Vikingar i Kaukasus

Följande framställning bygger på en mängd olika källor varav en av de främsta är isländska Ingvarssagan. Jag refererar också till gammalt georgiskt och armeniskt material, bl.a. Livet i Kartli (Kartlis Tskhovreba ქართლის ცხოვრება) också kallad Georgiska Krönikan. Jag har dessutom utgått från äldre ryska källor, som t.ex. Nestorskrönikan, eller "Berättelsen om svunna tider" som den heter i en mer direkt översättning.  Den persiske geografen Ahmad ibn Rustah Isfahani har också skrivit en del om ruserna. Men allt har jag fått som andrahandsuppgifter och jag har själv alltså inte läst primärkällorna. Mats G Larsson och Rune Edberg bidrar givetvis substantiellt, eftersom vi talar om två av Sveriges främsta experter på vikingar i österled. Gunilla Larssons doktorsavhandling är också våldigt intressant, både beträffande båtarna beskaffenhet och hur resorna egentligen gick till. Årtalen skiftar beroende på olika uppgiftslämnare och får alltså anses som ganska ungefärliga. Bilderna är från Wikipedia eller mina egna om inget annat anges. Vi skall vara medvetna om att mycket av det som en gång skrevs kan vara helt uppdiktat och vi skall ta det med en nypa salt. En av våra nutida experter på vikingatiden, Charlotte Hedenstierna-Jonsson, betonar att man får se det som ett pussel och för varje liten del kommer man närmare sanningen, men exakt blir det aldrig. Arkeologi, DNA, skriftliga källor o.s.v. får lämna en liten bit information i taget. Jag är t.ex. mycket tveksam till sanningshalten i Ingvarssagan och tror att mycket av det är uppdiktat. De isländska sagorna överlag förefaller vara mycket fantasier och kanske olika muntliga berättelser som kokats ihop till nya varianter, men med en hel del sanning inbakad. Ibland är de skrivna med politiska motiv i bakgrunden.

Jag använder begreppen "vikingar", "varanger", "varjager" och "väringar" som samma begrepp. Den svenske historikern Dick Harrisson har en teori om att "viking" kommer av att nordmännen anföll via havsvikar och att ordet betyder pirat helt enkelt. Som bohuslänning anser jag att bara personer från Oslofjorden och Bohuslän kan kalla sig för vikingar, för Viken är det gamla namnet för vårat område. Så vi är inte överrens om betydelsen av ordet "viking" helt enkelt. Fast vill man vara seriös står det tämligen klart att begreppet kommer av fenomenet "att dra i viking" d.v.s. att ge sig ut på plundring. 

Jag har också sett att "varjager" är det slaviska ordet för "väringar" och det skulle innebära legosoldater av nordisk börd och att ruser, i sin tur, var de som blev bofasta i öster. Det finns helt enkelt en stor diskussion kring begreppen. Jag använder "viking" främst för att det är så etablerat och populärt. (Se vidare en omfattande diskussioner på svenska Wikipedia.) Varanger kommer av grekiskans "varangoi" (Βάραγγοι). En variant av det grekiska ordet används också på georgiska (varangielebi ვარანგიელები). Lägg därtill det troligen besläktade moderna svenska ordet "beväring" d.v.s. en värnpliktig. Ruser är alltså de slavifierade nordmän som levde i Gårdarike mellan ungefär år 800 och år 1000, och de kom med familjer. Det är de som gav upphov till namnet Ryssland. Bemärk att Sverige heter Ruotsi på finska och att uraliska språk (finsk-ugriska) var vida spridda i området vid den tiden. Det talas förövrigt uraliska språk på många platser i Ryssland än idag. Namnet "Ruser" kan eventuellt ha en koppling till Roslagen (Rorslagen), det är i vart fall en teori jag stött på. Den engelskspråkiga wikipediasidan "Rus' Khaganate" behandlar utförligt ämnet "ruser" och nämner olika teorier om namnet "Rus" och "Ryssland".

Jag vill också här betona att årtalen nedan skiftar i de olika källorna, ibland med flera år och ibland bara med något enstaka. Men det är väl oundvikligt, eftersom allt utspelade sig för 1000 år sedan. Det är ju heller inte speciellt viktigt.

Georgiska Krönikan, eller Livet i Kartli, består av ett flertal olika bidrag, vilka är skrivna mellan tidigt 800-tal och 1300-talet. De första versionerna sammanställdes troligen av Leonti Mroveli på 1000-talet. Versionen på bilden kallas Drottning Anas Kodex och är från 1600-talet. Boken är en mycket viktig källa till kunskap om både Georgien och Armenien, men också om turkfolk och Persien. De tidiga berättelserna tros vara en del fiktion, men senare berättelser har i mycket bekräftats genom arkeologi.

Den arabiske resenären Ibn Fadhlan lämnar Baghdad år 921 för att missionera och upprätta diplomatiska förbindelser med nyligen till Islam konverterade stammar i nuvarande Ryssland. Det är vid floden Volga han stöter på ett i hans tycke mycket primitivt, smutsigt och brutalt folk som han får veta kallas "ruser", eller الروس "al-rus" som han skriver på arabiska. I arabiska eliderar man dock hälften av konsonanterna så uttalet för "al-rus" blir "ar-rus". (Den bestämda artikeln flyter s.a.s. ihop med efterföljande ord). Ibn Fadhlan skildrar bland annat en änkebränning och rusernas vidriga hygienvanor. Andra arabiska källor nämner våra forna landsmän vid namn som Majus, Nortmanni, Urduman och Warank, men då handlar det om s.k. Vikingar i hela området från Iberiska halvön till Kaspiska havet, d.v.s. det område där vi hade kontakt med den arabiska världen.

En sida från Ibn Fadhlans skildring. Den äldsta överlevande kopian är från 1200-talet. Se också: Thorir Jonsson Hraundal, The Rus in Arabic Sources: Cultural Contacts and Identity, Centre for Medieval Studies, University of Bergen 2013.

Den första mindre vikingaräden i den kaspiska och kaukasiska regionen anses ha ägt rum i slutet av 800-talet och varangerna/väringarna kom då via floden Volga och plundrade i Kaspiska havets Sydöstra hörn, nära Gorgan, i det område som kallas Tabaristan. Troligen skedde detta mellan åren 864 och 884.

Rester av stora muren i Gorgan, en lämning från sassanidisk tid i Persien, d.v.s. 226-636 v.t.

Ungefär år 909/910 tros det att en andra vikingaräd ägde rum och det skedde i samma område. Även nu var det frågan om ett mindre anfall, liksom det som äger rum 911/912. Alla dessa tre räder hade hamnstaden Abaskun som mål.

En runsten från perioden 1010-1050 som står vid Stora Rytterne kyrkoruin i Västmanland. På stenen talas om Slagvi som dog i Karusm, d.v.s. Khwarezm i nuvarande Turkmenistan öster om Kaspiska havet.

År 913 sker så det första större anfallet och staden Gorgan plundras framgångsrikt. Man tror att så många som 500 skepp/båtar deltog i detta äventyr. (Men troligen är siffran överdriven som vanligt.) Efter Gorgan ger sig vikingarna av mot den västra delen av Kaspiska havet och det som idag är Azerbaijan. Väl framme där gör de en framgångsrik räd mot Baku och Shirvanshah-regimen, som vid tiden är vasaller till de muslimska arabiska Abbasiderna i Bagdad. Senare plundrar de också uppför floden Kura (Mtkvari) och staden Barda (Berda'a), det tidigare kristna riket Arrans huvudstad (Arran är ett persiskt namn). Här anger mina källor också årtalet 914 för denna attack, (Jag har sett årtalet 917 dessutom). Vi vet också att många slavar kidnappades från Barda. På väg hem blir de dock själva offer för ett överfall utfört av Khazarerna som vid tiden kontrollerar Volga och Volgadeltat. Det sägs att inga vikingar överlevde eftersom de som slank undan dödades av de tillika turktalande volgabulgarerna.

Khazarerna var ett turktalande folk, vars ledning hade konverterat till judendomen. Khazarerna var en viktig maktfaktor i regionen vid denna tid. Ett annat turktalande folk som kontrollerade södra Ukraina bar namnet Pecheneg. Pechenegerna var tidvis allierade med Kievan-rus (Kiev). Kievan-rus, i sin tur, var från början en slavisk boplats, och senare en vikingastad (Könugård) och anses av många vara det första fröet till Ryssland, i konkurrens med Novgorod (Holmgård). Enligt en rysk bekant lär det finnas ett område nära Novgorod som fortfarande bär namnet "Holmogårdskaya Oblast". Vikingarna kallade förövrigt hela området för Gårdarike, men för områden mer söderut användes termen Särkland. Särkland anges i litteraturen omväxlande som Persien, Arabien, Saracenernas land, området runt Kaspiska havet o.s.v. Kanske var det egentligen Georgien!

Särk är ett klädesplagg av linne (flax) som användes allmänt på vikingatid, men som senare blev ett typiskt kvinnligt plagg. Den orientaliska varianten skulle vi kanske kalla kaftan eller djellabah om den har huva. Det kan tänkas att nordborna var imponerade av de fina textila hantverken som Silkesvägen producerade och att de därför benämnde området "Särkland". Tbilisi var länge en viktig handelshubb på Silkesvägen och silkeshantverket är fortfarande viktigt i Azerbaijan, (Bild från websajten urda.se). Men vi skall vara på det klara med att det finns många etymologiska teorier om var namnet "Särkland" kommer ifrån. Den mest troliga av teorierna är att namnet kommer från det arabiska ordet för vädersträcket öster الشرق ash-shärq. Bokstaven a i detta ord uttalas lite som ä faktiskt och här eliderar artikeln med sh-ljudet. Särkland kallas av Thunberg för "arabsfären". Se vidare i Carl L. Thunbergs masteruppsats i Arkeologi:  https://www.academia.edu/6173759/S%C3%A4rkland_och_dess_k%C3%A4llmaterial

Ordet "Särkland" på stenen (U 785) vid Tillinge Kyrka, Uppland, Sweden.

Det så kallade "mosemyntet" från Spillingskatten. Myntet hittades i en enorm silverskatt som återfanns av en slump år 1999 på Norra Gotland. Det är en kopia av ett arabiskt mynt, men med texten "Moses är guds sändebud" och enligt präglingen kommer det från det turkiska Khazarriket som hade sin huvudstad Atil/Itil i Volgadeltat. Myntet är daterat 837 och är det enda beviset på att det ledande skiktet i det riket hade konverterat till judendomen, något som inte kunde bevisas före 1999 och detta fynd. Detta är världens enda bevarade judiska mynt från Khazarriket. Det yngsta myntet i Spillingskatten är från 871, så det är troligen något efter det som skatten grävs ner.

Handelsrutter i Östeuropa runt 8/900-tal. Från Atil finns en markering österut, vilket symboliserar Sidenvägen. På 900-talet upphör gradvis handeln på Volga eftersom silvret hade börjat ta andra vägar. Istället ökar handeln med Konsstantinopel/Bysans/Miklagård och grekerna. Här är de rutterna markerat med lila. Fast jag är tveksam till rutten genom Ruthenien, för det var till stora delar en landrutt, och därmed farlig. Men säkerligen gick mycket trafik på floden Wisla i Polen.

Nästa större vikingaräd i Kaukasus kommer 948 och Barda intas helt med avsikt hos väringarna att stanna. Efter några månader drabbas de dock av dysenteri, vilket utnyttjas av araberna, som belägrar staden. Varangerna lyckas dock smita iväg nattetid och lämnar därmed Barda efter att de under månaderna som gått dödat många i befolkningen.

Runt åren 965 till ungefär 968/69 anfaller varangerna från Kievan-rus khazarernas rike och deras huvudstad Atil. Först besegras den nordligare khazar-staden Sarkel och senare också Atil i Volgadeltat. Ledare för varangerna vid krossandet av khazarerna var Sviatoslav I av Kiev. Sviatoslav hade anlitat ansenliga styrkor av legosoldater från pechenegerna och även en del andra oghuz turkar, troligen för att ha ett kavalleri som kunde mäta sig med ryttarfolket i Khazarien. Pechenegerna var ett semi-nomadiskt turkfolk som bebodde området mellan Volga och Ural. Pechenegerna var en del av Oghuz-grenen av turkfolken och tidvis allierade med varangerna/ruserna, men tidvis även fiender. Sviatoslav besegrade förövrigt också Alanerna (Skyter som idag utgör Ossetierna, enligt vissa teorier).

Nästa gång vikingar har noterats i det kaspiska området är år 987 och då i samband med staden Derbent i nuvarande Dagestan. De hade blivit inbjudna dit men blir förrådda och det visar sig vara en fälla. Som hämnd för detta plundrar de orten Maskat i närheten. Denna gång var det 18 skepp inblandade, det var alltså en mindre expedition.

Den ukrainska Berezanj-stenen upptäcktes 1905. Den är troligen ristad av en gotlänning någon gång på 1000-talet. Stenen hittades på en liten ö utanför Dneprs mynning i Svarta Havet och förvaras idag på ett museum i Odessa. På stenen talas om den avlidne Karl och han som reste stenen, Grane.

Noteringar om vikingar i området som är dagens Azerbaijan förekommer från 1030 till 1033 och det berättas om räder i Shirvan. Det talas också om en bas i mynningen till floden Terek i Kaspiska havet och att det fanns en större i Svarta Havet vid Kerchsundet med namnet Tmutarakan. Kerchsundet, eller Kimmeriska Bosporen, är en särdeles strategisk plats och har man kontroll över det sundet så kontrollerar man också Azovska sjön, Norra Kaukasus och en av de stora flodvägarna (Don) i Ryssland och passagen ut i Svarta havet. Tmutarakan har en mycket lång historia och arkeologin har visat att platsen varit bebodd sedan tidig grekisk tid och då med namnet Hermonassa. Enligt vad vi vet grundas Hermonassa på 500-talet f.v.t. av sjöfarare från Lesbos i Grekland. På 900-talet v.t. kommer staden i besittning av Sviatoslavs vikingar från Kiev och enligt de gamla krönikorna skall Tmutarakan varit en av Vladimir den Stores städer. Vladimir den Store var förövrigt Rysslands och Ukrainas förste kristne kung och han lät sig döpas på Krimhalvön år 988. Farmor till Vladimir var Helga den Fagra, en svenska, som var den första kristna regenten i Kiev. På ryska heter hon Olga av Kiev. Båda två är givetvis helgonförklarade i den ortodoxa kyrkan. Den tidigare nämnde Sviatoslav var förövrigt Vladimirs pappa. Helga Den Fagras svenska ursprung är dock omtvistat och har gett upphov till mycken debatt bland ryska historiker, varav många istället vill ge henne östslaviskt ursprung. Denna ryska debatt kallas "Den varjagiska frågan", d.v.s. "frågan om Rysslands ursprung". Dessutom så förskönar ofta historien eftermälet om härskarna och enligt Rune Edberg och Mats G Larsson skall den gode och helige Vladimir börjat sin karriär enligt följande:

"som en stor horkarl, våldsman och avgudadyrkare. Han hade barn med många kvinnor, Jaroslav hade han till exempel med Ragned, dotter till den nordiskättade fursten Ragnvald i Polotsk. Henne ska han ha rövat bort sedan han först våldtagit henne och därefter slagit ihjäl hennes far och bröder."

Olga / Helga av Kiev, var född i Pskov men enligt vissa av varangisk börd. Målning av Nestorov 1892.

Tillbaka till Kaukasus och herrens år 1030, för då lär vikingar från Rus ha hjälpt härskaren i Ganja (Azerbaijan) att slå ner ett uppror. Vidare, år 1031, utförs en ny större räd i Kaspien, södra Kaukasus, men nu har Baku förstärkts och plundringen misslyckas. Om dessa händelser hade samband eller inte, och om årtalen stämmer, det vet jag inte.

För att följa utvecklingen kronologiskt skall vi nu nämna att år 1036 inleds det berömda vikingatåget som leds av Ingvar Vittfarne, eller Yngvar Vidförla, som han benämns i den isländska sagan. Detta vikingatåg utgår från Mälartrakten och anländer till Georgiens kust ca 1040/1042. De olika källorna anger skiftande årtal, (Jag har även sett år 1046 som möjligt). Ingvar och hans följe hade stannat i Kievan-Rus några år och där förstärkt sin trupp betydligt. Det talas om upp till 3000 varanger som kommer till Georgien, men endast några hundra skall ha värvats som legosoldater. Enligt andra uppgifter skall Ingvarståget ha seglat Volgarutten, men det verkar mindre troligt, för då hade de inte passerat varken Kiev eller Svarta havet.

Samma år (1041v.t.) som Ingvar anländer till Georgiens kust och Phasis, dagens Poti, skall slaget vid Sasireti ha ägt rum och där var vikingarna legosoldater på den förlorande sidan. Sasireti är beläget några kilometer från den georgiska småstaden Kaspi, uppströms floden Kura, eller Mtkvari som floden heter på georgiska. Enligt relativt samstämmiga uppgifter sker slaget vid den lilla ån Tedzami och byn Sasireti. Varangerna, som kommit via Ukraina och Svarta havet skall ha seglat uppför floden Rioni till en ort som heter Samtredia, inte långt från Kutaisi, och där skall de blivit anlitade för att strida på kungaätten Bagrationis sida i det pågående inbördeskriget. Dock förlorar Bagrationi och deras ledare George IV. Vinnande i striden blev stormannen Liparit Bagvashi av Kldekari, som vid tillfället var lierad med Bysans. Varjagerna blir krigsfångar men behandlas väl och får till en början utföra straffarbete i jordbruket. De släpps senare och de som överlevt sjukdomar och vedermödor ges fri lejd ut ur landet. Larsson berättar en annan version och enligt den var Ingvar och hans män först i Tbilisi och i Kaspiska havet. Se vidare Jaba Samushias arbete: www.academia.edu/17005018/VIKINGS_INVOLVEMENT_IN_THE_CIVIL_WAR_1046_IN_GEORGIA

Inte långt från tätorten Kaspi, en halvtimme med bil från Tbilisi ungefär, ligger den strandskog där slaget vid Sasireti utspelade sig och som utgjorde det definitiva slutet på Ingvarståget.

Skall vi tro de isländska skrifterna och de runstenar som rests i Mälartrakten i Sverige skedde slaget vid Sasireti år 1041 och det är också från de runstenarna som vi har fått namnet Särkland. Den mest kända av de 26 så kallade "Ingvarsstenarna", är Gripsholmsstenen. På den står det skrivet att:

Tola lät resa stenen efter sin son Harald, Ingvars broder.

De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda.

De dogo söderut i Särkland.

Gripsholmsstenen

På Svinnegarnsstenen vid Svinnegarns kyrka står det översatt till modern svenska: "Tjälve och Holmlög läto resa alla dessa stenar efter Banke, sin son. Han ägde ensam för sig ett skepp och styrde österut i Ingvars lid. Gud hjälpe Bankes själ. Äskil ristade". Den engelska Wikipedia-sidan om Ingvarsstenarna är relativt utförlig: https://en.wikipedia.org/wiki/Ingvar_runestones

Lundbystenen (Sö 131) nämner också Särkland i samband med Ingvar. Stenen är rest av två bröder till minne av deras bror Skardi.

Experimentell arkeologi i Kaukasus

Med båten Himingläva gjordes en experimentell resa i Ingvarstågets kölvatten år 2004. Expeditionen försökte så långt som möjligt återskapa de förhållanden som rådde för tusen år sedan. Bland annat släpade de, med hjälp av oxar, båten över Likhi-bergen och de pass som gällde då, och de ligger på över 900m höjd (Surami och Rikoti-passen). Håkan Altrock är den man som byggde båten, och äger den än idag, om jag förstår saken rätt. Med på expeditionen var också historikern Mats G Larsson och marinarkeolog Gunilla Larsson. Bilder från föreningen Vittfarne.

En nationalromantisk bild över hur det gick till vid eden/dragställena. Målningen är gjord av Nicholas Roerich 1915. Verkligheten såg helt annorlunda ut och båtarna var mycket små, ungefär som Himingläva.

De sista noteringar man kan finna om ruser i Kaukasus kommer från en persisk skribent, Khaqani, som nämner att det gjordes en attack mot Shirvan 1173 eller 1174 och att varangerna från Rus då hade eventuell hjälp från alaner (ossetier) och/eller Khazarer och/eller folk från Sirar. Alanerna var vid denna tid redan kristna och så var folket från Sirar.

Men vi skall vara på det klara med att de flesta varanger/varjager som fanns i österled vid denna tid troligen var helt slavifierade och de talade knappast något skandinaviskt tungomål. Faktum är att självaste Olof Skötkonung var gift med en kvinna av slavisk, obotritisk börd, Estrid. (Obotriterna var en slavisk stam som levde i det som är dagens tyska provinser Mecklenburg och Holstein). Även Skötkonungs mamma var polska. Det slaviska elementet fanns alltså med redan från början. Olofs halvslaviska dotter, Ingegerd Olofsdotter (1001-1050), gifte sig med Jaroslav av Novgorod (ca.978-1054). Jaroslav blev senare furste av Kiev med namnet Jaroslav den Vise. Ingegerd gick slutligen i kloster och tog namnet Anna. Därför har vi idag en skärgård som heter Sankta Annas Skärgård. Under sin tid som furstinna i Ryssland/Ukraina använde hon namnet Irina. Reliker av Sankta Anna finns idag i både Kiev, Novgorod, Moskva och Stockholm påstås det.

Jaroslav den Vises och Ingegerd Olofsdotters söner och döttrar skildras i en målning från 1000-talet i Sofiakatedralen i Kiev. Ingegerds helgonnamn är Heliga Anna av Novgorod och det finns en serbisk-ortodox församling i Sverige som bär det namnet.

Ikon från från Heliga Philothei Ortodoxa kloster. I Sverige kallas vårt lands första kristna helgon också Heliga Anna av Husaby, vilket får mitt västgötiska hjärta att värmas. Husaby ligger vid Kinnekulle och det var där som Olof Skötkonung lät döpa sig. Mer om Ingegerd här: https://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2014/02/23/den-heliga-anna-fran-husabys-dag/

Därtill skall vi nämna det kungliga livgardet i Konstantinopel, det s.k. Väringa-gardet (Byzantian Varangian guard) som bestod av vikingar, vilket klotter i Hagia Sophia-katedralen vittnar om, eftersom klottret är gjort i nordiska runor. Även den grekiska statyn "Pireus lejon" är inristad med runor, men detta är en annan historia. Se dessutom de s.k. Greklandsstenarna, en samling om c.a. 30 svenska runstenar och inskrifter relaterade till Bysans, d.v.s. det dåtida Grekland. De flesta av Greklandsstenarna har hittats i Stockholmstrakten.   https://en.wikipedia.org/wiki/Greece_runestones

En gotländsk sten från 1000-talet som nämner både Iorsalir (Jerusalem), Grekland, Särkland och Island. Stenen hittades i Timans (Roma) år 1940 och har beteckningen G 216.

Vill man ytterligare fördjupa sig i fenomenet "Vikingar i Österled" är berättelsen om Rysslands grundare Rurik och hans öde given läsning. Det pågår dock en omfattande historiedebatt om huruvida Rurik/Rörik var svensk, finsk eller dansk. Arkeologiska fynd antyder kopplingar till södra Jylland, eller egentligen Friesland och att Rurik var en och densamma som Hrörek av Dorestad. Moderna DNA-undersökningar lutar i sin tur åt Finland och uraliskt (finskt-ugriskt) ursprung. Den sedan länge dominerande versionen gör dock gällande att Rörik var svensk. Men många menar att hela historien om Rurik och hans bröder är en myt och helt uppdiktad. För en mer djuplodande studie i det kristna arvet och kopplingar österut kan ni läsa följande sammanställning:  https://www.academia.edu/9546575/Ruthenica._Supplementum_4_EARLY_CHRISTIANITY_ON_THE_WAY_FROM_THE_VARANGIANS_TO_THE_GREEKS

Ytterligare en märklig hypotes, som jag anser är helt tokig, är Tor Heyerdahls idé om att Asarna, d.v.s. gudarna i den Nordiska mytologin, antingen kom från Azov vid Svarta havet eller från Azerbaijan. Detta, ansåg han, syntes i namnen. Denna teori har inget som helst stöd i varken arkeologi eller lingvistisk historia, men det är trots allt ganska skojigt och underhållande med denna typ av "stolleteorier". Stolle-teori-benägenheten hade han gemensamt med Erich Von Däniken, förövrigt. Tor Heyerdahl gav i vart fall ut en bok i ämnet med titeln Jakten på Odin. En central plats i sammanhanget är den lilla byn Kish i norra Azerbaijan, belägen i bergen strax norr om Shaki (Şəki), söder om gränsen till Dagestan. När jag anlände dit och berättade att jag var svensk sa byborna att de var våra förfäder, men de skrattade hjärtligt och var helt enkelt inte helt övertygade. 

Däremot hyser byn Kish en mycket gammal kyrka och den är byggd på en många tusen år äldre kultplats. Redan på 600-talet byggdes den första kyrkobyggnaden på platsen. En tid hörde kyrkan till den Kaukasisk-Albanska apostoliska kyrkan. Den nuvarande byggnaden uppfördes på 1100-talet som en georgisk kyrka, men slutligen tjänstgjorde byggnaden som Armenisk kyrka. Området där Kish ligger är i trakterna där det lilla kristna riket Sirar låg på 400-1100-talet och en del av befolkningen pratar lezgiska, en grupp av små östkaukasiska språk som främst finns i det närliggande Dagestan. Paret jag hörde på busshållplatsen talade i vart fall något konstigt språk som varken var azeriska, armeniska, ryska eller georgiska.

Norska staten har bekostat renovering och arkeologiska utgrävningar i Kish och Heyerdahl står staty utanför den reparerade kyrkan som idag är arkeologiskt museum. Shaki och bergsbyn Kish är definitivt värt ett besök om ni är i trakterna.

Ovan ser vi en ring med inskriften "Allah" hittad i Birka. En bysantinsk guldsolidus från Gotland föreställande kejsaren Anastasius. Guldpengen hamnade troligen på Gotland redan på 500-talet. Sasanidiskt persiskt mynt föreställande Khusro II (reg 590-628) och arabiska silver-dirhams hittade i Arlanda. Allt från vikingatida skattgömmor. Silvret i många av de arabiska mynten har visat sig komma från Panshirdalen i Afghanistan, så vi talar om vidsträckta handelsnätverk redan på den tiden.

Mynt från Kievan rus och Jaroslav den vises tid  (ca 978 - d. 1054), funnet i Eskilstunatrakten. Notera Ukrainas statsvapen som också är Rurukidernas. En del kallar det treudd, andra kallar det "Dykande falk".

Jag nämnde lite om källor i inledningen och Rune Edberg och Mats G Larsson har skrivit ganska mycket. Slavisten Per-Arne Bodin och arkeologen Gunilla Larsson är andra tips. Dessutom finns det program på SVT, Sveriges Radio och en hel del på Youtube. Bland annat har Österåker kommun gjort en serie program som är väldigt spännande. Det finns också historiepoddar och annat matnyttigt. Läser man engelska finns det hur mycket som helst! Det är bara att googla och gå till biblioteken! Akta er för Svenska Wikipedia bara! Ofta dåligt, lite och fel, men det utvecklas och blir stadigt bättre.