärdiga. Den första plats tyskarna var intresserade av har namnet Ikšķile/Yxkull. Ikšķile är strategiskt beläget ca. 2 mil upp i Daugava och var redan etablerat som handelsplats. Där bygger de kristna tyskarna ett första stenfort. Strax efter det bygger de en andra stenborg på en ö i floden. De tyska köpmännen från Lübeck och Visby behövde en trygg hamn i det vilda österlandet. Det går dock trögt i början och de lokala balterna strävar emot. Snart inser tyskarna att de måste skicka en större styrka som är där för att stanna permanent. Således arrangeras ett större företag och den nyligen utnämnda biskopen Albert von Buxthoeven anländer med drygt tjugo skepp år 1199. Med sig har han avsevärda stridskrafter. Balterna hade tidigare inte mött beridna riddare i större antal och de hade heller ingen erfarenhet av att inta stenfort av västeuropeisk typ. De baltiska borgarna var i huvudsak gjorda av trä, med några undantag. Armborst var en annan nymodighet de aldrig tidigare erfarit. Nu hade letter och ester allvarliga problem. Att balterna dessutom var splittrade och stred mot varandra gjorde saken betydligt enklare för tyskarna. Biskop Albert inleder sina ambitioner i Ikšķile, men flyttar snart nedströms till det som kommer att bli Riga. Kristnandet var förövrigt mest en förevändning, det verkilga syftet med "missionen" var ekonomiskt. År 1219 företar danskarna en kraftansträngning och invaderar Estland i stor skala. Den första plats de besätter är Lyndanise, vilket idag heter Tallinn.

* Attacken mot Rügen och Arkona leds av den danske kungen Valdemar den Store (1131-1182). Valdemars mor var Ingeborg av Kiev och han gifte sig med Sofia av Minsk. Det är då inte långsökt att anta att han behärskade lite slaviskt språk. Sofias och Valdemars son, Valdemar Sejr, hade också stor inverkan på Baltikums historia, som vi skall se.

Svärdsriddarorden grundas i Riga av biskopen av Livland, Albert, år 1202. Orden uppgår i Tyska orden år 1237 och kallas därefter Livländska orden som en egen gren av Tyska orden. På ett sätt kan man påstå att år 1202 är början till det katolska kristnandet av Baltikum och starten för Baltikums moderna historia. Den första kristna expeditionen skedde tidigare, men det var runt 1200 som det tog fart. Den ortodoxa kristendomen i söder i Kiev hade dock etablerats redan kring år 1000. I Bulgarien var kristendomen etablerad redan på 800-talet och det samma gäller Mähren/Moravia.

Den lilla kyrkan Sankt George i Riga är det enda som finns kvar av den ordensborg som svärdsriddarna uppförde  1202. Idag är det ett litet konstmuseum.

Livländska orden uppstår 1237 och existerar fram till 1561. Moskvariket hade besegrat dem grundligt 1560. Deras södra besittningar uppgår i Polen-Litauen och de norra delarna uppgår i Sveriges baltiska områden. Orden blir under den siste stormästaren på 1500-talet protestantisk. 

Tyska orden eller egentligen Ordo domus Sanctæ Mariæ Theutonicorum Hierosolimitanorum ( kort Teutonerna) grundas i Acre (dagens Israel) år 1189 av köpmän från Bremen och Lübeck under det Tredje korståget. Tyskarna misslyckas dock i det Heliga landet och de flesta återvänder hem. I början av 1200-talet går de i allians med kungen av Ungern och får lov att slå sig ner i Transsylvanien med funktion som gränstrupper mot hedningar i söder. Detta upphör dock ganska snart. (Civila tyskar blir dock kvar i området ända fram till 1945 och en liten spillra finns även idag). År 1226 blir de inbjudna av hertigen av Masowien för han vill ha hjälp mot de baltiska preussarna. År 1231 bygger de sitt första fort i Thorn/Torun och etablerar sig Preussen. Deras andra fort byggs i Kulm/Chelmno. Under några årtionden besegrar sedan tyskarna flera baltiska stammar och expanderar kraftigt. År 1283 är det mesta av motståndet undanröjt. De erövrar också Gdansk, för där är polackerna oense om vem som skall styra staden. De bygger sedan Marienburg/Malbork mellan 1274 och ca. 1300 och det blev den Tyska ordensstatens huvudstad. Men när det gällde Ryssland och det begynnande Moskovitiska riket, så hade orden stoppats redan 1242. Den tyska koloniseringen österut vid den här tiden kallas på tyska för Ostsiedlung. Det var inte bara Hansan och teutonerna som var drivande i detta. I centraleuropa blev tyskar inbjudna av lokala makthavare. Städer som Brest, Lublin, Radom, Sandom och Lemberg/Lviv fick s.k. Magdeburgisk lag och statsrättigheter efter hand. I norr längs kusten var det dock Hansans Lübska lag som gällde. I Ungern, Böhmen och Mähren var det Nürnbergs lag som instiftades för de städer som var tyskdominerade. Sammanlagt anlägger eller driver Tyska orden i vart fall minst 50 större borgar och långt fler mindre fästen under sin storhetstid. Bland de större kan vi nämna Toompea/Tallinn, Herrmansborg/Narva, Riga-Dünemünde, Memelsburg/Klaipėda, Königsberg, Marienburg/Malbork och Danzig/Gdansk. Om vi inbegriper Hansan, Tyska orden och övriga tyska grupper under medeltiden, så sträckte sig de tyska nybyggarnas inflytande från Brashov och Sibiu i Rumänien i syd, ända upp till Visby och Tallinn i Nord.

Tyska orden finns än idag som en välgörenhetsorganisation inom katolska kyrkan. Mer finns här: https://www.imperialteutonicorder.com/

Olika symboler för Tyska orden. Den berömda tyska medaljen Järnkorset har sitt ursprung hos Tyska orden. Medaljen ovan kommer från Österrike och 1800-talet. Järnkorset utdelas inte längre i Tyskland, men det finns en snarlik medalj, som dock är i guld och inte svart.

De tidiga baltiska krigen

Baltikum på 1260-talet var uppdelat i flera mindre områden som styrdes av olika inflytelserika präster, eller biskopar, vilket är utmärkt med symboler för de olika kyrkorna. Handeln och hamnstäderna vid kusten och längs floderna styrdes av Hansan. (Terra Mariana "Marias land" är f.ö. det kristna latinska namnet som påven hittade på). Storhetigdömet Litauen har ännu inte gått samman med Polen och Ryssland som stat finns inte. Kievan Rus, söder om kartan, har förintats av mongolerna redan 1240. Det som skall bli Ryssland är istället en serie prinsdömen som t.ex. Novgorod, Vladimir och Pskov. Novgorod, Smolensk, Polotsk och Pskov klarade sig undan mongolerna, de betalade istället tribut, men både Polens och Ungerns arméer krossades fullständigt. Likaså gick alla övriga ryska städer upp i rök.

• Det som på kartan ovan är utmärkt som Saule 1236 var en batalj där hedniska litauiska samogiter och semigaler besegrar Svärdsriddarorden. Orden blev så åtgången att de året därpå uppgår i Tyska orden och heter efter det "Livländska grenen av Tyska orden".
• Peipus 1242, eller slaget på isen, är det tillfälle då Alexander Nevsky (Novgorod) och trupper från Vladimir-Zusdal stoppar Tyska ordens expansion. Deras expansion österut är därmed hindrad för 100 år framåt.
• Vid Durbe 1260 är det dags igen för samogiterna att tilldela Tyska orden ytterligare en förlust. Vid denna batalj dödas självaste ordensmästaren Burckhardt von Hornhusen och 150 av hans män.
• Rakovor 1268 är en ganska omfattande batalj som vi inte riktigt vet vem som vann. På ena sidan fanns den danske kungen och hans trupper. Estland var danskt vid det här laget. Till sin hjälp hade danskarna lokala ester samt den Livländska grenen av Tyska orden. På andra sidan befann sig de ortodoxt kristna ryska hertigdömena Pskov och Novgorod. Denna batalj kallas ibland "Slaget vid Wesenberg" vilket jag antar är det tyska namnet på platsen.
• Leal, vid kusten i kartans övre del, är också intressant i ett svenskt perspektiv. Där utspelade sig en strid år 1220 då både Birger Jarls bror, Linköpingsbiskopen Karl Magnusson, och jarlen Karl Döve stupade. 

Vi skall dock var på det klara med att "slagen" vid den här tiden i Baltikum mer kan räknas som handgemäng. Det i den ryska historieskrivningen så omskrivna slaget vid Neva 1240 innebar endast ett tjugotal dödsoffer på vardera sidan, tror man. Enligt rysk historieskrivning dödades en biskop och en jarl, men inget sådant har registrerats i Sverige. Idag framställs Neva 1240 som en existentiell kamp och Alexander Nevsky som den största hjälten i rysk historia. Kanske hade den ryske berättaren hört talas om bataljen i Leal och kopierade lite. Sen har berättelsen växt med seklerna. Även när det gäller slaget vid Saule 1236 så är antalet stupade ganska lågt. Vi pratar om kanske 50 dödade riddare hos Svärdsriddarorden. Vid Durbe 1260 och vid Peipus 1242 var det något fler dödsoffer, kanske 150 respektive 400 på den förlorande sidan. Men troligen räknas bara ordensbröder, adelsmän och så att säga, finare folk. Hur många bönder och fotfolk som dog, det får vi vi aldrig veta.

Handelsplatser, fornborgar och andra centra i Baltikum runt 1100-talet. Några platser på kartan har redan spelat ut sin roll vid denna tid och några utmärkta platser har inte riktigt fått en roll än. Det är liksom i skarven mellan vikingatid och medeltid om vi talar svensk historieskrivning. Men det är en mycket intressant karta för viktiga vendeltida och vikingatida platser som inte finns på andra kartor finns utmärkta här. Votes och Izorians står för voter och ingrer, två östersjöfinska folk vars språk är på utdöende. De flesta av dessa östersjöfinnar försvann under Stalins terrorvälde. Ingrer skall inte förväxlas med imgermanlänningar.

Tack till Marika Mägi, arkeolog, Tallinns universitet.

https://www.researchgate.net/publication/292952918_Magi_M_2015_Chapter_4_Bound_for_the_Eastern_Baltic_Trade_and_Centres_AD_800-1200_-_Barrett_J_Gibbon_S_eds_Maritime_Societies_of_the_Viking_and_Medieval_World_Maney_Publishing_41-61

Estland / Eesti

Ett gammalt namn för Estland och norra Lettland är Livland. Under medeltiden fanns även benämningen Rogia/Rugia för Estland. När vikingarna och deras föregångare kom till Estland på 600-talet och senare, var landet befolkat av olika estniska stammar. Deras starkaste fäste var försvarsanläggningen Varbola, men det fanns en mängd olika fästen för de lokala esterna. Vissa av dem bebodda sedan urminnes tid, som Otepää med sina 13000 år. En del var stora men de flesta var ganska små. Dessa fästen leddes ofta av en hövding som var överhuvud för en klan eller större familj. De olika klanforten hade konflikter med varandra och de praktiserade blodshämnd. På grund av splittringen kunde ordensriddarna besegra dem en efter en på 1200-talet. Därefter byggde tyskarna ofta en stark stenborg på platserna, vilket skedde i t.ex. Tallinn, Viljandi, Otepää, Lihula och Rakvere. Men de byggde stenborgar på platser som inte hade haft ett estniskt fäste också, som i t.ex. Pärnu och Haapsalu. En av de estniska borgarna som kunde räknas som en politisk faktor och inte bara en klanborg, var Varbola. Varbola var mycket svåråtkomligt på sommartid, men kanske en viktig handelsnod under vintertid. De som forskat i saken kan se hur de mindre borgarna avlöser varandra. När ett fäste upphör att existera uppstår ett nytt i närheten, troligtvis uppfört av den rivaliserande klan som förstört det första. Detta med rivaliserande samhällen som slår ihjäl grannarna känner vi igen från Sandby borg och Öland. Jag presenterar några av platserna med estniska fornborgar längre fram. Flera av ordensriddarnas borgar får också en presentation. 

(Tack till Heiki Valk, Tartu Universitet, som skrivit om Estlands fornborgar)

Även esterna, likt litauerna, blir kristnade sent. Åren 1343 - 1346 sker ett större uppror mot de kristna västmakterna. Detta mindre inbördeskrig brukar gå under namnet "Sankt-Görans-nattens uppror" och syftet var att slänga ut de kristna och Tyska orden från Estland. Upproret är framgångsrikt till en början men misslyckas i slutändan. Resultatet blev att hela den hedniska inhemska eliten utplånades, men initialt mördades också ca. 1800 tyskar, danskar och andra västerlänningar. Men det resulterade också i att Danmark lämnade Baltikum och sålde allt till Tyska orden. Anledningen till alla uppror i Baltikum var inte enbart på grund av kristendomen. De s.k. korsfararna förslavade nämligen folken och tog deras mark i beslag. Borgarna som anlades byggdes av nu livegna lokalbor, så det var inte konstigt att det blev uppror. 

Kartan visar Estland i början av 1200-talet och hur esterna själva delade upp sitt land i olika län. Fästet Varbola som också syns på teckningen från 1786 ligger i Harju län och deltar i upproret 1343. Varbola hade helt förlorat sin funktion i slutet av 1300-talet. En annan fornborg låg på Ösel/Saaremaa och den hette Valjala/Wolde. Valjala byggdes av den lokala estniska stammen oselierna och var deras starkaste fäste och delvis byggt i sten. De arabiska mynten är från 700-tal fram till 1000-tal och från en vikingatida skatt funnen i Estland. 

Tallinn/Reval/Lyndanise (Lindanäs)

Det första bosättningen går tillbaka till förhistorisk tid, men de lokala esterna bygger en befästning på platsen på 800-tal och den hette Toompea. Det fanns också ett mer betydande forntida fäste öster om Tallinn vid ån Pirita. Denna fornborg heter Iru. Annars var Varbola den viktigaste borgen för esterna vid denna tid. Den gamla stenborgen Varbola ligger en bit in i landet, sydväst om Tallinn, ungefär halvvägs till Pärnu.

På ett annat sätt kan man säga att Tallinns historia börjar år 1219, för då står slaget vid Volmer. Volmerslaget, eller slaget vid Lindanäs, hade föregåtts av försök till kristnande av Baltikum sedan 1180-talet. Den danske ungen Valdemar Sejr* organiserar en invasionsflotta år 1219. Truppen som också består av män från Venden/Rügen når provinsen Revele i Juni och de börjar bygga Danskborgen (taani-linn på estniska och Castrum danorum på latin). Esterna angriper borgbygget och det går bra för dem till en början, men vendernas ledare Vitislav tar snart initiativet och driver esterna på flykten. Enligt myten är det nu, under Volmerslaget, som danskarna får sin flagga, Dannebrogen. Den skall ha kommit nedseglande från himmelen och givit danskarna segern genom guds försorg! Berget där borgen uppfördes heter Domberget, och det är runt det berget som staden växer fram. År 1202 grundas så Svärdsriddarorden i Riga och 1227 intar de borgen, som nu byggs om i sten. Borgen återlämnas till Danmark 1238 och danskarna styr sedan fram till 1346. Under danskarnas tid blir gotländska köpmän och hantverkare inbjudna och de lägger grunden till Tallinns nedre gamla stad. 1346 är det svärdsriddarnas tur igen och de håller borgen fram till 1561. Vid det här laget har Gustav Vasa grundat Helsingfors, som konkurrent till handelsstaden Reval, men året efter intas Reval och Estland/Livland blir en del av Sverige. Därför kan man i Domkyrkan hitta ett flertal gravar innehållande svenska stormän. Tallinn är vid denna tiden större än Stockholm. Svenskarnas styre blir bestående fram till 1710.

Ytterligare andra menar att stadens historia börjar med några hanseatiska köpmän som bosätter sig på platsen 1232. De antar den Lübska rätten och stadens elit blir således tysk. Reval blir ledande i handeln på Ryssland. Efter 1710 eller 1721, beroende på hur man ser det, så är staden i vart fall en del av det Ryska imperiet och russifieringen börjar. Sen har man en kort period av självständighet mellan 1918 och 1939. Från 1934 har landet en auktoritär regering efter en statskupp och 1939 förklaras landet tillhöra Sovjets intressesfär som ett resultat av Molotov-Ribbentropp fördraget. 1940 blir landet helt ockuperat av Sovjet. Stalin tar nu itu med deporteringar och terror. När Hitler invaderar 1941 fortsätter terrorn mot andra grupper, för att 1944 åter ersättas av Stalin som rensar bland dem som samarbetat med tyskarna. Samma procedur sker i de andra baltiska länderna.

Precis som de flesta andra städer har Tallinn brunnit flera gånger d.v.s. 1288, 1433, 1553 and 1581. Branden 1684 var dock den värsta och större delen av övre gamla stan, Toompea/Domberget, förstördes, inklusive den gamla katedralen. Därför ser den övre delen av staden yngre ut än den nedre gamla staden. Tallinn gamla stad är idag upptagen på UNESCOs världsarvslista. De pampiga hus vi ser i nutiden t.ex. presidentpalatset och konstmuseet, är oftast byggda under den ryska imperietiden. Vill ni se det vackra mysiga Tallinn så finns det gott om bra bilder på på nätet. Bland annat på den här resebloggen: https://www.rucksack.se/att-gora-i-tallinn-sevardheter-och-resetips/

*Valdemar Sejr, "Segraren" (1170 – 1241) var son till Sofia av Minsk, så kanske pratade han lite av något slaviskt språk.

Tornet Pikk Hermann/Långe Hermann, ursprungligen byggt 1360–70, är en viktig nationell symbol. Här hissades den estniska flaggan den 24e februari 1918, dagen då Estland blev fria från det ryska oket. Den hissades åter igen den 20 augusti år 1991 när Estland blev fritt från det stagnerade Sovjet. Jag har förvisso egentligen ingen aning om det var just så! Men visst låter det bra? 24/2 och 20/8 är vart fall helgdagar nu och flaggan hissas varje dag på Långe Hermann. Den danske kungens symbol med de tre lejonen blev kvar till våra dagar.

Narva har varit bebott under mycket lång tid och arkeologer har visat att det fanns en fornborg på platsen redan för 3000 år sedan. Narva ligger vid floden Velikaja, som var en viktig handelsled in i fastlandet och detta spelade stor roll redan från början. Velikaja leder ända till Pskov. År 1219 har danskarna fått ett rejält tag om Estland och 1256 börjar de bygga borgen Narva. Efter det stora upproret 1346 säljer danskarna Narva till Tyska orden. Borgen får det tyska namnet Herrmannsborg. 

På 1400-talet har storfurstendömet Moskva börjat bli mäktigt och Ivan den Store anlägger en borg på den ryska sidan av Narva år 1492, som ett sätt att hålla västmakterna och Tyska orden i schack. Denna kom att heta Ivangorod. Ännu aggressivare blir Moskovia under Ivan Grozny, som belägrar och intar Narva 1558 under de s.k. Livländska krigen. Men svenskarna tar gruvlig hämnd på ryssen och 1581 intar Pontus de la Gardie Narva. Svenskarna massakrerar hela befolkningen, inklusive kvinnor och barn. Detta var början till slutet på Livländska kriget vilket varade fram till 1583.

Vi kan givetvis inte besöka Narva utan att nämna Kalle dussins förkrossande seger över Ryssland år 1700. Det var i inledningen till Stora Nordiska kriget, som slutade med total svensk förlust och som ändade stormaktstiden år 1721. Men i Narva år 1700 gick det bra och svenskarna dödade 9000 ryssar samt tillfångatog hela ledningen för armén. Det finns de som menar att efter Narva fick Karl lite hybris som bidrog till att han underskattade ryssarna senare. Jag tänker då främst på fiaskot i Poltava 1709.

Vid Freden i Nystad 1721 fick Sverige avsäga sig hela Livland, öarna Ösel och Dagö, samt området runt Ladoga och floden Neva. Dessutom förlorade vi en stor del av Finland. Det är vid Neva som Peter den Store, segraren i kriget, anlägger sin nya huvudstad Petersburg. Det blir Rysslands fönster mot Europa och äntligen hade Moskva fått kontakt med Östersjön, något de försökt med under minst 200 år.

Idag har Narva ca 50.000 invånare varav 95% är etniska ryssar men runt 30% av dem är inte estniska medborgare. Intresset för att få estniskt medborgarskap har dock ökat efter februari 2022.

Herrmansborg i Narva. På den ryska sidan av floden ligger en annan borg, Ivangorod, och det är här järnridån går idag. I mars 1944 bombade det sovjetiska flygvapnet staden och förvandlade allt till grus.

Tartu/Dorpat/Yuryev grundas av Jaroslav den Vise av Kiev år 1030*. (På ryska heter staden Yuryev för att Yuri var Jaroslavs första namn). För att kunna ta området var Jaroslav först tvungen att besegra de lokala esterna, ungannierna. Ungannierna var en av de finsktalande stammar som bebodde området. Andra stammar i det estniska området var bl.a. harionenser och sakalier. År 1061 bränner dessa lokala stammar ner Tartu, så det var inte direkt fredliga tider. Esterna gjorde också en del räder mot Pskov och andra besittningar som hörde till Kievan Rus. De lokala estniska/finska stammarna kallades för chuder som samlingsnamn av Jaroslav m.fl. ruser. Befästningen/Staden "Fort Yuri" erövras sedan av Svärdsriddarorden 1224. Platsen för staden ligger vid ån Emajõgi som har kontakt med sjön Peipus och därmed städerna Pskov och Narva. Tartu var från dess grundande en viktig handelsplats. Den blev senare en viktig handelsstation för Hansan beträffande utbytet med Ryssland. Svärdsriddarna, som etablerat sig i Riga, finner en tillfällig allierad i de baltiska letterna. Detta bidrar till att de till slut kan kuva esterna och grunda sitt kristna baltiska rike. Tartu har idag en liten men vacker gammal stadskärna.

*Jaroslav den Vise gifte sig med dottern till den svenske kungen Olof Skötkonung. Hon hette Ingegerd. Se mina andra artiklar om Ukraina.

Pärnu / Pernau ligger vid mynningen till en å med samma namn. Eventuellt gick här ett handelsstråk som ledde till trakterna som kunde ta dig till det inre av Estland och Tartu/Dorpat. Pärnu grundas av Tyska orden 1241. Det blir en Hansastad och en viktig handelshamn med det tyska namnet Pernau. Pärnu är också den ort där Karl XII landsätter sina trupper inför offensiven mot Ryssland år 1700. En bit uppför ån, med samma namn som staden, ligger en av de äldsta kända boplatserna i Estland, d.v.s ett ställe där man bodde för 11000 år sedan. Pärnu är idag mest känt som badort/kurort.

Viljandi / Fellin

Viljandi har varit befolkat mycket länge men är omnämnt i skriftliga källor först 1154 och då som ett fäste för hedningar. Ordensriddarna belägrar och intar borgen när de anländer på 1220-talet. År 1224 börjar de bygga en egen borg på platsen och runt den växer en stad fram. Det blir ett starkt fäste för teutonerna och i början av 1300-talet blir staden medlem i Hansan.

Soontagana

Soontagana var en väst-estnisk borg som byggdes av lokala ester på 600 eller 700-talet. Den låg då gömd och svåråtkomligt långt inne i Avastes våtmarker. Den höjde sig 6-7 meter över omgivande träsk. Borgen överges runt 1226 efter att ordensriddarna utövat påtryckningar och förmodligen tvångsdop. På vintern var den lätt åtkomlig eftersom träsken frös och blev fast mark. Idag är det ett populärt utflyktsmål.

Saaremaa / Ösel / Adlasyssla är den stora ön utanför Rigabukten. I Snorre Sturlassons Ynglingasagan berättas om en sveakung vid namn Yngvar som härjade i Estland och försökte inta Ösel någon gång på 600 eller 700-tal. Yngvar lär ha stupat i Estland. Eventuellt nämns Ösel på en Runsten (U 518) som står i Västra Ledinge i Norrtälje kommun. Men Snorres sagor kanske bara är just det, fantasier! Vi vet inte! På Ösel finns också spår som vittnar om en maktkamp mellan svenska och danska vikingar, tror man. 

På Ösel har arkeologer i vart fall hittat gravar med svensktillverkade artefakter som kom dit redan på 400/500 talet. Det har också hittats två båtgravar med skepp som byggdes i Sverige i slutet av 600-talet. Dessa två skepp kallas Salmeskeppen, vilket var två långskepp avsedda för strid. Enligt DNA-analys kommer samtliga begravda män från Mälartrakten och man tror att de överfölls av lokalborna innan de hann ställa till med djävelskap. Alla döda bär spår av hugg och pilar och kanske var det Yngvars män! Det finns sex fornborgar på Ösel, så de var nog bredda på stridgheter, de lokala estniska oselierna. Henrik av Livland, som skrev om Estland och Lettland på 1200-talet, berättar att oselierna från Ösel bedrev omfattande piratverksamhet. Bland annat rövades kvinnor bort från den svenska kusten. Antingen blev de öselgubbarnas sexslavinnor eller så såldes de på slavmarknaden. De kristna hämnas dessa skändligheter med en invasion år 1227, varpå de härjar Ösel grundligt, enligt Henriks berättelse. Jag nämnde tidigare att danskarna lämnade Baltikum, men de skulle återkomma, och på 1500-talet blir Ösel danskt. Danskarna moderniserar då biskopsborgen i Kuressaare, vilket blir ett rejält stenfort efter 1559. Borgen byggs ut ytterligare under den svenska epoken efter 1645.

En annan stor ö i Estland heter Dagö/Hiiumaa. Därifrån kom de svenskar som startade Gammelsvenskby i Ukraina. Annars är Haapsalu, en ort med drygt 10.000 invånare, centralort i de gamla svenskbygderna. Den svenska bosättningen i Estland tog fart under 1200-talet och varade i stort sett fram till 1940 då de flesta svenskar utvandrade till Sverige på grund av Sovjets ockupation av området. Sök också på "baltflyktingarna" för mer information om svensk-baltiska relationer under Andra världskriget.

På fastlandet innanför Dagö hittade man 2019 runt hundra trasiga vikingatida svärd från 900-talet. Man tror att dessa svärd förstörts och sen begravts som en ritual för stupade krigare som begravts på annan plats eller som var saknade. En slags skenbegraving alltså. Några mindre öar tillhöriga Estland som har haft svensk befolkning är Runö/Ruhnu, Ormsö/Vormsi, Odinsholm/Osmussaar och Nargö/Naissaar. Dessutom Rågöarna och Nuckö. Att det finns ställen som Odinsholm och Torsgrundet ger en fingervisning om att svenskarna kom redan på förkristen vikingatid.

Pöide kyrka på Saaremaa. Delar av kyrkan är rester från ordensriddarnas borg som byggdes efter ockupationen som inleddes 1227. Borgen förstördes under Sankt Göransupproret 1343. Sen blev det den kyrka vi ser idag. Efter att upproret slagits ned 1346 uppfördes ett fort i Maasi som ersättning. Ordensriddarna blev öns adel och stora herrgårdar uppfördes runt ön, som t.ex. Koigi och Oti.

Runsten U-518 i Västra Ledinge, Norrtälje. Enligt en tolkning nämner stenen Ösel i Estland. Texten lyder: 

Torgärd och Sven de lät resa denna sten efter Ormer och Ormulv och Fröger. Han slutade sitt liv norrut i silu och de andra ute i Grekland. Gud hjälpe deras ande och själ. 

Ordet/namnet "silu" skulle då vara en variant av Ösel, som jag förstår det.

Pada fornborg

Pada är bara ett exempel och det finns hur många fornborgar som helst. Den här, Pada, ligger nära finska viken och blev efter de s.k. korstågen ett adelsgods enligt ungefär samma principer som gäller i feodalsamhällen. Herren på godset skulle tillhandahålla viss militär makt och utrustning. Det är kanske också typiskt att man förlägger ett sådant gods på en plats som är känd som ett motståndsnäste, d.v.s. en hednaborg. I feodal anda så förslavade också de nya herrarna i landet bondebefolkningen och livegenskap var regel. Jag tycker dock herrgårdsruinen ser ut att komma från ett betydligt senare skede än 1200-tal, snarare något från den ryska imperieperioden som kanske ödelades i Andra världskriget.

https://www.researchgate.net/publication/325907942_The_Fate_of_Final_Iron_Age_Strongholds_of_Estonia_struggle_for_power_and_transition_to_the_Middle_Ages#pf20

Lettland / Latvija

Södra Lettland består av området Kurland. I svenska och tyska medeltida källor hör man ofta om områdena Livland och Kurland. Den baltiska stam som gav upphov till letterna är osäkert. Kanske semigaler, latgaler eller kuroner, det låter jag vara osagt, för jag vet inte. Antagligen är det som i Sverige ungefär. Vissa skåningar blev danskar, andra blev svenskar, slarvigt uttryckt! Svear, Gutar och Västgötar blev alla svenskar som vi vet! De dåtida balterna byggde, likt esterna, borgar som skydd i orostider. Sammanlagt har man identifierat över 80 fornborgar i Lettland, men kanske finns det fler. Daugava / Düna / Västra Dvina är som sagt den stora floden i Lettland. Den är idag uppdämd med tre vattenkraftverk d.v.s. Riga, Kegums och Plavinas, så att återskapa vikingarnas eller Hansans båtfärder är inte möjligt. När Plavinas kraftverk byggdes i Aizkraukle på 1960-talet försvann många historiska platser, som vi därför inte vet mycket om. Bygget fick såklart också stora ekologiska konsekvenser. 

Riga / Duna urbs

Historien om Riga börjar med ett litet fiskeläge, på platsen där ån Ridzene rann ut i den stora floden Daugava. Sen kom en jätte vid namn Kristaps och skapade staden genom ett under, om man vill tro på sånt. Faktum är snarare att föregångaren till handelsstaden Riga låg en bra bit upp i floden och hette Ikšķile, benämnt Yxkull i svenska källor. Detta ligger mitt emot Daugmale, som var vikingatidens viktiga handelsplats i Daugava. Jag antar att det var så långt upp i floden man kunde ta sig med större båtar då. Till Yxkull kommer munken Meinhard år 1164 och han var en from man som ville kristna letterna med ärliga och hederliga avsikter. Det gick inte bra och han efterträds av män med mindre goda intentioner. Först av en ondsint Berthold och sen av en ännu djävligare Theoderich. Slutligen anländer en man vid namn Albert von Buxthoeven med 23 skepp och kanske så många som 2000 professionella soldater, d.v.s. tyska riddare. Han är känd som Albert av Riga. År 1201 skall han sen ha grundat staden Riga med hjälp av köpmän från Gotland och Visby. Det är därför Riga hade ett myntsystem från Gotland till en början. Hansan var uppdelad i olika grenar och Visby hade hand om Baltikum, därav gotländska mynt. Riga kom dock att bli viktigare med tiden och tog över ledningen från Visby. Riga blir fullvärdig medlem av Hansan 1282 och är den näst största hansastaden efter Lübeck vid denna tid. Redan i början av 1200-talet byggs en befästning där Riga slott idag ligger. Slottet av idag börjar byggas 1330, men byggs om och till flera gånger. Det är dock inte alltid som det är frid och fröjd i relationen mellan Hansan och de s.k. korsriddarna. I slutet av 1200-talet blev relationen infekterad och det kom t.o.m. till handgripligheter mellan invånarna i Riga och de oregerliga råskinnen i Tyska orden. Man tror f.ö. att namnet Riga kommer av den lilla ån Ridzene.

Daugavgriva / Dünamünde är idag en stadsdel i Riga men byggdes ursprungligen som ett kloster. Klostret plundras och bränns av lokala semigaler och kuroner 1228, men återuppbyggs. Klostret säljs till teutonerna 1308 och blir en fästning. Dünamunde fort byggdes på vänstra flodbanken. Efter att Sverige tagit över Riga 1621 byggs Neumünde på den högra (norra) flodbanken 1680.

Svenskarnas belägring av Dünamunde 1601. Den gången misslyckades dock svenskarna med sitt krigsföretag. 1605 går det bättre och Dünamünde (Dunas mynning) intas, men inte själva Riga. 1621 når Gustav den Andre Adolf hela vägen och intar själva staden. Men staden kom att hotas av både ryssar och tyskar. År 1701 är det tyska sachsare som kommer för att skapa elände. Detta slås dock tillbaka av Karl XII och svenskarna vinner en avgörande seger vid Düna detta år.

På 1400 och 1500-talet är Rigas historia skiftande med maktkamp där både Polen-Litauen, Sverige, Ryssland och Tyskarna i Hansan är inblandade, jag skall inte gå närmare på det här. För att behärska Östersjön vid denna tid var man tvungen att ha kontroll på dess kanske viktigaste handelsstad. Under svenska stormaktstiden erövras Riga i alla fall av Sverige. Helt plötsligt är Riga Sveriges största stad. Den s.k. "svensktiden" varar fram till 1710. Efter Stora nordiska kriget är Riga en del av Ryska imperiet.

År 1945 fördrivs den tyska befolkningen från städerna i Baltikum och Polen för att ersättas av rysktalande, och i viss mån ukrainare. Detta resulterade i att städerna fortfarande har stora ryska minoriteter, t.o.m. majoriteter ibland. Ofta är dessa ryssar inte ens medborgare i de nya staterna, vilket inneburit en del konflikter. Även om många balter, polacker och ester talar ryska, så skall man tydligen  inte använda det, för då är befolkningen inte så hjälpsam. Det är numera engelska som gäller.

Stadens gamla stadskärna, Vecrīga, är idag UNESCO-märkt och man rekonstruerar bland annat Svarthuvudbrödernas hus 1999. Originalet byggdes på 1300-talet men förstördes av bombningar 1941. Rådhuset i Riga rekonstrueras också åren 1996–1999. Precis som många andra städer, i f.d. Sovjet och f.d. kommunistblocket, har Riga så gott det går försökt återställa sitt kulturarv.

Riga. Svarthuvudbrödernas hus m.m. Svarthuvudbröderna (Bruderschaft der Schwarzhäupter)  var en sammanslutning av ogifta köpmän, skeppsredare och andra utlänningar. Sällskapet var aktivt också i Tallinn och deltog i försvaret av området i de Livländska krigen 1558-1583. Efter Stora Nordiska kriget (1700-1721) avskaffades den militära delen av brödraskapet och det blev en social och kulturell organisation. De överlevde i Baltikum fram till 1940 men återupplivas på 1960-talet i Hamburg dit många flytt. I Hamburg finns de än idag.

Daugmale ligger vid Daugava där ån Varzupite ansluter till den stora floden, ungefär mitt emot Ikšķile. Daugmale var ett viktigt ställe på vikingatiden, för det var en handelsplats och ett stopp på vägen från Svealand och Gotland, till grekerna och Orienten. Daugmale hade förvisso varit bebott sedan 2000 före vår tideräkning, men på 900-tal hade det blivit en viktig multietnisk handelsplats, ungefär samtidigt som Grobin förlorar i betydelse. Det var inte bara skandinaver som levde i Daugmale utan också slaviska krivicher från uppströms och området nära Smolensk och Gnezdovo. Givetvis fanns i Daugmale också lokala semgaler, men troligen också liver och latgaler. Således talades skandinaviska, slaviska, finsk-ugriska och baltiska. Som vid andra större handelsplatser bedrevs omfattande hantverk och tillverkning. Arkeologer har funnit spår av bl.a. metallarbetning, som gjuteri och smide, keramikverkstäder och smyckestillverkning. Fynd av föremål från Bysans, Arabien, Ungern och Västeuropa har gjorts, dessutom en runinskrift som är den enda som hittats i Lettland. Efter de grundliga undersökningar som gjorts 1933-1937, 1966-1970 och 1986-1992 tror vissa att Daugmale är det i historiska källor omnämnda Portus Semigalliae. Vid Daugmale och Ikšķile kunde man kontrollera handeln på Daugava. Antagligen var detta en omlastningsstation där man bytte varor, eller ett större skepp till mindre båtar. Detta är också platsen som Tyska orden och Hansan var intresserade av inledningsvis och det förmodligen för att floden var segelbar för större båtar upp hit.* Daugmale överges gradvis på 1100-tal och Ikšķile mitt emot ökar i betydelse. På 1200-talet inleder Riga sin storhetstid. 

*Att hamnar på denna tid var belägna en stycke upp för floden var inget ovanligt. När det gäller Göta älv i Sverige har vi ett exempel i Gamla Lödöse, vilket var beläget ett stycke in i landet och dit älven var segelbar för större farkoster. Staraja Ladoga var också beläget så långt man kunde komma med större skepp.

https://www.redzet.eu/en/photo/daugmale-hillfort-A-548-20/view/Daugmale_hillfort

Fynd och bilder från Daugmale. Den runinskrift man hittat är gjord i sten från området och alltså antagligen utförd på plats. En stor del saknas men experterna har transkriberat resten av inskriften till ....dessa runor i.... Troligen är föremålet en vikt till en vävstol, eller en del av en ämbetsstav. Ingen vet säkert! Yxorna är typiska slaviska yxamuletter från cirka sent 1000-tal. Hela det egentliga Daugmale, d.v.s. den vikingatida staden som låg nedanför borgen, ligger idag under vatten på grund av ett kraftverksbygge under sovjetisk tid. Fler utgrävningar är därför inte möjligt. Hur såg hamnen ut? Fanns det pallisader? Vi vet inte! Det är endast den mer högt belägna fornborgen som är synlig idag. Det finns de som kallar Daugmale för det "Östra Birka".

Se vidare t.ex. Maritime Societies of the Viking and Medieval World. Barret/Gibbon/Mägi, Publicerad av Routledge, 2016.

Āraiši är en arkeologisk plats med lämningar från ett latgaliskt samhälle. Latgalerna är som tidigare nämnt en baltisk stam som troligen är förfäder till letterna. Āraiši ligger ca. 10 mil nordöst om Riga i det som var skog på den tiden. Man har vid utgrävningar hittat spår av 150 byggnader och mer än 3000 föremål, en del av gotländskt och svenskt ursprung. Speciellt är de välbevarade träföremål från Āraiši som förvaras på Lettlands historiska museum i Riga. Idag är Āraiši ett friluftsmuseum med några rekonstruerade byggnader.

Det modifierade gotländska smycket hittades i ett gravfält (Drabešu Liepiņas) från 900-talet, inte långt från sjöfortet Āraiši. Antagligen hade latgalerna i skogen kontakt med vikingar som färdades på Daugava/Düna och kom över föremål med skandinaviskt ursprung på det viset. Vid sjön Āraiši har man även hittat rester av en bosättning från bronsåldern. Senare anlägger Tyska orden en mindre fästning på platsen för att, antagligen, kuva latgalerna i deras kärnområde.

Kuldiga / Goldingen

Kuldiga var från början en bosättning för de baltiska kurerna och när teutonerna anländer finns det ett fäste. Kurerna kuvas snart och teutonerna börjar bygga sin borg på platsen 1242. Den får namnet Goldingen. Staden ligger strategiskt vid vattendraget Venta som rinner ut i Östersjön vid Ventspils. Goldingen blir medlemmar i Hansan 1368 och residensstad i Hertigdömet Kurland och Semgalen 1561. Det är huvudstad i Kurland under tyskarna och senare också under ryssarna. Slottet från 1600-talet är idag en ruin. Är man väldigt intresserad av medeltida borgar i Lettland så finns en komplett lista på följande länk. https://www.ambermarks.com/PieminekluVeidi/VidPilis/_EVidPilis_Tabula.htm

Jersika är speciellt för det verkar som det var huvudstaden i ett av de första statsliknande samhällena i Lettland. När svärdsriddarna anländer med Albert av Riga i spetsen visar det sig att härskaren i Jersika redan är kristen. Jersika är nämligen vasall till det ortodoxa Polotsk. Detta hindrar dock inte Albert att angripa Jersika och hertigen Visvaldis år 1209. Så mycket för det "korståget". Visvaldis undkommer dock med livet i behåll, men hans fru blir kidnappad. Detta resulterar i att Visvaldis ger upp mycket av sina domäner. År 1212 avsäger sig sedan Polotsk sina anspråk på Jersika. Albert i Riga är dock inte nöjd och angriper Jersikas fort igen år 1214, varpå fortet faller. Antagligen resulterar detta i att hatet bland balterna gentemot teutonerna växer betydligt och det är kanske en stor bidragande orsak till deras besegrande av teutonerna vid Saule 1236. Alberts s.k. "korståg" var tydligt helt orättfärdigt!

Lettisk karta över Hertigdömet Jersika vid 1200-talets början. Det är otippat konstiga namn de har på sina grannländer i Lettland. Igaunija, Krievija och Baltkrievija? (Estland, Ryssland och Vitryssland). Jag kan räkna ut att Krievija kommer av folket krivicher, men Igaunija får jag fråga någon lettisk språkvetare om! Balt betyder vit på lettiska, inte fjärran från slaviskans belo/bel/bela alltså!

Koknese / Kokenhusen 

Kokenese var likt Jersika en redan kristen ortodox liten statsbildning som var vasall till Polotsk när tyskarna anländer. Befolkningen bestod urssprungligen av seloner och latgaler, samt en liten minoritet slaver. Även Koknese blev grymt och orättvist behandlat av Svärdsriddarorden och Albert av Riga. Likt Daugmale och Jersika var det tidigt ett viktigt fäste för balterna längs Daugava och där finns en fornborg. När man i forna tider byggde sina fästen förlades de ofta till platser med forsar. Vid forsarna var de sjöburna att gå iland och ta sig via landbacken för att komma vidare. Därför kunde lokalbefolkningen ta upp skatt om de kontrollerade området. Även vid Koknese bygger teutonerna en stark borg i sten som finns kvar som en ruin idag.

Kort artikel om dåtoda Lettland här: https://www.svd.se/a/oR2kAK/splittrade-lettland-latt-byte-for-frammande-furstar

Grobina/Grobin är idag bara en liten by, men under vendeltid var det likt Truso och Helgö en av de större handelsplatserna och där finns spår av en fornborg. Denna fornborg är också känd som Skabārža kalns och nyligen utförda tester visar att den kan vara så gammal som från 400-tal. Grobins roll tycks ha varit som en av de viktigare aktörerna i bärnstenshandeln. Att handelsplatsen hamnade på den platsen beror på att det var en plats med skyddad hamn och att området är omgivet av mycket bra jordbruksmark. Man tror att Grobin var betydligt större än Helgö och det senare Birka. Grobina blev senare en viktig befäst plats för Tyska orden. Men framför allt var det en viktig plats under vendeltid och delvis befolkad av gutar och svear m.a.o. skandinaver. Arkeologerna har hittat svenska föremål från 600-talet i Grobina och det är främst föremål kopplade till Gotland. Den lokala befolkningen bestod vid denna tid av baltiska kuroner/kurer. Tyvärr är det mesta av fornlämningarna förstörda genom jordbruksverksamhet och grustäkt. Grobin ligger på lettiska kusten, söder om Rigabukten, ungefär på den västligaste punkten alldeles vid Liepaja. Arkeologer har hittat tre eller fyra begravningsplatser strax intill de skandinaviska som de identifierat som rent kuroniska. En av dem är från c.a 200-tal och den andra från c.a 400-tal, medans den tredje har gravar från 400-tal till 1200-tal. Man har också funnit en bildsten av samma typ som finns på Gotland, även om den i Grobin är liten och i dåligt skick. Kanske är Grobin det i historiska källor omnämnda Seeburg, men Wiskiauten är konkurrent om den titeln.* Även i Grobin tycks skandinaverna levt i fredlig samvaro med lokalbefolkningen. Men vi skall också vara medvetna om följande. Bara för att man hittar föremål från ett ställe på ett annat ställe innebär inte det kolonisation. Föremålen kan ha kommit dit genom handel eller genom s.k. ideologisk påverkan. De lokala hantverkarna kan ha fått inspiration utifrån, så att säga. Det är först när man gör vetenskapliga tekniska analyser av kvarlevor som man kan vara säker.  Jag tänker på t.ex. DNA-analyser, isotopanalyser och avancerade undersökningar av proteiner (proteomik tror jag det heter).

Ett annat intressant och nytt fynd har gjorts på Gotland. Där har man DNA-undersökt kvarlevor av män funna på den äldsta delen av ett gravfält, d.v.s. från 500/600-talen. Denna plats benämns Fröjel/Ridanäs. Det visade sig då att ca. 40% av de begravda kom från Baltikum och/eller Ryssland. Migrationen var alltså ömsesidig över Östersjön redan på vendeltid.

Man tror att Grobin övergavs på 900-talet då Liepaja tog över dess roll som hamn eller om det berodde på att handelsvägarna förändrades. Daugmale tog säkert över mycket av handeln också. Ett mindre fäste fanns dock kvar ända till 1200-talet när byn intogs av Livländska orden/teutonerna. Den vendeltida befolkningen av skandinaviskt ursprung assimilerades troligen av balterna. Samtidigt förhåller det sig så att handelsplatserna vid kusten var aktivast om sommaren och en stor del av befolkningen var inte bofast året runt. Den mindre å som ligger vid Grobina/Liepaja heter Alande, men den leder bara en liten bit in i landet. Grobins blomstringstid brukar anges till ca. 600 - ca. 850.

* Seeburg är omnämnt i berättelsen om Ansgar, Vita Ansgari, som skrevs av ärkebiskopen i Hamburg-Bremen, Rimbert, åren 869-876. Enligt berättelsen skall kung Olaf den Helige av Norge intagit platsen och den dåtida borgen ca. 854. I övrigt innhåller Vita Ansgari bl.a unika berättelser om livet i Skandinavien på 800-talet.

Namnen på gravplatserna i Grobina är Priediens (skandinavisk), Smukumi/Rudzukalni nr 1(gutnisk), Porāni/Purāni (troligen skandinavisk eller blandad), Jači (skandinavisk), Kapsēde Medze (kuronisk/baltisk), Platta Priedens (kuronisk), Atkalni (kuronisk) och Rudzukalni nr 2 (kuronisk). Det finns två till som dock inte undersökts ordentligt. Dessutom är, som sagt, väldigt mycket förstört så alla uppgifter är mycket osäkra. 

Gotländsk brosch från sent 700-tal funnen i Grobin. Fler smycken av denna typ har hittats i Grobin och de flesta är äldre.

Bildsten funnen i Grobin från 500/600-tal. Den är ca. 70 cm hög och hittades inne i en gravhög. Forskarna menar att den är typiskt gotländsk. Eftersom jag inte har en aning så får jag tro dem! Och! Jag kan heller inte se någon bild. Experterna diskuterar om det är ett skepp eller två ankor, båda motiven kända från andra gotländska bildstenar.

Resterna av teutonernas fäste i Grobina. Foto av Geoff Chester (tack).

Unesco om Grobina: https://whc.unesco.org/en/tentativelists/6258/

Kandidatuppsats om Grobina av Daniel Gunnarsson: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:537484/FULLTEXT01.pdf

Och ganska bra sida om det hela: https://deepbaltic.com/2015/12/17/latvias-hidden-viking-heritage-the-lost-city-of-seeburg/

Liepaja / Libau 1701, men grundat av teutonerna 1263.

Domesnäs/Kolkasrags /Bakenhof är en udde på fastlandet söder om den estniska ön Ösel. Domesnäs finns omnämnt på en svensk runsten från Strängnästrakten (Sö 198 Mervalla) och tidsperioden 1010 -1050. På stenen står det "Sigrid lät resa denna sten efter Sven, sin make. Han ofta seglat till Semgallen, med dyrbart skepp, kring Domesnäs." Semgallen är området kring Rigabukten och segling vid Domesnäs är förrädiskt då revet sträcker sig under vattnet ca 10 km ut och det flyttar sig.

Mervallastenen

Litauen / Lietuva

Litauen skiljer sig ganska mycket från de andra två baltiska staterna. Bland annat för att Litauen en gång var en regional stormakt, speciellt efter att de gått i union med Polen. De har sina "hjältekonungar" och storhertigar i Mindaugas (1203-1263), Gediminas (ca. 1270-1341), Algirdas (ca. 1296-1377), Jogaila (ca. 1350-1434) och Vytautas den Store (ca. 1350-1430). Litauen är också ett övervägande katolskt land likt Polen, till skillnad från de andra två baltiska staterna, som är protestantiska. Den ryska minoriteten undantagen, för de är ortodoxa. Litauens huvudstad Vilnius blev heller aldrig en av teutonernas städer. Men storhertigen Gediminas bjöd in tyskar och judar att bosätta sig i staden, så det blev ändå en germanskt influerad stad, även om det judiska inslaget var dominerande.* Om man är lingvist är Litauen speciellt intressant för litauiska anses vara ett av de mest ålderdomliga av alla indoeuropeiska språk. När språkvetarna vill rekonstruera ur-indoeuropeiskan använder de bl.a. litauiska, sanskrit, tochariska, gammelgrekiska, armeniska och fornpersiska/avestiska. År 1386 ingår Litauen personalunion med Polen då Jogaila gifter sig med polsk-ungerskan och kungadottern Hedvig. Jogaila tar namnet Jagiello och ser till att Litauen blir ett kristet land. Jagiello blir kung i Polen 1386 och Vytautas är storhertig i Litauen från 1392. År 1569 knyts banden med Polen ännu starkare då det blir en helt utblommad politisk union efter fördraget i Lublin.

* Det språk den judiska befolkningen talade var jiddish, vilket är en form av tyska med hebreiska inslag. Att den judiska befolkningen blev så stor som den blev i Vilnius och andra polska och litauiska städer berodde på högre religiös tolerans i Polen-Litauen än i de tyska städerna. Judarna i Tyskland flydde helt enkelt österut med början ungefär på 1200 och 1300-talen. Särskilt stor blev den judiska flykten österut i samband med digerdöden åren 1348 - 1350. (se vidare "Charter of Kalisz 1264" och "Warsaw Confederation 1573")

Klaipėda/Memel är en mycket gammal hamnstad och 1252 finns det en borg, Memelsburg, tillhörig Tyska orden. Staden blir medlem av Hansan på 1250-tal. Strax söder om Klaipėda har floden Njemen sitt utlopp. Njemen heter Memel på tyska. Idag finns det ett historiskt museum i resterna av borgen Memelsburg och stadens gamla centrum skall vara mycket charmigt. Norr om Klaipėda ligger Palanga vid mynningen av det lilla vattendraget Rouzes. I Palanga har man funnit spår av nordisk, skandinavisk närvaro på 1000-tal. 

Kaunas näms i skriftliga källor först 1361 och då i samband med strider mellan litauer och Tyska orden. Men Kaunas har existerat mycket längre enligt arkeologerna. De äldsta delarna av stadsmuren som det finns spår av, byggdes av litauer som skydd mot Tyska orden. Staden och fortet förstörs sedan av teutonerna 1362. Detta anses vara en av de viktigaste segrarna för Tyska orden i deras kamp mot hedningarna i Litauen. Litauen återtar staden 1404 och efter slaget vid Grunwald 1410 är Tyska ordens roll utspelad inom Polen-Litauen. Under 1400-talet har sedan Hansan en handelsstation i staden som ligger strategiskt där floderna Njemen och Neris flyter samman. Floden Njemen är farbar med större båtar upp till Kaunas. Enligt vad jag förstår anser litauer att Kaunas ihop med Vilnius är Litauens kärna, dess hjärtland. Sevärdheter är bland annat ett av de första nazistiska koncentrationslägren, ruiner från den medeltida fästningen samt en synagoga. Kaunas var Litauens huvudstad under mellankrigstiden.

Gamla Kaunas enligt teckning av Eugenijus Lugovojus.

Vilnius

Den första gången Vilnius nämns i en skriven källa är 1323, men arkeologi har visat att det funnits en fästning på platsen sedan 1000-talet, minst. Platsen där Vilnius ligger är där floderna Neris och Vilnia flyter samman och för tusen år sedan var platsen omgiven av träskmarker och ogenomtränglig skog. Således var det en naturlig plats att förskansa sig på. Innan 1320-talet hade huvudstaden legat i Trakai, men flyttades till Vilnius. Enligt legenden skall Gediminas ha haft en dröm om en varg av stål o.s.v. Vid denna tid var Litauen inte helt kristnat och Storfursten Gediminas var bara på pappret kristen, men fortfarande hedning i verkligheten. Litauen blir inte kristnat förrän på 1380-talet. Men processen att bli ett kristet land föregicks av flera angrepp på Vilnius från Tyska orden och staden bränns delvis ner tre gånger d.v.s. 1365, 1377 och 1383. Men det var inte på grund av teutonerna som Litauen blev kristet, det skedde istället genom alliansen med Polen. Vilnius var huvudstad i Storfurstendömet Litauen ända fram till 1795, då det Polsk-Litauiska samväldet upphör i och med Polens tredje delning. Under samväldet med Polen blir Vilnius med tiden en mycket viktig polsk stad, vilket började med kyrkan. På grund av Polen-Litauens acceptans av religionsfrihet får staden också en stor judisk befolkning. Således talades ett flertal språk i staden. Förutom polska och litauiska, också belarusiska och jiddish. Men det fanns dessutom en liten grupp tyskar. Senare i historien kommer en betydande del ryssar till staden och under senare delen av 1800-talet är det t.o.m. förbjudet att tala litauiska. Russifieringen tog fart speciellt efter Januariupproret 1863. Vid folkräkningen 1897 är litauerna bara en liten minoritet på runt 2% och judarna är runt 40%. Mellan 1941 och 1944 försvann hela den judiska befolkningen.

Trakai

Trakai är en av de gamla huvudstäderna och är känt för sitt slott från 1300-talet. Trakai grundas av Storfursten Gediminas, av många räknad som Litauens grundare. Gediminas levde mellan 1270 och 1341. Trakai ligger bara ett par mil från Vilnius och kan lätt besökas som en dagsutflykt från Vilnius.

Staden Trakai är idag en av få städer med karaimisk minoritet. Karaimer är en till judarna närbesläktad grupp som var en stor minoritet på Krim-halvön en gång i tiden. Karaimerna var turktalande och räknades inte som judar av nazisterna. Karaimerna slutade använda davidsstjärnan under nazitiden. På ett sätt kan man säga att det är en egen religion, men den är på utdöende och i Litauen finns endast ett hundratal kvar. Deras gudstjänstlokaler kallas kenesa. Andra säger att karaimerna är en kristen grupp med judiska drag.

Kernavė / Kierniów var Litauens första huvudstad. Platsen har rester av en fornborg och många forntida gravhögar. Fortet bränns och skövlas av tuetonerna under kriget 1389–1392 och byggs aldrig upp igen. Kernavė är idag en symbol för det litauiska självmedvetandet och var under sovjetepoken en nagel i ögat på Moskva, eftersom det hölls festivaler där som myndigheterna inte kunde stoppa. Det räknas idag som landets viktigaste kulturarv, ungefär med samma symbolvärde som Uppsala högar i Sverige. Kernavė ligger 35 km från Vilnius vid floden Neris och är UNESCO-märkt.

Baltiska stammar runt år 1200. Förutom litauiska finns idag fortfarande de litauiska dialekterna somogitiska och latgaliska. Letterna, som många hävdar är ättlingar till latgalerna, kurerna och semigalerna, finns inte med på denna kartan och liver (Livonians) var talare av ett språk närbesläktat med estniska och finska. (Den sista personen som hade liviska som modersmål avled 2013).  Övriga baltiska språk representerade på kartan är utdöda. Beträffande lettiska och litauiska och deras släktskap med tidigare baltiska dialekter/språk, så råder viss osäkerhet. Vikingarnas namn för halvön vid Kaliningrad, Samland, kommer av den baltiska stammen sambierna. För att klargöra släktskapsförhållandena så är baltiska indoeuropeiska språk i en underavdelning till slaviska språk. Det bruna på kartan avser den östbaltiska gruppen. Det gröna representerar västbaltiska språk, vilka alltså alla är utdöda. Som ni ser på kartan är östpreussarna (prussians) uppdelade i flera mindre stammar. När det gäller kurer (Curonians) råder det oenighet om de var finsk-estniska eller baltiska.

Mokhovoye / Kaup / Wiskiauten 

En annan plats för trolig skandinavisk bosättning i Baltikum är Wiskiauten, nära Kaliningrad, vid Nemunas utlopp. Där har man hittat föremål från Mälartrakten, Gotland och Danmark. Wiskiauten tros vara yngre än Grobin men är mycket lite undersökt. Lite har dock gjorts av tyska, ryska och svenska arkeologer. Tyvärr försvann mycket av dokumentationen i kriget på 1940-talet. Vad vi vet är att gravfältet i Kaup/Wiskiauten användes i perioden ca. 800 till 1000 och att det från början fanns kanske runt 700 gravhögar. När platsen undersöktes mer noggrannt 1932 fanns inte ens hälften kvar. Det är också fastslaget att den skandinaviska närvaron var från främst Gotland och Svealand, men att mycket av handeln troligen sköttes av lokala balter.  Man spekulerar i att Kaup övergavs efter att danska vikingar anfallit platsen på 1000-tal. Det råder viss osäkerhet vad gäller namnet här. Jag har hittat både Kaup och Wiskiauten, fast i olika källor. Båda mina källor använder dock samma ryska namn, så därför tror jag att de talar om samma markandsplats/gravfält. Det ryska namnet är (Моховое) Mokhovoye. Kaup är det tyska namnet och Wiskiauten det baltiska, om jag förstår den tyska artikel jag läst rätt. Jag har också hittat uppgifter om att Wiskiauten är samma plats som i historiska källor omnämns som Seeburg, men det tidigare presenterade Grobin är kanske troligare platsen för Seeburg. Det gamla namnet "Kaup" är givetvis det samma som vårat moderna "Köping", vilket också återkommer i det norska "Kauping".

Kaliningrad / Königsberg / Twangste ligger i det ursprungligen baltiska området och idag bakom järnridån. Staden grundades av Tyska orden 1255 på en plats som balterna kallade Twangste. De balter vi pratar om här är östpreussare /sambier. Königsberg är såklart det tyska namnet och staden utvecklas till att bli Tyska ordens huvudstad, för att sedan också bli tyska Preussens huvudstad. 1340 blir staden medlem i Hansan och utvecklas till en typisk hansastad med charmiga hamnkvarter som vi idag ser i t.ex. Lübeck, Gdansk och Riga. Staden utvecklas till en av Tysklands viktigaste städer och blir ett kulturellt centrum. Man startar ett universitet på 1500-talet och trycker böcker som en av de första städerna. Immanuel Kant och Hanna Arendt föddes här. Königsberg förstörs av bombningar 1944 och artilleri 1945, samt genom senare sovjetisk vandalism. Idag finns inga sevärdheter kvar och ingen anledning att besöka staden, men det går hur som helst inte ändå. Det är ju i närheten av en av Rysslands viktigaste marinbaser, Baltiysk. Baltiysk hette förövrigt Pillow under den tyska tiden och var en befäst hamn redan då. Den ryska exklaven Kaliningrad hyser idag också en strategiskt viktig flygbas.

Första bilden är hamnen i Königsberg innan kriget. Sen ser vi slottet 1895, efter bombningarna och efter Sovjets vandalism. Resterna av slottet revs på 1960-talet enligt order från Brezjnev. Stadsplanen är den som upprättades 1255. Sista bilden är staden c.a 1750.

Polen / Polska

På vendeltid och tidig vikingatid fanns givetvis ingen polsk statsbildning men området och östersjökusten var befolkad av olika västslaviska stammar, som skulle komma att bli polacker i sinom tid. Västslaverna hade flyttat västerut under folkvandringstid och bland annat trängt under de germaner och kelter som bodde där innan. Således levde västslaver, kallade vender, i området mellan Oder och Elbe där de dominerade mellan 500 tal och 1000-tal. Dessa stammar levde kring Wisla längre österut också. Vi pratar om tidigare nämnda obotriter, kasjuber och sorber. Men det fanns också andra västslaviska stammar som liutizier, heveller och raner. Dessa folk var hedningar och tillbad sin hednagud Svantevit. Det främsta svantevit-templet fanns på ön Rügen vid Arkona.* Det folk som levde på Rügen var raner. Stamfederationen obotriterna levde vid kusten mellan Elbe och Oder ungefär. Deras område inbegrep platser som vår tids Lübeck, Fehmarn och Rostock. De hade olika centra eller kretsstäder bl.a. Plön, Schwerin, Ratzeburg, Dobin och Ilow (Neuburg). Ytterligare ett annat vendiskt fäste var Demmin vid floden Peene. Dessutom hade de en viktig handelsplats i Wismarbukten som hette Reric (Gross-Strömkendorf idag). Reric anläggs runt år 735 och handel med frankerna och Karl den store var viktigt här. Karl den Store ville undvika danskarna, som han låg i konflikt med. Han hade därför allierat sig med obotriterna. Men Reric förstörs av danska vikingar år 810, varpå hantverkare och handel flyttas till Hedeby istället. Danskarna ville inte ha konkurrens så nära inpå.  Vid dessa västliga handelsplatser har vi hittat en del artefakter från Rhenlandet söderut och det visar att t.ex. Hedeby och Reric hade handel med det inre av Tyskland. Men tecknen på handel med Rhenområdet under vendel/vikingatid är mycket tydligare vid Nordsjöns kust och t.ex. Dorestad. Ytterligare vendisk-skandinaviska bosättningar i nuvarande Tyskland är Menzlin och Dierkow på fastlandet, samt Ralswiek på Rügen. Menzlin var granne till Wolin i öster och Ralswiek i väster. I Menzlin finns skeppssättningar och fynd från både Ryssland och Irland har gjorts. Menzlin hade sin blomstringstid på 800-900-tal och låg på den tiden vid floden Peene, vad jag förstår. Bosättningen Dierkow (Rostov) är i dagsläget mycket lite undersökt.

Vi vet att nordbor levde vid nuvarande polska kusten redan på vendeltid och att de var många under vikingatid. Ny forskning har emmellertid visat att de var etablerade också i inlandet längs floderna Oder och Wisła. Platser som Posnan, Łódź, Gniezno, Lednica, Chelmno och Włocławek visar alla spår av skandinavisk närvaro. Om man tittar i populärlitteratur och på många hemsidor finns mycket lite, om ens något, om vendeltida och vikingatida skandinaver i Polens inland. Vissa polska forskare går t.o.m. så långt som att påstå att vikingar var avgörande för Polens tillblivelse som stat. Nordborna skulle haft ungefär samma roll som de hade för Kievan rus alltså. De menar att Polens förste kristne kung, Mieszko I av Piastdynastin, hade en brutal elitstyrka som bestod av nordmän. Alla borgar och städer som Mieszko angrep under 960 och 970-talen krossades och brändes. Därefter byggdes ett nytt fort alldeles i närheten. Han enade Polen med blod och svärd kan man säga.  Det finns faktiskt polska historiker som hävdar att Mieszko själv var av nordisk börd och hette Dagr, men att han tagit sig ett slaviskt namn. Men alla är inte helt övertygade om detta.

Att vi hade nära kontakter på elitnivå står dock alldeles klart. Erik Segersäll exempelvis, gifter sig med Swietoslava, som fick det svenska namnet Gunhild. Swietoslawa skall ha varit dotter till den förste polske kungen Mieszko och alltså syster till Polens andre kung, Bolesław den Modige. Segersälls son, Olof Skötkonung, gifter sig i sin tur med ytterligare en polska, Estrid. Estrid var dotter till en obotritisk hövding och obotriterna levde som sagt vid Östersjökusten i området som är benämnt Vendland. Deras dotter Ingegerd, i sin tur, gifte sig med Jaroslav av Kiev som jag nämnde tidigare. Men om Erik Segersälls äktenskap tvistar de lärde, skall vi väl också tillägga. För enligt andra källor skall den slaviska kvinnan Swietoslava, dotter till Mieszko, fått det svenska namnet Sigrid och sen blivit känd som Sigrid Storråda. I båda versionerna var mamman den tjeckiska prinsessan Dubravka. Det intressanta är dock att Erik Segersäll hade en slavisk fru. Men även faderskapet till Sigrid Storråda är omtvistat, skall vi påminna oss om. Den svenske historikern Herman Lindqvist har föreslagit att Gunhild, Sigrid och Swietoslawa helt enkelt är samma person, fast med olika namn. Om hon nu var gift med Segersäll, så var hon senare också gift med Sven Tveskägg och alltså mor till Knut den Store. (se diskussion här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Swiatoslawa_av_Polen)

Uppgifter om händelser vid denna tid är helt klart mycket osäkra. Erik Segersäll skall t.ex. fått sitt namn efter segern vid Fyrisvallarna. Det är bara det att det inte ens är säkert att det slaget någonsin ägt rum, vi har inte hittat platsen än i vart fall.

Att det förekom mycket kontakter mellan olika folk är i vart fall klart. Gravfältet som grävts ut i Bodzia, nära Włocławek, är ett bra exempel. Det är ett gravfält som användes mellan 900-tal och 1100-tal där man har hittat kvarlevor och spår från flera folkslag, inklusive skandinaver och slaver, samt folk från Kievan rus och det avlägsna Khazar-riket.** I vart fall tyder mycket på detta. Man tror att det var en internationell handelsplats vid Wisla som handlade med både området kring Östersjön och Bysans. 

Jag skall här också framhålla att vikingarnas närvaro i Polen är föremål för debatt bland historiker och det finns flera "skolor" och många olika teorier/hypoteser angående detta. Att hävda att vikingar och nordbor var viktiga för Polens tillblivelse är också politik idag. Det är ett sätt för Polen att avlägsna sig från Ryssland och öst, och därigenom knyta landet närmare till Västeuropa. Mycket kritik har också framförts om att undersökningar ofta är okritiska och presenterar den del av resultaten som är populära. En artikel som diskuterar detta och t.ex. hur historikers objektivitet påverkas av vikingarnas popularitet i media finns här: https://www.researchgate.net/publication/333096314_Vikings_in_Poland_A_critical_overview

*De då tydligen fortfarande hedniska venderna gjorde en större räd mot Kungahälla/Kungälv år 1135, med kung Ratibur som härförare. De plundrade och tog bl.a. med sig ett skrin, som innehöll en relik från Kristi kors, enligt Snorre och Magnus Blindes saga som berättar om händelsen. Reliken i skrinet hade staden fått av den norske kungen Sigurd Jorsalafar, efter hans hemkomst från Jerusalem. Troligen hade den vendiska styrkan sitt ursprung på ön Rügen och utgjordes av västslaviska raner. År 1168 intas sedan Rügen och Arkona av den danske kungenValdemar den Store, varpå hednatemplet förstörs. Själva relikskrinet skall ha funnits kvar i Polen fram till 1944 då det försvann.

** Jag är dock tveksam till uppgifterna om Khazarer och tror att det kan handla om något annat turkfolk som levde betydligt närmare, exempelvis krimtatarer, petjeneger eller polovtser/kipchaker/cumaner, men med vanor och utrustning som kan ha varit khazariska. 

Länkar till forskning om bl.a. vender och Polen nedan:

https://www.researchgate.net/publication/273292908_Networks_and_Nodal_Points_The_Emergence_of_Towns_in_Early_Viking_Age_Scandinavia/link/5649ac6c08ae451880af40bd/download

https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1440953/FULLTEXT01.pdf (RELATIONS AND RUNES The Baltic Islands and Their Interactions During the Late Iron Age and Early Middle Ages)

Wisła 

Wisła (Weichsel / Vistula) och dess vattensystem med de kända vikingorterna Elbląg/Elbing och Włocławek (Bodzia) utmärkta. Därefter detalj av Wisłas delta med Malbork/Marienburg vid Nogat, som är en av grenarna i deltat. Sista bilden visar sjön Druzno där Truso en gång låg, en sjö som också är ansluten till Wisłas vattensystem. Vi vet att havsytan var ca. en meter högre på den tiden och med tanke på sediment och annat kan det ha sett ganska annorlunda ut då. Området har dessutom haft en benägenhet att svämmas över, på grund av den låglänta terrängen. Sjön Drużno är idag så grund att det mer betraktas som ett kärr. Lägg också märke till orten Wielbark, för den har gett namn till en arkeologisk och geografisk kultur i detta område ungefär 100-tal - 400-tal v.t. Wielbark-kulturen kopplas ofta till germanska stammar i området och arkeologerna menar också att det finns likheter med Skandinavien under samma tid. Invånarna i Wielbark var såklart inblandade i bärnstenshandeln.

Limes Saxonicus år 810.

Karta som visar gränserna mellan de germanska sachsarnas land och de slaviska/vendiska områdena. På den tiden (ca. 800) användes den latinska termen Limes Saxonicus, d.v.s. De sachsiska gränserna (mörkgrönt). Lägg märke till att Lübeck ännu inte är tyskt.

Polen 960 - 992, vilket innebär de formerande åren när Polen uppstår som stat och landet blir kristet. Hertig Mieszko är Polens förste kung och han konverterar till kristendomen 966. Han grundar bland annat Gdansk på 980-tal, men Gdansk är inte nämnt i skriftliga källor förrän 997. Grönt på kartan ovan är germaner (Niemcy). Ljusgult är Litauer/preussare/balter och blått är Kievan rus. Mörkröd linje är "Polens" utbredning år 992. Mörkare gult är ungrare (Węgry). Morawy avser Mähren och det blir en självständig stat under Rastislav (846–870) och en av de första kristna slaviska staterna, ungefär samtidigt som Bulgarien blir kristet. 

Området mellan Oder och Wisła är det som utgör Pommern. Inte att förblandas med pomeraner. Pomeraner är en germansk folkgrupp som förvisso kommer från det området, men området var starkt dominerat av slaver vid denna tid. Vid kusterna och på andra platser förekom också skandinaver, som sagt. Pomeranerna finns inte kvar i Europa, men många ättlingar till dem lever i Brasilien faktiskt, dit de utvandrade under 1800-talet, som jag förstår. Samtidigt har jag sett motstridiga uppgifter beträffande pomeranerna och enligt vissa källor avser det västslaver. Det handlar troligen om språklig förbistring. Jumne på denna kartan avser Wolin. De icke namngivna svarta prickarna är Malmö, Gdansk och Kaliningrad.

Intressanta platser i Polen

När jag läser artiklar och annat av polska akademiker märker jag att 900-talet i deras historieskrivning kallas "tidig medeltid" och det är ett bruk som skiljer sig från vårt svenska. Men det är väl så det är, vi har olika syn och olika praktik. Vendeltid är, som jag nämnt, merovingisk tid i Kontinentaleuropa. Således lever Mieszko Piast och hans son Bolesław under tidig medeltid och det är under denna period som polen kristnas och uppstår som stat. Jag skall här också klargöra att begreppet "Storpolen" är området som jag här kallar kärnlandet, d.v.s. Poznan och Gniezno m.fl. platser i det området. Det som kallas "Lillpolen" är området runt Krakow. När det gäller skandinavernas närvaro så är det såklart i Wisła delta och vid Oders mynning som de var som talrikast.

Elbląg/Elbing är också det en gammal bosättning. Arkeologer har hittat begravda vikingatida kvinnor som med säkerhet fastslagits som skandinaviska. Själva staden som vi ser idag grundades av Tyska orden. Elbląg är beläget vid Wisła nära dess mynning och blir en betydande hansastad med tiden. Arkeologerna tror dock att området varit betydelsefullt i flera tusen år och troligt är att Truso ersatte Elbląg, men att det senare blev tvärt om, eller om vi skall betrakta det som samma ställe helt enkelt. Slutligen kom handeln i.a.f. att hamna i  medeltidens Gdansk. Elbląg har idag ett intressant historiskt museum som bland annat berättar om den vendeltida/vikingatida handelsplatsen Truso. Vi kommer kanske i framtiden att få mer arkeologiska fynd som ytterligare bringar klarhet i områdets historia. 

Truso (nu Janów Pamorski) var en handelsplats som troligen etablerades strax efter år 700 vid sjön Drużno. Men som alltid är det debatt om datering och olika teorier och tolkningar förekommer. De hade säkerligen kontakter med Gotland, Hedeby och Norge m.fl. platser, för det påvisas av fyndmaterialet. Kanske redan under vendeltid. Vid någon tidpunkt blir det en befäst plats och en vallgrav har kunnat påvisas. Truso nämns för första gången av en anglo-saxisk resenär vid namn Wulfstan. Han reste dit från Hedeby på 800-talet. Staden var troligen befolkad av en majoritet av skandinaver, kanske danskar, men hade också en slavisk och baltisk befolkning. En av de viktigaste handelsvarorna var bärnsten. I Truso har arkeologerna hittat både arabiska och persiska mynt som man tror anlände i början av 800-talet. Det har också hittats några få mynt från friesland, frankerna och anglo-saxerna, vilka samtliga är myntade före 870. Det förekom också omfattande tillverkning och hantverk i Truso, bl.a. framställdes bärnstenssmycken, glas och smide, samt arbeten av ben och horn. Spår av typiskt nordisk skeppsreparation/bygge och skandinaviska långhus har påträffats, samt en hel del annat från Skandinavien. En del av hantverket visar dessutom på viss inspiration från orientalisk konst. Fynden förvaras idag på museet i Elbląg.

Troligen exporterades också honung från Truso och andra handelsplatser på den tiden, för det var en viktig importvara i Skandinavien. Honung behövdes för att framställa mjöd. Givetvis handlades det med slavar och pälsverk också. Truso verkar ha övergivits runt år 1000 och arkeologer har påvisat att en brand har ödelagt stora delar av bebyggelsen ungefär då. Kanske omfattande sedimentering hade gjort hamnen obrukbar vid det laget också. Branden kan ha orsakats av de tidigaste härskarna av Piast-dynastin, vilka ville ha full kontroll över handeln på Wisła.

Wisłas  betydelse som handelsled var av stor vikt, eftersom den som kontrollerade floden också delvis kontrollerade handeln med bärnsten söderut. Först genom kontakter med Carnuntum (nära Wien) i Norra Romarriket och senare med Habsburgska väldet. Bärnstensvägen gick här också österut till Dnipros område. Handeln vid Wisłas  mynning togs senare över av Gdansk. Idag är Truso bara en liten by med namnet Janów Pamorski. Vill ni se en rekonstruktion av Truso och bilder på olika fynd, kan ni titta via länkarna nedan.

Länkar rörande Truso nedan:

https://www.truso.com.pl/wp-content/uploads/2021/04/dr-marek-f.-jagodzinski-sprawozdanie-eng.pdf<br>

https://nmm.pl/en/2022/03/04/truso-a-baltic-legend-the-vikings-are-coming/

https://www.truso.com.pl/en/historia-poszukiwan/

https://www.academia.edu/1345265/Some_oriental_finds_from_the_Port_of_Trade_at_Jan%C3%B3w_Pomorski_Truso_Poland

https://www.academia.edu/68632359/METALWORKING_AT_VIKING_AGE_SETTLEMENT_AT_JANÓW_POMORSKI_Results_from_specialist_examination_of_non_ferrous_and_precious_metal_objects_discovered_during_excavations_in_years_1984_1991_and_2000_2008

Denna bild är från en utställning på Nationella maritima museet i Gdansk 2022. Det är ett konserverat 18 meters långskepp från 900-talet som hittades i den nedlagda övergivna medeltida hamnen Puck norr om Gdansk. De polska historikerna menar att den skandinaviskt liknande båten har inslag av typiskt slaviskt skeppsbygge och den är sammanfogad med träplugg istället för järnnitar.

Vikingatida fynd från Polens kust. A. Wolin. B. Łupawa. C. Gdansk. D. Wolin (Bärnsten) E. Wolin F. Valkyria-hänge från Truso. G. Truso. I/J.  Ben med runor från Kamien Pomorksi. (Se gärna vidare om det mytologiska dödskultfenoment "valkyrior" som blev populärt unde vikingatid. Fynd av valkyria-figurer har gjorts på flera platser)

Gniezno / Gnesen var ett viktigt religiöst centrum under hednatiden och blir ett starkt fort på 940-talet under de första härskarna av Piastdynastin. Mieszkos son, Bolesław den Modige håller här år 1000 ett viktigt kyrkomöte med bl.a inbjudna mäktiga tyskar. Detta är centrala Polens kärnland och den unga Piastdynastins hemland. Gniezno blir den nya staten Polens första huvudstad, men ett tag blev Poznan huvudstad. När Bolesław dör 1025 hamnar det unga Polen i en kris och faller isär. När det stabiliserar sig igen på 1040-tal flyttas tyngdpunkten till Lillpolen och huvudstaden blir Krakow.

Poznan / Posen ligger också inom området som vi kan kalla Polens kärnland. Här rinner floden Warta som är biflöde till Oder och denna vattenled är segelbar en bra bit längre än Poznan. Warta löper sedan vidare till trakten vid Krakow. Detta är likt Gniezno en av Piastdynastins viktigaste städer och både Mieszko I och Bolesław den Modige är begravda i staden. Utanför Poznan, i Sowinki, har man hittat kistgravar med nordmän från sent 900-tal/tidig Piasttid. De flesta gravar i Sowinki är dock från tidigt 1000-tal, vilket innebär Bolesławs period. De vanligaste fynden på gravplatsen är knivar och brynen. Vid Polens första delning 1772 tillfaller Poznan tyska Preussen och får namnet Posen.

https://www.researchgate.net/publication/283139742_Early_medieval_touchstones_from_Sowinki_Greater_Poland<br>

Ostrów Lednicki kan vara den plats där Mieszko mottog kristendomen, att det var här han blev kristen år 966. På den lilla ön som heter Ostrów Lednicki finns såklart ett museum, rekonstruerade hus och en utställning med fynd från 900-talet. Lite av den stenborg som fanns då finns också kvar. Detta är självklart en enormt viktig plats för polska nationalister och det polska självmedvetandet. Men för säkerhets skull finns det flera platser som anser sig vara platsen där Polen blev kristet. Att Mieszko och Bolesław enade landet med våld är i sammanhanget inte viktigt eller något man pratar så högt om.

Legnica/Liegnitz är berömt och centralt i Polens historia. Platsen har varit bebodd sedan 600-talet. Efter Mieszkos grundande av Piastdynastin uppför han ett fort i Legnica. Hans ättlingar i Piastdynastin regerar sedan staden fram till 1675. Den mest uppmärksammade händelsen i staden med omnejd är slaget som står mellan Polen och mongolerna den 9e april 1241. Polen lider ett förkrossande nederlag, och detta sker samtidigt som den andra halvan av den mongoliska hären förintar den ungerska armén vid Mohi den 11e April.

Ciepłe i Pommern, ca. 5 mil söder om Gdansk, är lite berömt bland arkeologer. Där hittade de 4 rika kistgravar bland 60 andra gravar på en begravningsplats som grävdes ut mellan 2004 och 2014 . Fynden visar att de fyra gravarna innehöll kvarlevor av elitkrigare. Samma analyser visade att de fyra troligvis var danskar. De andra gravarna innehöll också män från Skandinavien. De vapen arkeologerna fann var antingen gjorda i Skandinavien eller i Västeuropa, inte i Polen. Gravtypen är också den skandinavisk, d.v.s. kammargravar. Arkeologerna menar att detta är bevis på att Boleslaw den Modige hade nordiska legosoldater i sin tjänst, för gravfältet är från hans regeringstid 992–1025. Närvaron i Ciepłe föranleddes av dess närhet till Wisła och dess viktiga ekonomiska roll. Krigarna hade också fått med sig mat i gravarna i form av hirs. Hirs var det som odlades mest i vikingatidens Polen, följt av vete och korn.

Fynd och rekonstruktion från Ciepłe. En första arkeologisk undersökning gjordes år 1900 och då analyserades en av de rika gravarna, men då fanns varken den kunskap eller den teknik vi har idag. Fynden från 1900 försvann under Andra världskriget. Experterna menar att svärden är frankiska och de tror att de hade en rituell funktion, men att de också användes i strid. Det skall tilläggas att det finns de som argumenterar för att detta inte är kvarlevor av skandinaver. Jag vet inte om det gjorts DNA och eller isotopanalys, för i så fall skulle vi kunna vara mer säkra.

Chełmno ligger också vid Wisła och var en mycket viktig stad under medeltiden. Tyvärr är namnet förknippat med ett koncentrationsläger. Utanför staden ligger en by som heter Kałdus där man hittat gravar med kvarlevor av nordbor, men bland dem ligger också den lokala eliten begravd.

Łódź utmärker sig för att arkeologerna anser att de funnit spår av ett större permanent härläger som skall ha bestått av nordmän. I övrigt är Lodz mest känt för det stora judiska ghetto som fanns där under kriget. 

Gdansk/Danzig har enligt arkeologin varit bebyggt sedan 600-talet. Under Mieszko, Polens förste kung, blir det en befäst borg på 900-talet. På 1200-talet utvecklas handeln. Staden blir kvar under Piast-dynastin fram till 1308 då Tyska orden tar över. År 1361 ansluter staden till Hansaförbundet. Så småningom blir det den mäktigaste av alla hansastäder beroende på att floden Wisla var en mycket viktig exportled för bl.a spannmål och öl. På 1400-talet blir stadens ledning allt mer missnöjda med Tyska ordens styre och de söker därför stöd hos Polen. Tillsammans med andra städer som Elblag, Chełmno och Thorn, samt Polska staten startar de krig mot Tyska orden. Detta är känt som Städernas krig 1454 -1466. Således ansluter staden till Polen igen 1454.

Gdansk var till 90% ödelagt efter Andra världskriget, men det ser ut som om polackerna har gjort ett bra jobb med att rekonstruera sin historia. Det har de gjort i Warsawa också, men i hansastaden Kołobrzeg/Kolberg blev det inget bra. Den stora byggnaden i förgrunden är en medeltida hamnkran från 1400-talet som idag hör till Sjöfartsmuseet.

Kołobrzeg/Kolberg 

Under vikingatid fanns saltutvinning och saltexport från denna plats. På Hansans tid var Kołobrzeg också en viktig stad. Men bebyggelsen blev så förstörd i Andra världskriget att det inte finns något alls att se där idag, för i Kołobrzeg har de inte lyckats återskapa smakfullt och stilenligt.

Kamień Pomorski / Cammin / Kammin ligger vid Oders mynning, strax norr om Wolin. Detta är också en vikingatida intressant plats. I Kamień Pomorski har man bl.a. hittat en del skålar gjorda i norsk täljsten och en benbit inristad med runor. Det mest intressanta vikingatida som funnits i Kamień Pomorski är dock det s.k. cammin skrinet. Skrinet försvann 1944, troligen förstört av den brand som drabbade kyrkan i krigskaoset. Det utsökta hantverket utfördes i Danmark på 900-talet och skall ha innehållit reliker från Sankta Cordula. Men enligt en annan version är det ett skrin som bortrövades från Gamla Kungahälla på 1100-talet. I så fall innehöll det en bit av kristi kors som Sigurd Jorsalafar fått med sig från Jesusalem, en resa han kom hem från år 1111. De polska venderna anföll och plundrade längs Nordre älv år 1135, varpå de stal allt i kyrkan och kanske har skrinet funnits i kyrkan i Cammen hela den långa tiden. Existerande kopior av skrinet finns att se bl.a. på Göteborgs stadsmuseum och Bohusläns museum. Skrinet var ursprungligen gjort av bitar av snidat älghorn, samt försett med förgyllda beslag.

Wolin är den ö i floden Oders mynning där den stora vikingabosättningen Jomsborg kanske låg. Detta var i så fall hemvist för de berömda jomsvikingarna. Ön har varit bebodd sedan minst 400-talet och ligger angränsande till staden Świnoujście. Under vikingatiden tror man att det var en av Europas största bosättningar. Wolin hade sin storhetstid mellan 700-tal och 1000-tal. 

Enligt den väletablerade berättelsen var jomsvikingarna organiserade som ett brödraskap eller som en slags orden. Man tillät bara män mellan 18 och 50 års ålder som medlemmar. Kvinnor och barn var inte tillåtna innanför befästningens vallar. Medlemmar fick inte vara frånvarande mer är tre dagar utan ordens tillåtelse. Jomsborg var ett miltärläger av professionella mördare. Det låter ungefär som om de var ett dåtida gangstergäng, som Hells Angels eller liknande. Väldigt macho i en negativ bemärkelse, som vi ser det idag. 

Brödraskapet skall ha deltagit i striden vid Fyrisvallarna vid Uppsala på 980-talet, där de dock var på den förlorande sidan. De stred också i Norge där de också förlorade. Därför misstänker jag att den gamla isländska Jomsvikssagan är skriven i politiskt syfte, precis som Njals saga. Jomsvikingarna hittades på för att framhålla den danske kungen Sven Tveskäggs förträfflighet. Beträffande Fyrisvallarna så är det istället en annan politisk skrift, Olav Tryggvesons saga, som framhåller den svenske kungen Erik Segersälls utmärkta egenskaper. "De besegrade minsann de fruktade jomsvikingarna, de måste vara väldigt bra och duktiga kungar". Samtliga källor är skrivna 200 år efter de händelser de beskriver, eller senare, och de är baserade på muntliga berättelser. Det är trolldom och Odin och allt möjligt inblandat! Så? Knappast! Det är nog göticismen som satt griller i huvudet på oss! Jag är inte ensam i mitt tvivel på jomsvikingarnas existens. Det finns professionella historiker som menar att några jomsvikingar, det har aldrig existerat och att slaget vid Fyrisvallarna aldrig hände. Men idén om Jomsborg är i vart fall en intressant tanke och bra för turismen. Wolin skall enligt dessa kritiska historiker istället ha varit en multietnisk handelsplats, likt de flesta andra platser jag presenterat. Och garanterat med skandinaver på plats och då troligtvis främst danskar. Däremot är det klart att någonting hände i närheten av Uppsala ca. 980, för det finns det runstenar som nämner. Men vad det var för bråk, och var det hände, det vet vi inte. 

Nutida polska seriösa arkeologer framhåller vidare att Wolins historia har mytologiserats och att missuppfattningar kunnat bibehållas bl.a. orsakat av dåligt utförd och bara bitvis redovisad arkeologi förr i tiden. Att delar av tidigare dokumentation gick förlorad i Andra världskriget, är en annan bidragande orsak. Vi kan nu inte gå tillbaka och dra nya slutsatser av äldre utgrävningar. Dessutom har nya utgrävningar inte gjorts i den utsträckning som behövs, vilket jag märker när jag letar efter material. Ytterligare mytbildning orsakades av Hitlers tyska regim. Under perioden 1934 -1939 företog nazisterna omfattande utgrävningar, men helt med syftet att finna det legendariska Jomsborg, som i nazisternas ideologi sammankopplas med legenden om den sjunkna staden Vineta. Kanske, tänkte man, var det germanernas urhem! Wolin har tidigare haft namnen Jumne och Julin, vilket gjort att det sammankopplats med islänningarnas Jomsborg. Mest skada, eller nytta, beroende på hur man vill se det, har media gjort. Den enorma vurmen för "vikingar" gör att vi ser det vi önskar, inte det som är faktiskt. Vi har en benägenhet att romantisera. Desto mer vi hävdar något, desto mer blir det accepterat som fakta. Engelska och svenska Wikipedia är med på tåget!

Den numera bortgångne polske arkeologiprofessorn Władysław Filipowiak hade en teori om att Piasthärskaren Mieszko I kunde haft en avdelning nordiska elitsoldater i Wolin, för att pacificera wolinarna/veleterna som var upproriskt lagda. Det var en stad som kunde göra motstånd och revolt mot hans nya "kristna" Polen på 900-talets andra hälft. Jag nämnde tidigare att han enade Polen med våld. Mieszkos inhyrda trupper kanske är hönan som kom av fjädern? Det förefaller mer realistiskt! Vi vet redan att nordmännen var legosoldater i Bysans och att folk från t.ex. Uppåkra och Öland troligen tjänstgjorde som soldater hos romarna. I Danmark har man funnit särskilt många kopplingar till romarna. Det är således fullt möjligt att grupper av råbarkade nordbor reste runt och mördade både här och där! Men det behövs mer forskning som sagt.

I det nutida Wolin finns idag ett museum över vikingatid som presenterar den tidens skandinaviska och slaviska befolkning, med tillhörande seder och kultur. Det hålls också en årlig "Vikingafestival" som går av stapeln i månadskiftet Juli-Augusti. 

Både Birka och Hedeby har rekonstruerats som modeller. Grobin, Truso och Wolin m.fl. bosättningar torde sett liknande ut.

Wolins position i Oders mynning. Karta av P. Romanowicz och tack till Marian Rębkowski. Szczecin lagoon blir Stettinlagunen på svenska.

Den tidiga medeltida staden Wolin enligt professor Wł. Filipowiak. Streckade linjer anger fortifikationer, som vi tror att de varit dragna. H anger hamn. F anger fynd av vrak. 

Wolin idag.

https://www.academia.edu/39812069/Wolin_the_Old_Town_Vol_I_Settlement_Structure_Stratigraphy_and_Chronology

Viking Worlds, Things, Spaces and Movement. Artikel/kapitel 14: Vikings in Poland. A critical overview, Leszek Gardeła.

Mer om Tyska orden

Olsztyn/Allenstein/Alnāsteini växte fram runt den borg som anlades här av Tyska Orden 1348-70. Borgen anlades för att tyskarna låg i fejd med den lokala baltiska befolkningen. Staden ligger vid floden Łyna som har sitt utlopp i Kaliningrad/Köningsberg, en annan av Tyska ordens städer. Gamla stan i Olsztyn är 600 år gammal och staden anses vara den bästa att bo i enligt undersökningar bland polacker, d.v.s. har den lyckligaste befolkningen. Olsztyn ligger i det som en gång var Ostpreussen och här talade man ett baltiskt språk som nu är utdött sedan tidigt 1700-tal, därför också namnet Alnāsteini. Att vi också har ett tyskt namn beror på att området länge varit gränsland mellan Polen och Tyskland, men efter WW2 så flyttades Polen västerut och nu ligger denna stad i Östra Polen.

Ovan ser vi de baltiska preussarnas motsvarighet till vendernas hednagud Svantevit uppställd i Olsztyns gamla slott. Enligt vad jag kunna utreda är detta Perkunas, d.v.s. ett baltiskt namn för den östslaviska himmelsguden Perun.

Ordensborgen Malbork/Marienburg är berömd för det skall vara Europas största tegelborg. Man började bygga fortet på 1370-talet och det var färdigbyggt 1406. Syftet med befästningen var att kontrollera området och de baltiska gammelpreussarna. Borgen kontrollerade också handeln av spannmål och annat på floden Nogat, som är en del av Wislas flodsystem. En annan viktig handelsvara var fortfarande bärnsten, som nu ansågs tillhöra staten/Tyska orden. Hela komplexet består av 3 borgar. Det är lågborgen med ekonomibyggnader, medelborgen och stormästarens palats, samt högborgen med klostret. Borgen är omgiven av 4 ringmurar och en flod. Ända fram till 1626 blev borgen aldrig erövrad med våld av någon armé. Det var först den svenska armén som under fälttåget i Preussen lyckades att besegra och inta borgen. Historien upprepades 1656 och 1702. Det är intressant i det här sammanhanget att borgen tre gånger erövrades av släkten Stenbock d.v.s. Gustav Eriksson Stenbock, hans son Gustav Otto Stenbock och hans son Magnus Stenbock.

Malbork/Marienburg vid olika tider. Efter WW2 var borgen rejält förstörd, men som med de flesta platser i Polen har det renoverats till nyskick. Polackerna är ett riktigt föredöme när det gäller att vårda sitt kulturarv. Vill ni se nutida bilder är det bara att Googla.

Tyska ordens undergång

Under 1300-talet var teutonerna och Hansan mycket framgångsrika, men vad tyskarna inte visste alldeles i början av 1400-talet var att deras dagar var räknade. Bara några år senare ställs de mot den samlade kraften av de nu enade arméerna från Polen och Litauen. Således besegras Tyska orden vid Grunwald år 1410, vilket kom att innebära en början till slutet för ordensriddarna. Grunwald 1410 är också känt som "Tannenberg 1410" i svensk historieskrivning, men jag tycker Grunwald är bättre då man kan skilja det från Tannenberg i Första världskriget. Fortsättningen på slutet för Teutonerna i Polen blev det Trettonåriga kriget 1454 - 1466 som rasade mellan Polen-Litauen och Tyska orden. I samband med detta blir Gdansk polskt igen. Det absoluta nederlaget för Tyska orden kommer först år 1560 och då är det Moskva som utdelar nådastöten. Ivan IV Grozny och hans trupper möter riddarna vi Ergemé och vinner en förkrossande seger. Året efter svär teutonernas siste självständige stormästare trohet till Polen, och sagan är all. Men redan 1525 hade Ordensstaten underställt sig Polen och blivit grunden till det vi senare känner som tyska Preussen. Likväl användes Tyska orden politiskt under både Första och Andra världskriget som argument för tyska anspråk i Östeuropa. Även Sovjet använde Tyska orden i sin propaganda riktad mot väst och för att påminna om hotet från Tyskland.

I sann nationalistisk anda återskapas slaget vid Grunwald 1410 i nutid. Här en bild från 2022. Slaget anses som den viktigaste segern någonsin i både Litauen och Polen och används flitigt i politiska syften.

Bärnstensvägen

Bärnsten av bästa kvalitet återfinns på stränderna i södra och sydöstra Östersjön och det blev tidigt en viktig exportprodukt, lika värdefull som guld på den tiden. Bärnsten från detta område har återfunnits i det antika Grekland i så gamla gravar som 1500 f.v.t. Bärnsten har också hittats i en grav i Qatna i Syrien från samma tidsperiod. Vi vet också att bärnsten var en handelsvara som fenicierna köpte och sålde.  Man trodde länge att bärnsten också påträffats i Tutankamuns gravkammare, men det har senare visat sig att det var något som heter copal och att det kom från Afrika. Man tror att den dåtida Polska bosättningen Biskupin var inblandad i handeln för ungefär 3000 år sedan. Senare var det bl.a. vendeltida handelsmän och vikingar som tog bärnstenen till den romerska världen och Konstantinopel, där det sågs som en riktig statusvara. Det är dock svårt att avgöra exakt vilken väg bärnstenen tog, men ovan är en tolkning. En väg för bärnstenen som inte syns här är den som går över till Dnipros flodområde i öster. Den vägen skulle då gå i en biflod till Wisla som heter San på polska och sen över land. Spår av försäljning och bearbetning av baltisk bärnsten har också upptäckts österut, av arkeologer i ryska Novgorod och i Ryazan, sydost om Moskva. En utförlig artikel om detta ämne finns här: https://www.worldhistory.org/Amber/

Även salt från saltförekomsten nära Krakow hade antagligen en stor roll för floden Wislas ekonomiska betydelse, i varje fall i ett senare skede, och det blev med tiden en storindustri som inleddes på 1200-talet. Det var pengar därifrån som byggde staden Krakow. Men salt utvanns tidigare ändå och troligt så tidigt som 300-tal. Fast jag har sett motstridiga uppgifter om detta och om så var fallet skall det ha varit kelter som sysslade med både järnframställning och saltutvinning i området runt 300-talet. Saltgruvan Wieliczka är idag, hur som helst, ett turistmål av rang.

Förhistorien

Jag nämnde i början lite om indelning av historien i perioder. Det är egentligen bara ett sätt att göra materialet gripbart. Perioderna är i själva verket bara delar i ett kontinuerligt förlopp och går in i varandra. Före folkvandringstid har vi järnålder, bronsålder och stenålder o.s.v. Jag kallar det förhistoria, d.v.s. före det skrivna ordet. När det gäller norden så är det ungefär för 2000 år sedan, eftersom romarna/grekerna skrev om oss först då. Även konsten att bygga båtar var en kontinuerlig process och vi vet genom hällristningar som är flera tusen år gamla att vi behärskat denna konst mycket länge. Innan Hjortspringbåten upptäcktes och analyserades kring förra sekelskiftet hade vi inga bevis på att hällristningarna representerade verkliga båtar. Sen kom C14-metoden på 1940-talet och vi kunde börja fastställa ålder på organiska ting. De perioder som föregått vår tideräkning har alla fått namn av arkeologer och de olika "kulturerna" har ofta fått namn från platser där många fynd har gjorts. I andra fall har namnen bestämts utifrån vilken typ av fynd som gjorts. Det kan vara olika typer av keramik eller olika typer av verktyg. Namngivning kan som sagt utgå från en plats som i Wielbark-kulturen (Polen ca. 100–400 v.t.) och Narva-kulturen (5300 to 1750 f.v.t.). Namn utifrån fyndtyp är t.ex. Snörkeramisk kultur (typ av krukor som förekom i stora delar av nordöstra Europa mellan 3000 – 2350 f.v.t.) eller Tumulus kulturen (typ av gravhögar som förekom i Centraleuropa mellan 1600 till1300 f.v.t.)  Exemplen är många och en sökning på arkeologiska kulturer i Polen ger ett resultat på 34 olika kulturer eller tidsperioder. Det är både lokala, regionala och t.o.m. internationella fenomen som ligger till grund för namngivningen. För Polens del är Hallstatt kulturen och La Tène kulturen speciellt intressanta. En annan s.k. arkeologisk kultur uppkallad efter en plats är Cherniakhiv-kulturen, som varit väldigt omdebatterad, då den ansetts av slavister vara ursprunget till slaverna, och bland speciellt tyskar, har det ansetts att det är ursprunget till germanerna. Idag anser de flesta seriösa forskare att det var en blandkultur av flera etniska grupper.

Resandet i tidig historia

Vi vet genom arkeologiska fynd att nordbor hade tidiga kontakter söderut, ända till medelhavets Romarrike. I både Sandbyborg på Öland och i Uppåkra utanför Lund har man funnit ovedersägliga bevis för sådana kontakter. Man har i Uppåkra hittat romerska silverdinarer, guldsmycken och annat från Romarriket. En glasskål tror man kommer från området vid Svarta havet. Arkeologer och historiker hävdar t.o.m. att personer ur befolkningen i Uppåkra och Sandby var legosoldater hos romarna. Både Uppåkra och Sandbyborg fanns vid vår tideräknings början. Dessa två platser är speciellt intressanta för där har företagits stora arkeologiska utgrävningar. Sandby och massakern där är för övrigt en riktigt skrämmande historia med alla döda frusna i tiden, ett Nordens Pompeji. På både Öland och Gotland finns många fornborgar med historia från Romersk järnålder (0 - 400 v.t.), en del platser med äldre historia ändå. Bara på Gotland har man identifierat 85 fornborgar och på Öland 21, en del av dem i bruk fram till vikingatid. Dessutom fanns det många anläggningar av samma typ längs fastlandets kust. Dessa borgar fungerade som tillflykter i orostider och vanligtvis levde folk på den omkringliggande landsbygden. I Sanbyborg har man funnit föremål med koppling till Litauen bland annat. Förekomsten av s.k. Guldgubbar är ett annat fenomen som visar att det fanns internationella nätverk under järnålder. De små guldfoliefigurerna har hittats från Helgö i Mälardalen och Aska i Östergötland, till Västra Vång i Blekinge och på Bornholm. Uppåkra i Skåne, Lundeborg på Fyn och Slöinge i Halland har också gett oss Guldgubbar. Ytterligare platser med Guldgubbar finns på Öland och i Norge. Ett vida spritt nordiskt nätverk tydligen.

Örhänget från Uppåkra är mycket likt örhängen som hittats vid Sörby borg på Öland. Ett snarlikt har hittats i Pompeji i Italien. Tillverkningstekniken liknar den som etruskerna praktiserade. Skålarna från Smörkullen i Halland och Mjövik i Blekinge är från c.a 1000 f.v.t. och troligen tillverkade i Tyskland, där man funnit runt 50 liknande skålar. Guldgubben är funnen i Skredsvik, Uddevalla, på ett gravfält som användes mellan 500 .f.v.t. och 1000 v.t. Fynden från Hågahögen i Uppsala är också från ca. 1000 f.v.t. och påminner om liknande och samtida fynd från floden Oders dalgång i Tyskland. Skålarna och guldgubben hade funktioner inom rituella sammanhang är teorin. Vill man veta mer om forntida nordiskt guld kan man leta efter publikationer av Kent Andersson, vår kanske främste expert inom ämnet. https://dockentandersson.wordpress.com/om-mig/

Sen är också historien om skatten och utgrävningen i Sutton Ho väldigt inspirerande för en amatörhistoriker som mig, och den finns som dramatiserad dokumentär, "The Dig", jättebra!

Det är alltså inte bara genom hällristningarna som vi kan se att kontakter skedde långväga och till andra sidan havet långt innan vikingatid. Troligen reste nordborna via Wisła i Polen, tog sig till romerska Carnuntum (i Österrike vid Donau), och vidare. I söder lärde de sig bl.a. om nya vapen, pilspetsar och hur man byggde befästningar. Eketorp fornborg på Öland är ett exempel från 300-talet. Eketorp blev rekonstruerat på 1900-talet och är idag ett museum. I tyska Gross Raden har man också rekonstruerat en fornborg, men från 800/900-tal, vilket då var en västslavisk bosättning. Det polska ordet för fornborg är gród och det kasjubiska ordet är gard. Vilket naturligvis är besläktat med det svenska ordet gård och det gammelryska gorod. En riktigt gammal rekonstruerad fornborg är Biskupin, nedan.

På ett museum i Gdansk har de gjort en modell över hur de tror att befästningar/pallisader kan ha sett ut på 1000-talet. I Biskupin i Polen har arkeologerna rekonstruerat en tidig bosättning. Biskupin är en mycket viktig symbol i Polen och platsen har stor betydelse för den polska nationella identiteten. Biskupin hörde till Lausitzkulturen som uppvisar likheter med angränsande bronsålderskulturer, inklusive den skandinaviska. Det fanns i vart fall utbyte av varor mellan Gotland och Polen redan under yngre bronsålder. Dock vet man inte säkert vilken etnicitet de hade som levde i Biskupin. En polsk nationalist vill såklart att de var västslaver. Nazityskland hävdade att de var germaner, men ingen vet egentligen. Det är samma gamla nationalistiska tjafs som förekommer över allt!

Skeppssättningar

Under yngre bronsålder mellan 1100 och 700 före vår tideräkning var det populärt att begrava viktiga personer inom en ram formad som ett skepp. Forskningen menar att skeppet blev en mycket viktig symbol vid denna tid och att skeppssättningar och hällristningar är ett bevis för det. Kanske skall man se kusterna runt Östersjön som ett sammanhållet etnografiskt område? Det kanske fanns en östersjökultur som ägnade sig åt fjärrhandel redan 2000 år före vikingarna? Skeppssättningar från yngre bronsålder har hittats i Estland och i Lettland, men också på Öland, Gotland, Bornholm och Åland, samt givetvis på fastlandet. Gjordes dessa av samma människor, d.v.s av en grupp med gemensamma intressen och trossystem? Skeppssättningarna fortsätter sedan in på järnåldern, vendeltid och vikingatid. Den stora i Blomsholm i norra Bohuslän är från ca. 400-600 v.t. Sveriges kändaste, d.v.s Ales stenar, nära Ystad i Skåne, anses vara från vendeltid, osäkert exakt när. Läs vidare om Ales stenar här: https://www.ystad.se/turism/se-och-gora/kaseberga-och-ales-stenar/ales-stenar/

Karta över områden med skepssättningar från bronsålder jag lånat av Joakim Wehlin. A. Mälardalen, B. Öland, Kalmar län och östra Blekinge, C. Halland och Bjärehalvön. 1. Gotland, 2. Ösel/Saaremaa och norra Kurland, 3. Åland, 4. Bornholm. Utöver detta finns några få skeppssättningar från denna tid på Jylland och i norra Tyskland samt i sydvästra Norge. Totalt finns det runt 650 kända skeppssättningar från yngre bronsålder runt Östersjön, varav 400 bara på Gotland. I Skandinavien känner vi till ca 2000 skeppssättningar totalt, inräknat alla tidsperioder. Doktorsavhandling av J Wehlin här: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:609291/FULLTEXT02

Hällristningar och tidiga båtar

Viktiga platser för omfattande hällristningförekomster. 1. Onegasjön 2. Vita havet 3. Kanozero (Kanosjön) 4. Alta 5. Nämforsen. Förutom dessa finns det hällristningar med skepp längs hela svenska östersjökusten, samt längs kusten i Bohuslän och Norge. Inte minst i Tanum. Hällristningar finns också i det skandinaviska inlandet. I Danmark, Polen, Finland och Baltikum har jag inte hittat något, även om det kanske finns, Bornholm undantaget.

Två mycket gamla båtar och skeppsristningar. Det finns förövrigt skeppsristningar långt in i Hjälmaren, i Simrishamn, Karlskrona och Norrköping, samt på många fler platser. Vid Nämforsen och vid Onegasjön är det mest jakt och fiskemotiv. Vid Onega är svanar det mest populärt. På andra orter i jordbruksbygder förekommer en del tamdjur som t.ex. oxar och hästar. I Alta i Nordnorge är det vanligt med renar och olika vilda djur.

Källor:

Som ni sett så har jag löpande angett en del källmaterial, men ni kan också titta i källförteckningen på mina andra artiklar. Sen finns det ofta också omfattande lästips i slutet av de flesta fackböcker.

Som introduktion till vikingatiden kan man börja med populärhistoria som Boken om vikingarna av Catharina Ingelman-Sundberg eller Kristina Ekero Erikssons Vikingatidens vagga om vendeltiden. Därefter kan man fortsätta med publikationer av t.ex. Mats G Larsson och Rune Edberg. En introduktion till Polens historia kan fås genom exempelvis Peter Johnssons Polen i historien och en ingång till Baltikum via Sture Gustafsons Baltikum- tre länder, tre huvudstäder. Det finns såklart enormt mycket skrivet om vikingarna. Hansan förefaller mindre omskriven på svenska, konstigt nog, eftersom det är en föregångare till EU.  Det som finns behandlar Hansan i Sverige och Visby, vad jag vet. När det gäller riddarordnar och korståg handlar de flesta böcker om det feodala Europa, kloster, tempelriddare och Mellanöstern. Inte sällan är dessa skildringar romantiserande, precis som mycket av litteraturen om vikingar. För de nordiska korstågen, och korstågen i allmänhet, har vi dock ett par ordentliga böcker av Dick Harrisson, d.v.s. Nordiska Korståg och Gud vill det!  

Min rekommendation, om man läser engelska, är att titta efter böcker från Oxford och Cambridge. Detta är universitetsförlag och således är det sakligt korrekta böcker så långt det går. Jag tänker på sådana saker som källkritik och tolkning av arkeologi (pollenanalys, osteologi, markradar, elektronmikroskopi, röntgen, dendrokronologi, strontiumanalys etc.) Det är också viktigt med tvärvetenskaplighet och professionellt lingvistiskt tolkade historiska skrifter o.s.v. Yale, Uppsala, Lund och Lieden är också universitet av rang, men det finns många. Det är en fördel om det är färska publikationer där vi också får tillgång till alla de nya rön som DNA-teknik innebär. Och! Beträffande Östeuropa har mycket kommit fram efter Sovjetunionens fall 1991. Det finns mycket på olika streamingtjänster och historiepoddar, inte minst Sveriges Radio och SVT. Det går också att ladda ner forskningsrapporter, avhandlingar och uppsatser via nätet från t.ex. academia, researchgate, diva, jstor och från universitetsbibliotek. Allt gratis! Eller varför inte bara gå till biblioteket och fråga personalen? Även universitetsbiblioteken är öppna för allmänheten. Undvik kvasivetenskapliga rön och s.k. vetenskapsmän som t.ex. Tor Heyerdahl, Erich von Däniken och Graham Hancock. Dessutom bör man undvika alla som har uppenbara religiösa och/eller politiska motiv, men detta senaste kan vara svårt att avgöra ibland och det är ett jätteproblem på t.ex. Balkan, där historieskrivningen är extremt politisk. Alla har vi säkert lite bias, d.v.s. vissa uppfattningar som är mer tyckande än vetenskap. Själv är jag kanske överdrivet intresserad av Västgötaskolan som exempel. Frågar man en rysk arkeolog så var Gnezdovo den största vikingabosättningen. Frågar man skåningen Dick Harrisson så var det Uppåkra som var störst. En irländare säger säkert Dublin och en dansk garanterat Hedeby, men norrmannen säger Kaupang. Polackerna hävdar såklart Wolin. Även de professionella historikerna har alltså ett visst tyckande, för det är bra för karriären. Det skrivs om dessa "sensationella upptäckter" i media o.s.v. Vi kanske kan konstatera att de nämnda platserna var ungefär lika stora och olika stora och viktiga vid olika tidpunkter, antagligen.