Antikens Balkan

(Bilderna är mina egna om inget annat anges)

Antikens, Romarnas och Bysantinska rikets Balkan

Inledning

Dagens geografiska Greklands fastland är endast ytligt beskrivet här. En hel del är skrivet om det klassiska Grekland och det är egentligen extremt mycket att beskriva. Det är en bok för sig, för att inte säga ett helt bibliotek. Från Mykene 1500 år före vår tideräkning (f.v.t.) till Alexander den Store 300 f.v.t. Däremellan och därefter har vi Athen, Akropolis, den grekiska filosofin, dramorna, litteraturen, mytologin, demokratin etc. etc. Dessutom är det kanske bara norra delen av det grekiska fastlandet som kan räknas till dagens Balkan. Och! Grekland på den antika klassiska tiden låg till stora delar i skärgården, i Turkiet, i södra Italien och längs med Svarta havets kuster. Det jag presenterar här är bara en bråkdel av den grekiska historien på just Balkan.

När det gäller tidsangivelser delar historikerna in perioderna jag här behandlar i Minoisk/Mykensk tid, den Klassiska tiden, den Hellenistiska tiden (efter Alexander den Store) och den Romerska tiden. Den Romerska tiden är i sig uppdelad i Republiken, Kejsardömet och slutligen Bysans, eller Östrom, som det också benämns. Sen har vi givetvis Kristus födelse att utgå från, men också den romerska världens acceptans av den nya religionen att förhålla oss till (edikten i Serdica och Milano, år 311 respektive år 313). Andra milstolpar är kanske Konstantinopels invigning år 330, romarrikets delning år 395 v.t. och västroms fall år 476. Således kommer vi in på bysantinsk tid, som ibland kallas "senantik", vilken i sin tur överlappar till "tidigmedeltida".

Vad är då Balkan? Mig veterligen kan Balkan definieras på flera sätt. Antingen geografiskt, d.v.s söder om Donau och Donaubäckenet, samt väster om Adriatiska havet. Man kan också avgränsa det till de stater som påverkades av Osmanska Riket. En tredje indelning är språklig, vilket innebär stater som talar sydslaviska, vilket utesluter Grekland, Albanien, Moldavien och Rumänien, men inkluderar Slovenenien och Kroatien. Den vidaste definitionen inbegriper dock hela Rumänien och Moldavien. Ingen definition är perfekt eftersom albanerna och Greklands fastland känns som självklara delar av Balkan. Använder vi definitionen som utgår från osmanerna skall även Ungern vara med, och det räknas oftast mer som Centraleuropa.

Det finns också en annan distinktion som är viktig för området och det är söder och norr om Jireček-linjen. Norr om linjen har det latinska språkets inflytande varit dominerande och söder om har grekiskan påverkat mest. Denna ordning varar fram till 300-talet då Östrom och grekiskan breder ut sig allt mer. Jireček-linjen löper från kusten i Norra Albanien till Sofia i Bulgarien. Därefter följer den Balkanbergen/Stara Planina och vidare till ungefär Odessa i Ukraina. Till saken hör att hela kusten i Svarta havet påverkats av Grekland sedan lång tid före vår tideräkning (f.v.t.). Men då är vi utanför Balkan och Jireček-linjens område. Denna indelning lanserades av den tjeckiske historikern Konstantin Jireček 1911, i boken De Slaviska Folkens Historia. Tydligast märks romarnas språkliga inflytande i de helt latiniserade länderna Rumänien och Moldavien. Men vi skall också påminnas om att latinet fortsatt var viktigt även i Konstantinopel. På 500-talet tar grekiskan över och Justinianus lagbok, Corpus Iuris Civilis, från 530-tal, är författad på Grekiska. Det går också att indela Balkan i länder som skriver med kyrilliska och länder som skriver med latinska bokstäver. Detta sammanfaller med grekiska, som hade inflytande på länder som idag skriver med kyrilliska, och latin, som hade inflytande på t.ex. länder som Kroatien och Slovenien. Detta är i stort sett länder med ortodox respektive katolsk kristendom. Idag använder dock det ortodoxa landet Rumänien latinsk skrift och ett latinsk språk. Rumänien är i detta avseende ett närmast unikt undantag. På 500-talet får alltså grekiskan allt mer dominerande ställning som officiellt språk inom kyrkan i öster och senare får kyrkoslaviskan genomslag i de slaviska länderna på 800-talet.

När greker och grekmakedonier, samt senare romare, kom till området som vi i idag kallar Balkan, bodde där andra folk. Det var dels illyrier i väster, som utgjordes av ett tiotal stammar. En annan folkgrupp var paionier, som bodde i det vi idag kallar Nordmakdonien. Paionierna talade ett språk besläktat med thrakiska. I öster bodde thrakier och i nordöst dominerade dacier, geter och besser. Troligen var alla dessa folk besläktade och talade språk i en egen undergrupp till indoeuropeiska. Samtliga av dessa språk är idag utdöda, förutom albanskan, som anses vara en kvarleva från illyriskan. En av de illyriska stammarna, dalmaterna, har gett namn till den kroatiska kusten som idag kallas Dalmatien.

Den illyriska piratdrottningen Teuta, som djävlades så mycket med romarna att de bestämde sig för att invadera för att få slut på hennes ständiga räder i Adriatiska havet. Hon är en av Albaniens stora stoltheter och finns avbildad på mynt bland annat. (Bild från websidan "badass of the week")

Förutom nämnda grupper av inhemska folk fanns också spridda grupper av kelter, hur konstigt det än låter. Slaverna som dominerar idag började komma till området på 400-talet, för att öka de två påföljande århundradena. Slaverna föregicks av bl.a. goter, avarer*, hunner och alaner. Detta var under den period som kallas folkvandringstid i svensk historieskrivning. 400-talet framstår i backspegeln som särskilt katastrofalt för romarriket, även om problemen börjat redan på 200-talet.

*Avarerna var en federation av olika nomadfolk från nuvarande Ryssland och Centralasien. Det är något osäkert, men troligen fanns det inslag av uraliska stammar (kanske släkt med hunnerna), turktalande folk och slaver, samt även skytiska element. Avarerna har troligen inget att göra med de nuvarande avarerna i Kaukasus.

Romarna delade in sitt välde i provinser och i öst pratar vi om områden som Dacien (Rumänien), Thrakien (i huvudsak Bulgarien och europeiska Turkiet), Moesia Superior (i huvudsak Serbien), Moesia Inferior (delar av Bulgarien och Rumänien), Dalmatien (Kroatiska kusten, Bosnien och Albanien) och slutligen Pannonia Superior (Ungern) och Pannonia Inferior (Delar av Serbien och inre Kroatien). Nu är detta en väldigt grov indelning gjord av mig, och från början kallade romarna bara området Illyrien, Makedonien och Thrakien som jag förstår. Själva Grekland hette Romania och invånarna som talade grekiska kallade sig själva för romare. Dessutom förändras administrationen ständigt och nya generaler och kejsare förändrar samt uppfinner nya provinser o.s.v.

Många av de städer och fästen som är med i min genomgång låg längs de viktiga vägarna Via Militaris/Diagonalis och Via Egnatia. Båda dessa kommunikationslänkar slutade i Byzantium, dagens Istanbul. Jag vill också framhålla att de historiska lämningarna är betydligt mer omfattande än det jag presenterar här och de som arbetar med marknadsföring för turism menar att det finns en romersk, illyrisk eller grekisk lämning var tionde kilometer.

Kort historisk sammanfattning

Romarnas intresse för landet öster om Italien föregicks av att folk därifrån bedrivit piratverksamhet i Adriatiska havet som allvarligt skadade Roms intressen. Verksamheten bedrevs av olika illyriska stammar och konflikten med den illyriska drottningen Teuta utlöste såsmåningom väpnad konflikt. Roms expansion i området brukar i historiska verk beskrivas som de tre Illyriska krigen som sen avlöses av de Makedonska krigen.

Det första Illyriska kriget utspelar sig år 229 f.v.t det andra 219 och det tredje 168 f.v.t. Rom var tidvis allierade med olika stadsstater och förbund av stadsstater i Grekland. Illyrierna hade även angripit vissa av dessa. Också den regionala stormakten Makedonien var inblandad. Under denna period lägger Rom under sig allt mer land vilket oundvikligen leder till direkt konflikt med Makedonien. Inledningsvis ockuperade Rom kusterna i det som idag är Kroatien, Montenegro och Albanien, för att senare röra sig allt mer inåt land.

De makedonska krigen var egentligen en kamp om makten i Grekland. Man räknar med fem olika separata konflikter. Rom var allierade med vissa grekiska stadsstater och bekämpade andra grekiska städer. Ett av krigen utkämpades mot själva Makedonien som var en geografisk stat och ett kungadöme, till skillnad från de grekiska städerna som hade folkstyre. Det mest omfattande kriget dock, utkämpades mot det hellenistiska seleucidiska väldet i Persien. Det första makedonska kriget skedde 214 - 205 f.v.t. Det andra 200 - 195 f.v.t. Det så kallade seleucidiska kriget utspelades mellan 192 -188 f.v.t. och det föranleddes av att Seleucidiska riket blivit väldigt mäktigt efter att både Makedonien och Egypten (Ptolemaierna) blivit försvagade. Makedonien och Ptolemaiska imperiet var båda avknoppningar från Alexander den Stores erövringar, vilket även Seleucidiska imperiet var. Tredje makedonska kriget föranleddes av uppror i Makedonien vilket resulterade i romersk ockupation och en uppdelning av makedonska kungadömet i fyra romerska provinser. Det femte Makedonska kriget (150 - 148 f.v.t.) föranleddes av ytterligare ett uppror och av att det s.k. Acheiska grekiska förbundet dessutom opponerade sig mot Rom år 146 f.v.t. All opposition krossades fullständigt och de romerska legionernas taktik visade sig än en gång överlägsen äldre grekisk och makedonsk taktik. Som straff och för att statuera exempel förstördes staden Korint totalt.

Nästa krig i öster för Roms del rörde sig om riket Pontos och dess härskare Mitridates VI Eupator. Mitridates styrde ett rike som vid sin höjdpunkt kontrollerade nästan allt land runt Svarta havet och större delen av mindre Asien. Han hade dessutom Armenien som allierad. Athen ställde sig på Mitridates sida i konflikten med Rom, vilket resulterade i katastrof då den romerske generalen Sulla belägrade staden, plundrade den samt brände ner dess hamnstad Pireus år 86 f.v.t. Nästa batalj stod i Mindre Asien (dagens Turkiet) och där gick det lika illa för Mitridates, som skyndade sig att förhandla om fred. Därefter tog Sulla med sig allt guld och silver hem till Rom. Sulla dör år 78 och maktstrider uppstod i Rom. Mitridates ser då sin chans igen. Det är nu Pompejus (106 - 48 f.v.t.) kommer in i handlingen för han sänds iväg för att en gång för alla kväsa Pontos och Mitridates, vilket också sker år 66 f.v.t. Därmed var Pontos besegrat. Vid denna tid hade Julius Ceasar (100 - 44 f.v.t.) redan inlett sin militära och politiska karriär hemma i Italien. Pompejus och Ceasar slår sig ihop med en man som hette Crassus och dessa tre bildar vad som kom att kallas det "Första triumviratet".

Det inbördeskrig som sedemera utspelades mellan Caesar och Pompejus skedde delvis på den mark vi idag kallar Balkan. Kriget hade inletts år 49 när Ceasar kom från Gallien och korsade floden Rubicon i Italien och enligt legenden sagt att "tärningen är kastad", att spelet kunde börja! Pompejus förlorar i Italien och flyr över havet till Balkan, men Ceasar följer senare efter och besegrar honom där. Pompejus flyr till Egypten och lär ha sagt till sjömännen som inte ville ge sig ut i dåligt väder att "Navigare necesse est, vivere non est necesse" (Att segla är nödvändigt men att leva är inte nödvändigt)

Det var förövrigt just genom detta inbördeskrig som Rom övergick från republik till kejsardöme. Men historiker har olika åsikt om detta och mordet på Ceasar år 44 f.v.t. anges ibland, i konkurrens med inbördesfejden och slaget vid Actium år 31 f.v.t. som datum för skiftet mellan republik och kejsardöme. Kejsar Augustus tillträde år 27 f.v.t. anger i vart fall det datum då den förste kejsaren steg upp på tronen.

År 9 v.t. sker något långt från Balkan men som ändå får stor betydelse för hela Romarriket och kejsar Augustus syn på utrikespolitiken. Den germanske ledaren Arminius överfaller tre legioner i Teutoburgerskogen och förintar dem. Det handlade alltså om tre legioner, vilket innebär 15000 soldater. Detta var ett hårt slag för Rom, som aldrig hade besegrats av s.k. barbarer tidigare. Förvisso hade galler plundrat Rom år 390 f.v.t. och Hannibal hade härjat i Italien på 200-talet f.v.t. men en sådan förödmjukelse som skedde i Teutoburgerskogen hade Rom aldig upplevt. Augustus hade redan innan år 9 haft en policy om att gränser måste hållas. Nu blev det ännu mer markant och de yttre gränserna började att förstärkas. Rom börjar på allvar förstå risken med folk utanför imperiet och vilket hot de utgör. Arbetet med att förstärka gränserna skulle pågå i nästan 100 år.

Låt oss nu hoppa fram lite i historien och till kejsar Trajanus tid vid makten (98 - 117 v.t.). Trajanus spelade stor roll för utvecklingen på Balkan och han är berömd för sin invasion av Dacien (Rumänien). Dacien styrdes av kungen Decebalus och han var en svår nöt för Rom att knäcka. Men Dacien var rikt och hade stora guldfyndigheter, så Trajanus gick till anfall åren 101-102 för första gången. Han retirerade dock och ägnade ett par år till förberedelser för nästa fälttåg, bl.a. byggde han en fast bro över Donau och kunde åren 105-106 v.t. belägra och svälta ut Decebalus i hans huvudstad Sarmizegetusa regia. Det var dock inte enbart guld som lockade, det var också ett förebyggande anfall. Decebalus hade blivit för mäktig och utgjorde därmed ett hot. Det var bäst att kväsa dacierna innan de blivit alltför starka. Trajanus räknas f.ö. som nummer två bland de s.k. "fem goda kejsarna".

Efter Trajanus tillträdde Hadrianus som nummer tre bland de fem goda. Hadrianus regerade fram till sin död år 138 och deltog brevid Trajanus i kampanjerna i Dacien. Staden som idag heter Edirne hette från början Hadrianopel efter denne kejsare. Om Trajanus var en offensiv krigare var Hadrianus en defensiv administratör. Han stärkte gränsförsvaret ytterligare längs Donau och anlade också vägar. Dessutom förbättrade han villkoren för slavarna i det Romerska riket.

Replika av en antik staty föreställande en dacisk adelsman. Originalet lär finnas i Florens, Italien, men denna står i Bukarest på "Boulevard Dacia" brevid mitt favoritkafé.

Barbarinvasionerna

Nu är vi nästan framme på 200-talet och inledningen till de folkvandringar som skall drabba Romarriket. Den första vågen bestod av Goter. Goterna bodde till en början i trakterna av Polen och Vitryssland och omnämns i romerska källor redan på 100-talet. Goterna/Germanerna** kom av okänd anledning att vandra söderut mot Svarta havet. De lyckas ta sig över Donau år 166 och invaderar Pannonien under Marcus Aurelius tid. Romarna inser nu att gränsförsvaret inte är så bra som det borde. I detta skede handlar det om stammar som markomanner och langobarder, men även en del sarmater deltog. En del menar att det är under Aurelius tid som Roms nedgång börjar. År 238 plundrar goterna i Histrien, d.v.s. området kring Donaus delta och de dyker snart upp i Nordöstra Bulgarien och härjar runt Devnya år 248 v.t.

Valerianus som är kejsare mellan 253 och 260 inser faran och ger upp Dacien på andra sidan Donau och låter dessa visigoter bosätta sig där. Detta var ett mycket klokt beslut för visigoterna blir en buffertstat för Rom. Trots detta fortsätter dessa germanska stammar att välla in på Roms territorium och vid Niš i nuvarande Serbien blir det konfrontation år 269, med förkrossande seger för Rom som följd. Slaget vid Naissus (Niš) undanröjde det gotiska hotet för flera årtionden framöver. I vissa källor talas också om invaderande skyter åren 267 - 269, men det är osäkert. Det troliga är att det var en blandning av folk som anlände.

Om vi nu hoppar ytterligare hundra år fram i tiden får vi kanske förklaringen till att goter, alaner och skyter börjat röra sig västerut, för nu dyker hunnerna upp på scenen. Vi vet att hunnerna först besegrar alanerna vid floden Don och att de anländer till Donau ungefär 370. 370-talet brukar också anges som starten på folkvandringstiden och det skall visa sig att alla de andra barbarfolken var en västanfläkt i jämförelse med hunnerna. På grund av trycket från hunnerna lämnar visigoterna Dacien år 376 och börjar plundra i nordöstra Bulgarien 377. Valens, som var kejsare vid tiden, missbedömde helt styrkan i denna nya gotiska invasion och när de drabbar samman med romarna vid Adrianopel år 378 får romarna en chock. Den romerska armén krossas fullständigt och kejsar Valens själv blir dödad. Den våldsamma plundring som nu tar sin början varar ända fram till år 382. Det lugnar sig dock och goterna blir s.k. feoderati, vilket betyder underställda allierade. År 391 uppstår nya oroligheter men goternas hövding Alarik besegras inledningsvis. År 395 är Alarik mer framgångsrik och lyckas plundra delar av Grekland och Makedonien. Romarna visste vid detta laget att hunnerna på andra sidan Donau var en mycket värre fiende och försökte därför vinna över goterna på sin sida, trots den omfattande plundringen. År 397 sluts således fred med Alarik, men redan 401 bryter han freden och tågar iväg mot Västeuropa, men de passar på att plundra på vägen och bl.a. Bosnien skövlas åren 401-403. Slutligen hamnar Visigoterna i Spanien.

Hunnerna vet vi egentligen inte mycket om. Man tror att de talade ett altaiskt språk besläktat med turkiska och mongoliska. Andra hävdar att de var förfäder till ungrarna och talade ett uraliskt språk. Deras legendariske ledare står staty i Budapest och en del fanatiska nationalister i Ungern hyllar Attila som sin förfader. Jag tror dock mer på den altaiska teorin. Men det kan också ha varit en federation av olika folk, precis som i fallet med sarmaterna och avarerna. Att de var beridna krigiska nomader som vällde in över Donau runt 440v.t. är dock ett brett accepterat faktum. Under Attila når de ända fram till Konstantinopel. De var också en föraning om vad som skulle komma 800 år senare med mongolerna.

Östrom är vid sekelskiftet år 400 konsoliderat kristet och under kejsaren Theodosius II byggs de nya starka murar runt Konstantinopel som skall skydda staden i nästan 1000 år. Munkväsendet tar fart redan under 300-talet och sprider sig snabbt och blir under medeltiden en kulturbärande institution i hela Västeuropa. Med klostren sprider sig bl.a. kristendomen, litteratur, medicinska kunskaper och vinodling.

På 400 och 500-talen återfinns de slaviska folken för första gången i romerska skriftliga källor. Under senare 500-tal och 600-tal expanderar slaverna starkt. De följer i spåren av tidigare invasioner av goter, avarer och hunner. Till skillnad från de andra folken kom dock slaverna att bli kvar och de omskapade Europas språkkarta fullständigt. Slavernas ursprung vet vi mycket lite om, men en ledande teori är att deras ursprung skulle vara i trakterna kring Vitryssland, Östra Polen och Norra Ukraina, och att de där befolkade träskområden. Detta är dock bara kvalificerade spekulationer. 

Under senare delen av 600-talet bedrev Bysans krig mot den nya muslimska maktfaktorn, d.v.s. araberna. Dessutom hade tidigare utdragna strider med Iran tröttat ut de kristna arméerna. Detta gjorde att fokus flyttades från Balkan och det gynnade den slaviska expansionen. Slaverna hade främst slagit sig ner på landsbygden och uppfattades inte som ett hot av Konstantinopel. Däremot hade avarerna, som övertagit städerna, varit ett stort problem i slutet av 500-talet och i början av 600-talet. År 626 hade avarerna t.o.m. belägrat Konstantinopel med hjälp av en allierad persisk flotta och de hade dessutom viss uppbackning av slaver. Men den nämnda flottan krossas i gyllene hornet och den militära segern är en av Bysans mer berömda triumfer.

På 600-talet uppenbarar sig ytterligare en folkgrupp på Balkan, d.v.s. protobulgarerna. Bulgarerna var från början en turkisk grupp, men de var så få i relation till slaverna att de snabbt assimilerades och blev slaviskt talande. På 680-talet etablerar de Första bulgariska imperiet och de blir dessutom kristna år 864. Efter att de blivit väl etablerade kom de att dominera Sydslavien kulturellt och det är också i dåvarande Bulgarien som det liturgiska språket kyrkoslaviska utvecklas. Även kyrilliskan uppfinns på bulgarernas område.

** Goterna, eller östgermanerna som vi också kan kalla dem, delas upp i bl.a. ostrogoter och visigoter. Ostrogoterna är i sig uppdelade i greutunger och tervinger. Men det är ganska oklart angående uppdelning av goterna och det var frågan om en mängd olika stammar som troligen talade närbesläktade språk/dialekter. Olika källor ger mig dessutom olika uppgifter. En stor grupp kallades gepider och de upprättar ett rike i Balkan mellan 539-551. Innan dess hade gepiderna varit allierade med Attila och hunnerna i Frankrike år 451. Attila själv dog 453 och strax därefter gör gepiderna uppror och störtar den löst sammanhållna stamfederationen som hunnerna varit ledande i. Andra germanska stammar i norr var bl.a. franker, saxare, allemanner, vandaler o.s.v. Vandalerna hamnade i nuvarande Tunisien där de försvinner i historiens dimmor. Dessutom fanns länge en gotisk grupp på Krim, de s.k. krimgoterna, vars språk dog ut först på 1700-talet. Den mest kände östgermanen var nog biskop Wulfila (311-383) som översatte bibeln till östgermanska/gotiska. Boken finns delvis kvar och heter Silverbibeln/Codex Argentus. Denna raritet förvaras i Uppsala i Sverige. En annan känd got var Jordanes, en historiker som skrev Getica, goternas historia. Men han hittade troligen bara på angående goternas ursprung på den mytologiska ön Scandza. Att goterna lyckas upprätta ett rike i Norditalien med huvudstad i Ravenna berodde delvis på att de hade Östroms tysta medgivande. Att skicka goterna västerut var ett sätt att rädda Östrom på Västroms bekostnad kan man förenklat säga.

Om vi skall följa den romerska kejsarlängden så får vi nämna att efter Trajanus följer Diocletanus, som en av de viktiga på Balkan, (Här nämner jag bara de viktigaste). Diocletanus föddes i Dalmatien (Kroatien) och hans främsta förtjänst är att få ordning på riket efter en orolig tid. Han förändrar administrationen och inför det som för eftervärlden är känt som tetrarkin, ett system med fyra kejsare som tilldelades var sin landsdel. Balkan tilldelades Galerius. Galerius var också Diocletianus svärson. 

Galerius i sin tur är en viktig kejsare och är för eftervärlden känd som han som förföljde och avrättade kristna. Galerius föddes i Serdica (Sofia/Bulgarien) och är känd för sin stora seger över perserna år 298. Han hade sin huvudstad i Sirmium (Sremska Mitrovica i Serbien), men ibland kan man tro att det var Thessaloniki som var hans huvudstad, för där finns stora lämningar efter honom. Han är också känd för att han ändrade sin inställning till kristna på sin dödsbädd i Serdica och utfärdar toleransediktet år 311.

Därefter utfärdas ediktet i Milano år 313 som helt legitimiserar kristendomen och med i den processen är Konstantin, för oss känd som Den Store. Konstantin grundar sedan Konstantinopel år 325 och är den förste kristne kejsaren. Det är nu Östrom uppstår och år 385 blir kristendomen statsreligion och den enda godkända religionen. Således avskaffades den religionsfrihet som instiftats i Serdica år 311. Även Konstantin föddes på Balkan, nämligen i Naissus (Niš/Serbien).

Efter Konstantin kan man nästan inte tala om någon riktigt stor och betydelsefull kejsare från Balkan förän Justinianus, som regerade i Konstantinopel mellan 527 och 565. Justinianus föddes i Tauresium (Gradište i Nordmakedonien). Justinianus är känd för sitt omfattande arbete med ny lagstiftning samt att han återerövrade halva Västrom. Han var också mycket betydelsefull genom sitt arbete med utveckling av ekonomi, handel och jordbruk.

Galerius triumfbåge i Thessaloniki. Bildfriserna beskriver Galerius stora seger över Perserna, då han bland annat kommer över statskassan och kidnappar den persiske kungens fru. Triumfbågen ligger på Via Egnatia mitt i Thessaloniki centrum.

Albanien (Shqipëria)

Dürres grundades av antikens greker och kolonister från Korint och Korcyra (Korfu). Då hette staden Epidamnos och det var på 600-talet f.v.t. Grundandet skedde i samarbete med den lokala illyriska stammen Taulanti. Ett kort tag på 300-talet ingick staden i den makedoniska intressesfären. Området intas av Romerska republiken och staden faller år 229 f.v.t. och får namnet Dyrracium. Staden var och är en viktig hamnstad och markerar startpunkten på den viktiga romerska vägen Via Egnatia som är en fortsättning på den i Italien belägna Via Appia. Nämnda krigshändelser benämns i historieskrivningen som de Illyriska krigen och man räknar som sagt med tre olika konflikter. Idag finns ytterst få antika lämningar kvar i Dürres, men där finns rester av en amfiteater och lite av den gamla stadsmuren.

Amfiteatern i Durres (Bild från Wikipedia)

Appolonia (nära Fiers) grundas också av antikens greker med namnet Appoloniates år 600 f.v.t.. Detta var också en viktig hamn på den Adriatiska kusten. Appolonia blir romerskt år 229 fv.t. och Illyrien bli senare skådeplats för det romerska inbördeskriget mellan Ceasar och Pompejus. Efter Ceasars förlust vid Dyrracium år 48 f.v.t. blir Appolonia hans bas och han besegrar Pompejus vid Pharsalus i Grekland samma år. Inbördeskriget tar dock inte slut förrän år 45 f.v.t. och det blir inledningen till det Romerska Kejsardömet. Appolonia är idag bara ruiner och det ligger inte längre vid havet.

Romerska lämningar i Appolonia (Bild från Albania Tours)

Butrint är en liten ö i den sydligaste delen av Albanien, alldeles vid gränsen till Grekland. Platsen har varit bebodd mycket länge men dyker upp i historieskrivningen runt 800 f.v.t. På 400-talet är det en grekisk bosättning och romarna kommer med i matchen runt 169 f.v.t. Från början hade den det grekiska namnet Bouthrōtón, vilket modifierades av romarna till latin och Buthrōtum. Platsen är idag UNESCO-märkt och dessutom naturreservat. Ön var under antik och klassisk tid ett viktigt handelscentrum och viktig för hela medelhavet. Senare blev det en koloni för Venedig. Där finns gott om arkeologi, "gamla stenar" som mina barn sa som små, och man kan åka dagsturer från det närbelägna Korfu för att titta på det hela.

Butrint (Bild från Albania Tours)

Shkodër grundas som en illyrisk stad på 300-talet före vår tideräkning men man har funnit lämningar från mänsklig verksamhet som är 4000 år gamla. Den tidigare nämnda drottning Teuta är en av dem som styrt över staden. Shkodër tillfaller Rom efter Tredje illyriska kriget år 168 f.v.t. Efter Diocletianus administrativa reformer i slutet av 200-talet v.t. blir den huvudstad i nya provinsen Praevalitana. Under den bysantinske kejsaren Justinianus blir Shkodër ett ärkebiskopsäte år 535 v.t. Senare kom staden under venetiansk intressesfär för att slutligen bli osmansk på 1400-talet. Idag är stadens befolkning till stora delar tvåspråkig i albanska och italienska.

Berat är idag en av Albaniens mer berömda städer och är idag UNESCO-märkt på grund av sin välbevarade medeltida stadskärna. Som så många andra städer på Balkan startade bosättningen med illyrier (c. 500 f.v.t.) och staden får sen det grekiska namnet Antipatreia. År 314 f.v.t. blir staden en del av Cassanders makedoniska välde. Senare ingår området i den bysantinska sfären och staden får då namnet Pulcheriopolis. Ett senare slaviskt namn är "Belogradum", den Vita staden. Namnet Berat är ett arv från den senare osmanska tiden.

Kroatien

Det som idag är Kroatien ingick i de romerska provinserna Illyricum, Dalmatia och Pannonia.

Dubrovnik grundas som Epidaurus av greker på 500-talet f.v.t. När romarna tar över 228 f.v.t får staden ett bara lite annorlunda namn, nämligen Epidaurum. Dubrovniks storhetstid skall dock komma senare, på medeltiden, och då som handelshub. Ibland som självständig stad och ibland under Venedig, men alltid en viktig stad för handeln med Italien. Då bar staden namnet Ragusa.

Solin (Split) fick namnet Salona under romersk tid. I Solin finns det ruiner av ett forum (publikt torg), en teater, en amfiteater, offentliga bad och en akvedukt. Redan ca. 500 f.v.t. fanns här en grekisk marknad. På 300-talet f.v.t. började staden växa under romersk överhöghet och fick senare uppåt 60.000 invånare. Det blev den romerska provinsen Dalmatiens huvudstad. En av Roms mer berömda kejsare Diocletianus (ca. 242/245 - 311/312 v.t.) föddes i denna staden. Diocletianus är mest känd för eftervärlden på grund av den förföljelse av kristna som han genomförde. Han förföljde och avrättade också manikéer (en religion som konkurrerade med kristendomen på denna tid). Salona hade egen myntslagning och silvergruvor i de Dinariska alperna, som var anslutna med vägen Via Argentaria, Silvervägen, en väg som fortsatte till den viktiga staden Sirmium. Lämningarna från Salona är idag ett UNESCO-märkt världsarv och det är Kroatiens största romerska arkeologiska plats. Många inskriptioner, både grekiska och latinska, har hittats på platsen.

Split, som när det begav sig hette Spalatum, fick sin storhetstid när Diocletianus bygger sig ett stort palats på platsen efter att han gått i pension. Under slutet av 300-talet och under 400-talet byggs ett flertal kyrkor. Diocletianus efterträdare Galerius hade på sin dödsbädd legaliserat kristendomen genom toleransediktet i Serdica. De gamla städerna Salona och Spalatum har idag växt samman och är bara två olika delar av Split.

Pula, beläget i Istrien, blir romerskt åren 46-45 f.v.t. under Julius Caesars tid. Romarna kallade kolonin Colonia Pietas Iulia Pola. Mest känt är Pula för den stora 2000 år gamla amfiteatern, som är en av de större som byggdes i Romarriket. I staden finns också ett tempel tillägnat gudinnan Roma. Det finns ytterligare lämningar i form av en triumbåge och lite välbevarade mosaiker etc. Befolkningen i Pula var länge italiensktalande men det ändrades i och med WWII och Titos regim i Jugoslavien.

Zagreb och dess stadskärna ligger bara tio kilometer från den romerska bosättningen Andautonia. Andautonia ingick i den romerska provinsen Pannonien. Föremål som hittats av arkeologer sträcker sig från kejsar Titus tid (79-81 v.t.) och fram till kejsar Valens tid (364-378). Den romerska staden förstördes under folkvandringstidens barbarinvasioner, som så många andra av civilisationens utposter. Idag finns en arkeologisk park i byn Šćitarjevo, utanför Zagreb. Namnet Andautonia har troligen ursprung innan romartiden och betyder förmodlingen "plats vid floden" som i detta fall är vattendraget Sava.

Andra romerska bosättningar i Kroatien är bl.a. Zadar (Iader), Trogir (Tragurium), Slavonski Brod (Marsonia), Sisak (Siscia) Osijek (Mursa), Citluk (Aegeum) och Vincovci (Cibalae)

Kosovo

Lipjan (nära Prishtina). Denna stad anläggs under namnet Ulpiana och når sin storhetstid på 200-300-talen v.t. Staden förstörs i den stora jordbävningen år 518, men byggs upp igen av den bysantinske, östromerske kejsaren Justinianus (482-565) och får namnet Justiniana Secunda.

Bosnien

Tuzla var från början en illyrisk bosättning som befolkades av en stam som hette Breuci. När romarna tar över får staden namnet Ad Salinas på grund av de stora saltfyndigheterna som finns i området. Namnet Tuzla är turkiska och "tuz" betyder salt. Sin storhetstid får Tuzla dock först under det osmanska styret och då som betydande garnisonsstad.

Srebrenica hade namnet Domavia under romersk tid men kallades också Argentaria p.g.a. silvergruvorna som fanns där. Silvret transporterades till de romerska städerna Sirmium och Salona på vägen Via Argentaria.

Inte långt från den lilla staden Struge ligger dessutom en berömd romersk lantegendom med namnet Mogorjelo. Mogorjelo anläggs i början av 300-talet och förstörs av visigoter ca. 401 - 403 v.t.

Montenegro

Budva (Avarorum sinus) och Kotor (Acruvium) är två kuststäder som båda var illyriska bosättningar som senare blev grekiska och slutligen romerska. Efter detta uppgår de i Östrom/Bysans och förblir inom det bysantinska imperiet ända fram till 600-talet trots invasioner av barbarfolk från öster och norr. Även andra kuststäder förblev inom Bysans länge. Båda dessa städer blev senare venetianska handelshamnar och Kotor är idag UNESCO-märkt för sin medeltida venetianska stadskärna och arkitektur.

Slovenien

Ljubljana hade det romerska namnet Emona och anlades runt 50 f.v.t. som militärbas. Den romerska staden förstörs av hunnerna år 452 v.t. Senare har staden präglats av sin position som korsväg mellan tyskt, slaviskt och latinskt, vilket har präglat Slovenien och dess språk. På tyska heter staden Laibach och det namnet syftar på de återkommande översvämningar som alltid drabbat området. Ett kuriosafaktum är att världens äldsta hjul har påträffats i de omkringliggande träsken. Hjulet är daterat till 3500-3100 f.v.t.

Serbien (De romerska provinserna Moesia och Pannonia)

Trajanus bro över Donau byggdes inför invasionen av Dacien. Den invigdes år 105 v.t. men revs av romarna själva år 270, eftersom den kunde användas av de annalkande barbarerna från öst. Det finns några få stenar kvar på platsen idag på vardera sidan av floden. Den låg där Drobeta-Turnu Severin ligger idag och gick mellan Serbien och Rumänien. Längdrekordet som romarna slog då överskreds inte förrän 1000 år senare. Rekonstruktion av E. Duperrex från 1907.

Flera av städerna på denna serbiska lista låg längs Via Militaris.

Sremska Mitrovica är det moderna namnet för den mycket betydelsefulla romerska staden Sirmium. Innan Nova Roma (Konstantinopel) börjar byggas på platsen för den grekiska byn Byzantium, var Sirmium huvudstad för de östra romerska provinserna. Innan romarna kommer till platsen år 14 f.v.t. var den befolkad av illyrier och kelter och med sitt läge vid floden Sava var det säkert en bra plats att bo på. År 103 v.t. blir Sirmium huvudstad i provinsen Pannonia Inferior. Vid sin storhetstid tros det att staden hade runt 100.000 invånare. Under den s.k. Romerska Tetrarkin var Sirmium en av fyra romerska huvudstäder. Från slutet av 300-talet fram till slutet av 500-talet härjades staden av hunner, goter och slaver. Slutligen förstörs staden av avarer 582. Arkeologer menar att bara ca. 10% av det romerska Sirmium har grävts ut. Aurelianius, som senare blev kejsare, föddes i Sirmium 214/215 v.t. Ett annat kuriosafaktum är att kejsaren Marcus Aurelius (r. 161 - 180) dör nära Sirmium år 180 v.t.

Belgrad (Београд) och dess romerska namn Singidunum har anor från när det var en keltisk bosättning etablerad av den keltiska stammen Scordisci och namnet Singidunum är keltiskt. Mellan åren 29 f.v.t. och 9 v.t. etablerar sig romarna i området och gör Moesia till en romersk provins. Det tidigare enkla keltiska fortet blir så småningom ett fort med stenmurar och det var beläget på samma plats där Belgrads fort fortfarande ligger. Det romerska fortet (castrum) anlades efter att den femte legionen, Flavia Felix, förlagts till staden år 86 v.t. och i början av 100-talet inleds byggnationen. Hela den gamla stadskärnan i Belgrad är egentligen en arkeologisk plats idag.

Donau utgjorde gräns för det romerska imperiet och en väg, Via Istrum, anlades längs floden. Gränsen vid Donau hade det latinska namnet Limes Moesiae (Limes = gräns). Många av de fort och härläger som anlades hade kejsare Trajanus som upphovsman. Singidunum Сингидунум) / Beograd "Vita Staden", är strategiskt belägen där floderna Donau och Sava flyter samman. Den romerske kejsaren Jovian föds i staden år 332, något belgradborna är mycket stolta över, och han har givetvis en gata uppkallad efter sig.

Singidunum erövras och plundras av hunner år 441 v.t. och senare av avarer och slaver år 584. I början av 600-talet förstörs fortet slutgiltigt. Slaverna slår sig ner i området permanent på 630-talet. Belgrad kommer att spela en viktig roll även i senare historia på grund av sitt stategiska läge. Det romerska fortet är sedan länge överbyggt av senare tiders fortifikationer, men myndigheterna har frilagt delar av den romerska muren till beskådan för turisterna.

Kostolac, (Костолац) eller Viminacium, som romarna kallade staden, var tillsammans med Singidunum och Sirmium en av de tre viktigaste städerna i romarrikets östra del, innan Konstantinopel byggs. Liksom de andra städerna i området faller Viminacium för barbarinvasionen under folkvandringstid. Även i Viminacium finns gott om arkeologiska lämningar och Via Militaris gick även här.

Niš (Ниш) hade det romerska namnet Naissus, fast namnet är troligen från början keltiskt. Stadens mest kände son är Konstantin den Store som föddes i Naissus år 272 av en grekisk mamma och en rumänsk pappa. Han blir berömd som den förste kristne romerske kejsaren och som mannen som grundar Konstantinopel (Istanbul). I de östra förorterna ligger Mediana, en viktig arkeologisk plats där Konstantin uppförde ett palats. Grunden och mosaikerna finns kvar än idag. Flera andra kejsare föds och i staden, bl.a. Constantius III, Constans, Vetranio, Julian, Valentinian I och Valens. År 262 v.t. vinner romarna övertygande över invaderande goter vid staden men även Naissus förstörs av hunner på 440-talet.

Novi Sad (Нови Сад ) inhyste en bosättning tillhörande den förhistoriska s.k. Donaukulturen som blomstrade 5000 f.v.t. Novi Sad har nämligen ett utmärkt strategiskt läge och har också kallats "Gibraltar på Donau". Den första historiskt dokumenterade befolkningen var kelter tillhörande Scordisci-stammen och de levde där runt 300 f.v.t. När romarna tågar in i historien får platsen namnet Cusum under århundradet före vår tideräkning. Senare heter staden/befästningen Petrovaradin och spelar stor roll i senare historia, i kampen mellan Osmanska riket och Österrike.

Gamzigrad ( Гамзиград ) anses av vissa vara en av de viktigaste romerska lämningarna i Europa. Platsen hade det romerska namnet Felix romuliana och byggdes ursprungligen av kejsar Galerius. Felix romuliana namngavs till minne av Galerius mamma som var prästinna i en hednakult. På platsen finns utsökta mosaiker som bl.a. avbildar de grekiska mytologiska figurerna Dionysos och Medusa. Dessutom har arkeologer hittat många guldmynt och viktiga skulpturer i resterna av detta kejserliga palats. Både Galerius själv och hans mor ligger begravda nära palatset i Gamzigrad. 

Andra romerska platser av intresse i Serbien är t.ex. Bela Palanka (Remesiana) och Dobra (Gratiana).

Nordmakedonien

Städerna Bitola och Ohrid ligger båda på den historiska romerska vägen Via Egnatia.

Skopje (Скопје) är en stad som varit bosättning sedan minst 3000 f.v.t. Det första folk som vi känner till som bodde där var triballerna, sen kom paeonierna, men de besegrades av dardanerna. Romarna besegrar dock dardanerna och anlägger en stad för pensionerade legionärer i början av första årtusendet v.t. Sedemera också en militärbas för att bevara stabilitet i området. Då får staden det officiella namnet "Colonia Flavia Scupinorum", men i dagligt tal bara Scupi. Många av pensionärerna var från bl.a. Gallien och Syrien, så latin var det dominerande språket, trots att grekiska var dominerande i landet runt omkring. Vill man se lämningar från Scupi får man bege sig två kilometer utanför stan där man hittar en ganska välbevarad akvedukt. I själva Skopje finns ingenting från romersk tid, mig veterligen. En annan plats nära Skopje är Gradishte/Taor, som en gång hette Tauresium. Den platsen är känd för att den bysantinske kejsaren Justinianus den Förste föddes där år 482 v.t.

Romerskt stenskrot uppe på fästningsområdet i Skopje. I övrigt är allt där uppe av yngre datum i form av ett osmanskt fort.

Stobi (Стоби) var från början en boplats som befolkades av paeonier. Platsen erövras senare av antikens Makedonien. År 169 f.v.t. tränger romerska trupper in i paeoniernas område. Då hade de redan besegrat den illyriska stammen dardani år 197 f.v.t. År 69 f.v.t. blir Stobi organiserat romerskt och får namnet Municipum Stobensium. Ekonomin i området bars upp av de bördiga jordarna i floddalen och dessutom av de rika marmortillgångarna i närheten. När ostrogoterna och deras ledare Theoderic invaderar plundrar de staden grundligt år 479 v.t. och som många andra städer i området förstörs Stobi av den stora jordbävningen år 518. Därpå tillkommer invasioner av avarer och slaver under 500-talet och stadens saga är all!

Idag räknas Stobi till en av Nordmakedoniens viktigaste arkeologiska platser. Stobi är beläget i Vardardalen där floderna Vardar (Axios) och Crna (Erigon) flyter samman. Antika namn inom parantes.

Bitola (Битола) har haft många namn. Under osmanerna hette staden Monastir, men från början var det Heraklea-Lyncestis. Staden grundades av Filip II av Makedonien (Alexander den Stores fader) och detta skedde på 300-talet f.v.t. Man kan idag beskåda fantastiska lämningar från den tiden bara ett stenkast från den stora busscentralen. Där finns mängder med mosaiker och en amfiteater från romersk tid. De mesta som är synligt är dock från tidig kristen bysantinsk tid. Hereklea var förövrigt ett viktigt stopp på Via Egnatia.

Ohrid hette på romersk och grekisk tid Lychnidos. (Se mina separata artiklar om Bitola, Ohrid och Nordmakedonien)

Bulgarien (България)

Delar av Bulgarien ingick i provinsen Dacia Mediterranea efter att kejsare Diocletianus (243-316 v.t.) delat Dacien i två. Norra Dacien blev Dacia Ripensis. Diocletianus hade delat upp riket i fler och mindre provinser för att göra de lokala makthavarna mindre mäktiga. Detta för att minska risken för självständiga uppstickare, det var en "söndra och härska taktik".

Sofia (София)* grundas av en keltisk stam som hette Serdi och får således namnet Ulpia Serdica på den romerska tiden år 29 v.t. Serdica ödeläggs av hunnerna år 447 men byggs upp igen av Justinianus (reg 527-565) och får då namnet Triaditsa. I centrum av Sofia finns stora lämningar av den romerska staden och en av tunnelbanestationerna är ett museum. När man skall ta tunnelbanan där, går man på ett avsnitt av den gamla härvägen Via Militaris. Stenarna är alldeles blankslitna av sandaler som putsade dem för två tusen år sedan. Bulgarerna tar hand om sitt romerska kulturarv på ett alldeles utmärkt sätt. Det sägs att Konstantin den Store gillade att vistas i staden på sin tid. Även Justinianus var som sagt förtjust i staden och förstärkte dess försvar. Delar av de murar han byggde kan ses fortfarande. Ett annat intressant faktum är att kristendomens första erkännande inom den romerska sfären skedde i Serdica, genom det toleransedikt som kejsar Galerius utfärdade där år 311. Galerius själv föddes antagligen i Serdica, även om vissa forskare menar att han föddes i nuvarande Serbien. Anledningen till att Sofia anlades på just den platsen är de varma källorna, vilka kunde ge uppvärmning, varma bad och utmärkt mineralvatten som kunde drickas. Detta fortsätter än idag! På medeltiden får staden namnet Sredets och under osmanerna blir Sofia Sofia samt huvudstad i deras eyalet, provinsen Rumelia.

Plovdiv (Пловдив) är en av världens äldsta kontinuerligt befolkade städer. På Nebet Tepe, en av stadens kullar, har man hittat rester från 6000 f.v.t. När staden ockuperas av Filip II av Makedonien döps den om till Phillipopolis. Senare, när romarna tar över, får den det romerska namnet Trimontium p.g.a. de tre stora kullarna som är utmärkande för platsen. Även genom Plovdiv passerar den kända romerska vägen Via Militaris och staden har gott om romerska och grekiska lämningar. Bland annat kan man se rester av ett stadium, (En sån där avlång s.k. hippodrom, där man tävlade med häst och vagn). En del av denna skall ligga i källaren till ett köpcenter. Uppe på en av kullarna i Plovdiv finns också en gammal klassisk grekisk teater för skådespel.

Ruse (Русе) hade det romerska namnet Sexaginta Prista vilket skall syfta på att det var en stad med sextio skepp. Det var på romersk tid en viktig hamnstad på Donau och ett fort på den norra gränsen. Man har hittat betydligt äldre spår än de romerska och platsen var bebodd redan 2000 f.v.t. Det är en thrakisk bosättning innan romarna bygger ett fort där under kejsar Vespasians tid (69 - 70 v.t.)

Veliko Tarnovo (Велико Търново) är mest känt för att det var huvudstad för det Andra Bulgariska imperiet på medeltiden. Men på platsen för den stora fästningen, Tsarevits, har man hittat lämningar från romersk tid och bland annat gravstenar med latinska inskriptioner. Det romerska namnet för platsen har jag ännu inte kunnat hitta.

Devnya (Девня) med det romerska namnet Marcianapolis ligger inte långt från dagens Varna och anlades strax efter Trajanus erövringar år 109 v.t. Staden var under ett tag romarnas högkvarter i öster. Staden skövlas under en gotisk räd år 248. Kejsare Diocletianus bygger upp staden igen under slutet av 200-talet och i början av 300-talet. Marcianapolis var under ett tag, tunt åren 366-369, den största staden i Thrakien. Idag finns det rester av en amfiteater och ett mosaikmuseum som påminner om den romerska tiden.

Andra tidigare romerska fästen i Bulgarien är t.ex. Belogradchik, Nicopolis ad Istrum (Nära Veliko Tarnovo), Ratiaria, Varna (Odessos), Sozopol, Hisarya (Diocletianopolis) och Ruse.

*Jag skall här varna för att den svenska artikeln om Sofia på Wikipedia (2022-01-24) är faktamässigt grovt felaktig och språkligt helt inkorrekt, den engelska är däremot helt tillfredsställande. Likadant är det med den svenska artikeln på Wiki om Constantsa i Rumänien. Den artikeln är delvis felaktig.

Rumänien

(Romerska provinsen Dacien)

Sarmizegetusa Ulpia Traiana är den första helt romerska staden i Rumänien. Den var/är belägen inte långt från daciernas huvudstad Sarmizegetusa Regia. Bägge dessa platser ligger i Transsylvanien och inte långt från den nutida staden Hunedoara. Den andra delen av namnet på den romerska staden kommer av den ledande generalen vid invasionen av Dacien, Trajanus. Trajanus genomförde två kampanjer som går under namnet de "Daciska Krigen", dels 101-102 v.t. och dels 105-106 v.t. Den slutliga segern över Dacierna och deras kung Decebalus (Den Modige på daciska) kom efter att romarna kapat vattenförsörjningen till de förskansade dacierna och på det viset svultit ut dem. Decebalus själv tog sitt liv hellre än att bli tillfångatagen. Sarmizegetusa Traiana är intressant ur arkeologisk synvinkel, för de andra arkeologiska platserna rörande Romarriket i Rumänien är idag täckta av modernare bebyggelse och kan således inte helt grävas ut och undersökas.

Alba Iulia byggdes som Apulum och var den tredje romerska befästningen som byggdes i Dacien. Namnet Apulum kommer av det tidigare daciska namnet Apoulon. När staden blir huvudstad för den romerska provinsen Dacien får den namnet Dacia Apulensis. Idag finns ett utmärkt museum i staden som förklarar historien. Där finns också en "romersk" festival som går av stapeln varje Augusti.

Att romarna ville inta Dacien berodde på att dacierna dels var ett hot och ett orosmoment, men en större drivkraft var guldgruvorna. Enligt historieskrivningen skall Trajanus ha erövrat flera ton med guld efter att ha besegrat bergsforten runt Hunedoara i Transsylvanien. I Rom i Italien uppfördes Trajanus kolumn till hans ära och för att fira hans stora triumf i Dacien. De daciska/romerska guldgruvorna i Rosia Montana är idag k-märkta av UNESCO.

Cluj-Napoca hette Napoca redan innan den romerska invasionen. Efter år 106 får staden namnet Municipium Aelium Hadrianum Napoca, eller bara Napoca. Staden evakueras dock redan år 274 v.t. och är sedan inte känd som romersk stad. Det är först i och med den tyska invandringen på medeltiden som staden dycker upp i historien igen och då heter stället Klausenburg.

Constantsa (Constanța) är enligt källor jag tagit del av den äldsta bebodda staden i Rumänien. Constantsa grundades av skyter som Tomis på 600-talet f.v.t. Senare ingår platsen i det Odrysiska kungadömet som var en thrakisk statsbildning mellan ca. 480-360 f.v.t. Därefter splittras kungadömet och år 340 f.v.t. tas Tomis över av Filip II av Makedonien. Romarna anländer år 29 f.v.t. under kejsar Augustus tid och romersk provins blir området år 8 v.t. med namnet Moesia.

Drobeta Turnu-Severin är en stad som ligger vid Donau och på gränsen till Serbien. Staden byggdes som ett castrum (fort) av Trajanus som en förberedelse för invasionen av Dacien (Rumänien). Det hette redan på den romerska tid Drobeta, som i sin tur var ett äldre daciskt namn. Trajanus byggde inte bara fort, han byggde också en fast bro, den första fasta förbindelsen över Donau. Dessutom anlade han en väg från Singidunum till brofästet. På den serbiska sidan, på sträckan mellan Viminacium och brofästet, fick han bitvis hugga ut vägen i bergen längs med floden. Bron i sig var ett enastående bygge och den höll i 165 år. Det var en valvbro byggd i segment, konstruerad av stenfundament med en överbyggnad i ek. Strax nedströms från den s.k. Järnporten finns än idag synliga rester av befästningar och liknande på den plats där bron en gång låg. Bron byggdes åren 103 - 105 v.t. och var över 1000 meter lång. Den mätte 18 m över vattenytan och var 12 meter bred. Det var den i särklass längsta bron i det romerska imperiet och troligen ett världsrekord vid den tiden. Efter undersökningar har det visat sig att cementen romarna använde vid brobygget innehöll vulkaniskt material, aska, ägg och gethår.

Provinsen Dacien överges av romarna under kejsar Aurelius tid 270-275 v.t. eftersom det var svårt att försvara, och detta är den troliga anledningen till att bron förstörs. Det är alltså romarna som förstör bron själva med syfte att hindra barbarernas härjningar. En gåta i sammanhanget är hur och varför den daciska befolkningen kunde bli helt latiniserade på bara 170 år av romerskt styre! Rumänerna talar ju idag ett helt igenom latinskt språk!

Ungern

(Provinsen Pannonien, som under Trajanus tid uppdelas i Pannonia Superior och Pannonia Inferior)

Budapest hette på romersk tid Aquincum och det är idag ett utmärkt anordnat museum i utkanten av den moderna staden. Större delen av den antika staden har grävts ut och kan beskådas efter en kort resa från centrum medelst pendeltåg. Det går faktiskt även att hitta små lämningar mitt i centrala staden. Det är rester av ruiner från Transaquincum / Contra Aquincum och befästningar som skyddade en pontonbro som fanns på platsen. Den tradition av varma bad som finns i Budapest etablerades redan under romersk tid. Budapest låg i utkanterna av det romerska imperiet och Aquincum var en gränsstad. (Ytterligare en gränspost var Bratislava i Slovakien som hette Gerulata vid den tiden)

Andra fästen i Pannonien var bl.a. Szeged, som bar det romerska namnet Partiscum och Mosonmagyaróvár som hette Ad Flexum.

Turkiet

Istanbul börjar byggas på platsen för den grekiska hamnstaden Byzantium. Byzantium i sig anlades omkring år 657 f.v.t. I ärlighetens namn skall vi också nämna att platsen var befolkad flera tusen år före vår tid och sen av thrakier innan grekerna kom. Den thrakiska bosättningen hade namnet Lygos. Staden ockuperas av Persien år 513 f.v.t. och sen är Byzantium föremål för en lång tids konkurrens mellan de grekiska stadsstaterna Sparta och Athen. Även de lokalt baserade thrakierna la sig i. Slutligen tas staden av Alexander den Store, men under hans efterföljare i området, Lysimachos, återfår staden sin status som "fri stad".

Det första romerska mötet med staden sker år 70 f.v.t. men staden återfick sin status som "fri stad" fram till nästa möte med det romerska imperiet. År 196 v.t. belägrar den romerske kejsaren Septimus Severus staden och den blir allvarligt ödelagd. När den stad vi känner idag började byggas år 324 v.t. kallade kejsaren den för Nova Roma (Nya Rom) och det storslagna bygget invigs år 330. När kejsaren dör år 337 får staden namn efter kejsaren själv, d.v.s. Constantinopel, Konstantins stad. Men det finns andra experter som menar att Konstantin redan under sin levnad namngav staden efter sig själv.

Istanbul är Balkans i särklass viktigaste stad, för att inte säga en av världshistoriens viktigaste städer. Den var berömd från Kina till Skandinavien. I östern som Fulin vilket bara betyder "staden". I Skandinavien blev Konstantinopel känt som Miklagård. Ryssarna kallde den bara Tsarigrad d.v.s. "Kejsarstaden". När barbarinvasionerna ödelade Balkan, med början år 160 fram till 400-talet, var Konstantinopel den enda staden som klarade sig, och det berodde på de vid tiden ointagliga fortifikationerna. Barbarfolkens arméer kunde bara stå utanför staden och titta på. Det fanns inget de kunde göra och de fick ge sig av med oförrättat ärende.

Först är det goter som hotar staden och sen är det avarer.* Senare kommer, i tur och ordning, Första Bulgariska imperiet under Khan Krum, Rus-Khaganatet, Kievan Rus (907), Första Bulgariska Imperiet (3 ggr under 900-talet) och Kievan Rus igen (941). Förutom det hotas staden flera gånger av muslimska Araber från andra hållet. Det är först 1204 som staden intas och då av ett korståg finansierat av Venedig, vilket blir början till undergången. Det kallas "Korståget som hamnade fel". Slutligen övertas staden definitivt av osmanerna år 1453 och blir Istanbul.

Edirne var från början en thrakisk bosättning med namnet Uskadama. Staden är strategiskt belägen där floderna Maritsa och Tundzja flyter samman. På 100-talet v.t. anlägger den romerske kejsaren Hadrianus staden Hadrianopolis. Senare kom staden att kallas Adrianopel. En avgörande händelse i stadens historia sker som sagt år 378 v.t. då goter och andra barbarfolk brutalt besegrar romarna på platsen. Efter segern tågar barbarerna vidare mot Konstantinopel, men att inta den stora staden är omöjligt för dem. Romarnas hämnd för katastrofen i Adrianopel blir brutal och skoningslös. Goterna skulle bli betydligt framgångsrikare i väst och bidrar substantiellt till Västroms fall i slutet av 400-talet.

Lüleburgaz hette från början Bergula och görs till huvudstad i den romerska provinsen Europa av kejsare Diocletian år 294. Under kejsaren Theodosius I (regent 379 - 395) får staden namnet Arcadiopolis.

Källor:

Böcker:

Gwynn, David.M. The Goths, Lost Civilizations. Reaktion Books, 2017.

Harrison, Dick. Folkvandringstid, Ordfront, 2019.

Herrin, Judith. Det bysantinska riket, Agerings, 2009.

Janson, Tore. Latin, Kulturen, historien, språket. Wahlström & Widstrand, 2002.

Linnér, Sture. Bysantinsk kulturhistoria. Nordstedts, 1994.

Queckfeldt, Eva. Romarriket, Den romerska republiken. Historiska Media, 2014.

Queckfeldt, Eva. Romerska Kejsardömet, Från Augustus till Konstantin den store. Historiska Media, 2015.

Resic, Sanimir. Balkans Historia, Jugoslaviens uppgång och fall. Historiska Media, 2006.

Internet:

Videospellista med 41 dokumentärer på ca 3-5 minuter vardera om romarna på Balkan och där nästan alla platser jag presenterar här är med. https://www.youtube.com/watch?v=b-jJrIZext0&list=PLUHITOr7iqCIgKNexmFcOsAA7Tg1O_nXi

https://danubeoldrichhistory.ro/en/the-trajans-bridge/

https://romanemperorsroute.org/

https://www.panacomp.net/mogorjelo-archaeological-site/

https://www.muzeibelogradchik.com/index_en.html

https://balkaninsight.com/2016/10/24/traces-of-empire-serbia-s-roman-heritage-10-07-2016/