Osmanernas Balkan

27.10.2021

Det muslimska arvet i Europa

Denna artikel är en kort introduktion, för skall man skriva denna historia krävs en riktig tegelsten. Detta är bara en mycket ytlig, och i den bemärkelsen bristfällig översikt. Alla bilder är mina egna om inget annat anges. Jag använder ofta den engelska benämningen "ottomaner", men i svensk tradition används i regel benämningen "osmaner". Jag gillar båda. Andra benämningar är "Sultanatet" och "Höga Porten". (Ottomaner är egentligen benämningen på de administratörer som skötte imperiet).

Den ottomanska eller osmanska dynastin börjar i slutet av 1200-talet med framväxten av en ny maktkonstellation under Osman Ghazi. Därav namnet! En av Osmans första segrar mot Bysans skedde år 1302 vid Bapheus i Anatolien (Asiatiska Turkiet). Sen expanderade Osmans område och såsmåningom blir det den ottomanska stormakten, Sultanatet, som regerar från Mecka i söder till Budapest i Norr. Från Marocko i väster till persiska gränsen i öst. Det safavidiska Persien var för övrigt en större utmaning för ottomanerna än det kristna Europa. Men låt oss nu gå vidare till den europeiska delen av historien för där kom osmanerna att bli kvar i över 500 år och muslimerna är kvar än idag. Och framförallt! Det utmärkta turkiska köket har satt djupa spår i matkulturen på Balkan och i Grekland.

En viktig bakgrundsdetalj är att många olika turkiskt talande folk redan fanns österut. De turkiska folken kommer ursprungligen från Centralasien. T.ex. dominerades området vid Volga länge av Khazarriket. Det fanns också pecheneger, nogaier och inte minst bulgarer, som från början också var ett turkiskt talande folk. Dessutom fanns krimtatarer och cumaner m.fl. Det fanns alltså ganska goda förutsättningar för en turkisk muslimsk statsbildning, även om många ottomaner inte alls var turkar.

Erövringen av Balkan inleds ca. 1350-1354, beroende på hur man ser på saken. Den strategiskt viktiga staden Adrianopel (Edirne) erövras år 1361 och ersätter Bursa som ottomanernas huvudstad. Slaget vid Maritsa 1371 (dagens Grekland) blir en viktig vändpunkt i ottomanernas kampanj att erövra Grekland och Balkan. Trots att den förenade armén av ungrare, polacker, serber och andra kristna är kraftigt numerärt överlägsen vid Maritsa, lyckas ottomanerna besegra dem. Detta blev inledningen till fullständig osmansk dominans i Balkan. Bulgarien intas slutgiltigt när Tarnovo faller 1393, vilket också markerar slutdatum för det Andra Bulgariska imperiet. Vi skall komma ihåg att bulgarerna och Bysans hade stridit en del sinsemellan och blivit försvagade, vilket ottomanerna kunde utnyttja. Balkan var dessutom instabilt och härjat av inre konflikter, vilket det faktiskt är än idag, år 2021. På 1300-talet var det bara för ottomanerna att ta för sig. De hade också en ytterst disciplinerad armé. Européerna var splittrade i olika feodala småriken och de tvistade ständigt sinsemellan. Sedan Den Stora Schismen 1054 var kristendomen dessutom splittrad mellan ortodoxa och katoliker. Venedig och Genua konkurrerade om handeln i Medelhavet och Svarta havet. På det hela taget var Europa ett stort kaos, för att uttrycka det väldigt förenklat! Förövrigt hade Mongolerna under 1200-talet ödelagt Östra Europa, Kaukasus och östra delen av Mellanöstern. Ungern krossades av mongolerna och deras kinesiska ingengörstrupper vid Muhi år 1241 och det är vid det slaget som Europa får smaka på svartkrut för första gången.

Selemiyemoskén i Edirne, samt staty av Mimar Sinan. (Bild från Wikipedia) Edirne tillhör fortfarande Turkiet i skrivande stund år 2021.


Bulgarien

År 1382 erövras Sredets (Sofia) av osmanerna och mellan 1530 och 1826 är det huvudstad i den osmanska provinsen Rumelia. Innan dess var Edirne provinshuvudstad och efter det styrdes de europeiska besittningarna från Monastir (Bitola).

I Bulgarien finns inte mycket kvar av det muslimska arvet. Efter Rysk-turkiska kriget 1877-1878 förstördes alla moskéer utom ett fåtal. I December 1878 sprängdes sju moskéer i Sofia av ryska trupper under en och samma natt och idag finns bara en kvar. Den heter Banya Bashi och är från 1566, och det är en moské som ritades av islams mest berömde arkitekt Mimar Sinan. Interiörbilderna ovan är från Sofia. I Plovdiv finns också bara en moské kvar, men där finns också ett dervish-kloster, tillhörigt Mawlawiyya-orden. Den sufiorden är mer känd som "de dansande dervisherna".


Kosovo Polje, eller slaget vid Trastfältet 1389, blir ytterligare en milstolpe i Balkans öde. Serberna förlorar i stort sett hela sin adel och all militär kapacitet. Detta blev slutet för serbernas dominans och Slaget om Kosovo, som det också kallas, har inte glömts än idag. Speciellt vill man inte kännas vid att det fanns stora skaror serber som stred på osmanernas sida. Under Jugoslavienkriget på 1990-talet refererades det flitigt till Kosovo Polje bland serbiska nationalister! Kosovo Polje skulle hämnas 500 år senare! Sicka stollerier! Men jag har både läst och hört människor säga att "folken i balkan glömmer inte" och det är väl uppenbart med tanke på massakern på muslimska män i Srebrenica 1995. (Det förekom förövrigt många massakrer på muslimer under Jugoslavienkriget)


Skopje / Üsküp

Skopje, nuvarande huvudstad i Nordmakedonien, intas av ottomanerna år 1392 och återtas av Serbien först 1912. Denna strategiskt viktiga stad hade varit befäst ända sedan romersk tid, eller t.o.m. sedan Alexander den stores dagar. Idag finns det en mycket charmig gammal stadskärna som har en mycket muslimsk prägel. Det kallas för "bazar-kvarteren" och är givetvis den stora turistmagneten idag. Nordmakedonien har en stor minoritet muslimer (ca 25%), varav största delen är Albaner, men en mindre grupp turkiskt talande finns också. Albanska är officiellt språk i Nordmakedonien. Således hålls fredagsgudtjänsten på ett ställe på albanska men på ett annat ställe talas turkiska. Givetvis är det vanliga svamlet på arabiska. Många uträttar sin bön utomhus, vilket förvånade mig. Jag utgår ifrån att moskéerna inte räcker till!

Bilder från gamla stan i Skopje. Mustafa pacha moskén byggdes åren 1492-93 och dominerar stadsbilden där den ligger på höjden. Minnesplaketten hyllar en motståndsman, Petar Karposh, som ledde ett uppror mot ottomanernas välde år 1689. Han blev arresterad och avrättad genom pålning på platsen för minnestavlan, d.v.s. mitt på Stenbron. Givetvis finns det också statyer av Karposh. Även upprorsledarna Dame Gruev och Goce Delcev står staty i Skopje. Gruev och Delcev ledde det s.k. Ilinden-upproret år 1903. Seraj refererar till ett slags vandrarhem och det turkiska ordet för det är "han". Jämför med t.ex. "karavanseraj". Badhuset är idag ett konstmuseum.


Slaget vid Varna 1444 i nuvarande Bulgarien, var ett försök av de kristna att motverka den ottomanska expansionen i Europa. Den polska och ungerska krigsmakten hade gått samman och de hade stöd också från bl.a. Wallakiet (Rumänien) och bulgarerna. Dock förlorade de slaget och den polske kungen Władysław III dödas i striden. Den ledande generalen på den kristna sidan var János Hunyadi, en man bördig från Transsylvanien och staden Hunedoara.

Osmanska lämningar i södra Nordmakedonien. Speciellt framstående personer lades ofta i en s.k. turbe, ett slags maosuleum. Speciellt gällde detta sufier, som sen dyrkas som helgon, precis som inom katolicism och ortodox kristendom. Dagens Bitola hette Monastir under den osmanska tiden och då fungerade det som provinshuvudstad. Militärhögskolan i Monastir var en av de viktigaste i det osmanska väldet och den mest berömda eleven var Mustafa Kemal Pasha (Kemal Ataturk). Ohrid och Bitola har än idag en relativt stor muslimsk befolkning varav merparten är albaner, men Ohrid ligger också precis på gränsen till Albanien. 


Mer framgångsrik i motståndet visavi osmanerna var albanen Skanderbeg som bedrev en envis motståndkamp åren 1444 - 1468. Han hyllades i hela Europa för sina insatser som bromsade ottomanerna avsevärt. Idag är han betraktad som den största hjälten i Albaniens historia och han var redan under sin livstid legendarisk. Skanderbegs framgångar anses ha berott mycket på den bergiga terrängen. Ottomanerna lyckades aldrig kontrollera de ottillgängliga bergen. Det förekom under alla femhundra åren gerillakrigföring och uppror som leddes av befolkningen i bergen. Balkans berg och skogar behärskades till stor del av så kallade "Hajduks" en slags blandning av banditer och frihetskämpar, beroende av hur man vill se det. De var ofta irreguljära trupper i de arméer som stred mot Sultanatet.  (Jämför med t.ex. det svenska ordet "hejduk" och det kroatiska fotbollslaget "Hajduk Split").


Albanien / Shqipëria och Tirana

Osmanerna inleder sin invasion av det då övervägande kristna Albanien 1385. Full kontroll får de dock först 1479. Osmansk överhöghet innbebar att stora delar av aristokratin utvandrar till Italien. Mellan 1480-1500 lämnar ca. 200 000 (30%) av befolkningen landet och de hamnar främst i södra Italien och på Sicilien. Idag finns det fortfarande albanska byar i Kalabrien. Många av de albaner som blir kvar i hemlandet konverterar till Islam. Senare kom många att göra karriär i Istanbul och i den osmanska armén. Faktum är att den albanska familjen Köprülü försedde sultanatet med alla storvesirer mellan 1656 och 1683. Därefter ytterligare någon fram till 1703.*

* Titeln Storvesir motsvaras ungefär av premiärminister och överbefälhavare i kombination. Sultanen var kung/president/diktator. När en storvesir förlorade ett slag avrättades han i regel vid hemkomsten till Istanbul, vilket skedde efter Wien 1683. Det var därför praktiskt för Sultanen att inte ha turkiska storvesirer eftersom han då slapp inrikesproblem vid eventuella avrättningar.

Trots Skanderbeg blev Albanien till slut delvis muslimskt och på det torg i Tirana som är uppkallat efter honom står idag en mycket vacker moské. Annars är Tirana helt dominerat av kommunistarkitektur i värsta brutalist-stil kryddat med modernistiskt glas och stål. En jätteful stad! Tur att övriga Albanien är så vackert!


Sarajevo / Saray Bosna

Sarajevos omnejd intas av ottomanerna år 1429, fast staden Sarajevo anses ha grundats 1461 av den ottomanske guvernören Isa-Beg Ishakovic. Ishakovic själv var ursprungligen bosnier, men blivit muslim genom devshirme (mer om det nedan).  Sarajevo blir med tiden ottomanernas viktigaste stad på Balkan och det muslimska inslaget i staden märks fortfarande tydligt. Bland annat finns ett nittiotal moskéer, det hörs böneutrop dagligen och idag räknas ca. 80% av befolkningen som muslimer, fast jag tror andelen muslimer är lägre, för många s.k. muslimer är helt sekulära. Namnet Sarajevo kommer förövrigt av det persiska ordet "saray" som kan vara ett slott eller liknande. Fast ordet "saray" kan också vara av arameiskt ursprung och det kan ha kommit in i persiskan mycket tidigt. Sen har ordet spridit sig vidare.

Sarajevos äldsta del, Baščaršija, är några charmiga kvarter som efter kriget på 1990-talet har renoverats omsorgsfullt, (Staden var efter kriget förstörd till 70%). Bebyggelsen domineras av de byggnader som uppfördes av Gazi Husrev Bey. Han uppförde under 1500-talet bl.a. en övertäckt bazar, Sarajevos mest betytande moské, en skola (madrasa) och ett klocktorn, samt en del annat. Husrev Bey var son till en bosnier som var gift med sultan Beyazids dotter. Husrev Bey ligger begravd i en türbe som är uppförd vid stora moskén som också bär hans namn. Stadshuset som är byggt under den habsburgska tiden, d.v.s. efter ottomanerna, bär tydliga orientaliska drag. Denna stil kallas "nymorisk" och visar tydligt hur de kristna européerna inspirerats av orienten. En tragisk kuriositet är att stadshuset, som då var bibliotek, brann ner under kriget 1992. Då förstördes många ovärderliga antika böcker från den osmanska tiden. Den osmanska bron heter "Latinbron" och det var vid den som de ödesdigra skotten i Sarajevo avlossades.


Erövringen av Konstantinopel hade länge varit muslimernas dröm. Under Mehmet II blev detta verklighet år 1453 och Mehmet kom att bli känd för eftervärlden som Mehmet Erövraren. Hela den kristna världen chockades över detta. Men vi skall komma ihåg att Konstantinopel var rejält försvagat efter att ett venetianskt korståg hade plundrat staden 1202 och att staden aldrig riktigt hämtat sig från den händelsen. Splittringen av den kristna världen i en katolsk och en ortodox gren hade bidragit till de turkiska muslimernas framgångar.

1456 försvaras Belgrad framgångsrikt av János Hunyadi, fast staden var ungersk vid tillfället och hette Nándorfehérvár. Ungern, brevid Österrike, var ottomanernas stora rival i Balkan på den tiden. I och med segern vid Belgrad försenades turkarnas framryckning i Europa med ca. 70 år. En kuriositet i sammanhanget är att man ringer i kyrkklockorna klockan tolv varje dag i katolska kyrkor och det är för att minnas Hunyadi och hans hjältemodiga försvar av Belgrad år 1456. Hunyadi förlorade vid Varna 1444 men var framgångsrik i Belgrad. Den ottomanska erövringen av detta för ungrarna strategiskt viktiga fäste kom först 1521. Fem år senare skulle också Ungern falla efter ottomanernas förkrossande seger vid Mohacs 1526. År 1541 faller Buda, Ungerns huvudstad. (Ottomanernas namn för Buda var "Budin"). Efter att Belgrad fallit låg vägen mot Europa öppen och snart skulle ottomanerna marschera mot Wien, det kristna Europas kanske viktigaste stad.


Budapest

Det finns inte så mycket osmanska lämningar i Budapest, främst är det två badhus, för muslimerna var mycket renliga. Det sägs att de ledande i Budin visste att den kristna armén var på väg för de kunde känna stanken från de smutsiga kristna på kilometers avstånd. Antagligen en skröna, men den säger en del om den tiden. Jag hittade också en türbe där det muslimska helgonet Gül Baba ligger begravd. Gül Baba (Rosornas Fader) var sufier/dervish (muslimsk munk) och tillhörde Bektashi-orden. Hans gravkammare och kringliggande park har renoverats i samarbete med Turkiet och nyinvigdes av ledarna Orban och Erdogan år 2018. Hela området kallas Roskullen efter honom.


Timishoara / Temeswar

Timishoara i nuvarande östra Rumänien faller för den osmanska expansionen år 1552 och blir inte habsburgskt igen förrän 1716 då Eugen av Savoyen intar staden. Inget från den medeltida osmanska fästningen finns bevarat mig veterligen. Vid mitt besök där kunde jag i vart fall inte finna något. Bilden från Wikipedia föreställer Timishoara år 1656 och är gjord av Nicolas Sanson. 


Moldavien / Transnistrien

På Karl XII's väg i den lilla byn Varnitsa, Moldavien, där det också finns ett minnesmärke på platsen för det hus där själva kalabaliken utspelade sig. Huset i sig finns inte kvar. Jag står också framför osmanernas stora fort i Bender, Transnistrien, en plats jag drömt om att få besöka. Kalabaliken i Bender den 1e februari 1713 borde heta "Kalabaliken i Varnitsa" kunde jag snabbt konstatera, eftersom det är två skilda platser.


Mer om Osmanernas Europa

Den första belägringen av Wien 1529, var ottomanernas inledande försök att expandera in i Västeuropa. Den ottomanska armén leddes av Suleiman den Magnifike också känd som Suleiman al Kanuni, d.v.s. lagstiftaren. Det var under Suleiman som det ottomanska riket nådde sin höjdpunkt. Belägringen av Wien misslyckade dock då vintern satte in och gjorde tillvaron outhärdlig i det ottomanska tältlägret. Ett par kuriositeter beträffande denna belägring rör kaffet och bakverket croiassanten. När ottomanerna lämnat sitt läger hade de lämnat kvar säckar med kaffebönor som invånarna i Wien kom över. Kaffet blev väldigt populärt bland österrikarna och därför blev wien caféernas stad. Enligt legenden uppstår också croissanten i Wien under belägringen. I stadsmuren var ett bageri beläget i källarvåningen och bagarna hör ett krafsande ljud därnere tidigt på morgonen. Misstänksamma som de är tillkallar de soldater. Det visar sig mycket riktigt att ottomanerna försöker gräva sig in under muren. När de väl bryter igenom dödas samtliga av de tillkallade soldaternas musköteld. Den habsburgske kejsaren blev så nöjd med bagarnas insats att han beordrade ett bakverk till minne av denna händelse. De finurliga bagarna skapade då en halvmåne som de kallade "Heliga Korset" så att kejsaren kunde "svälja turken i en munsbit" varje morgon! (Halvmånen är som bekant Islams symbol). Detta är säkert skrönor, men som sådana ganska underhållande.


Slaget om Wien 1683 stod mellan det som på engelska kallas "The Holy League", d.v.s. ett förbund mellan de kristna staterna Österrike/Habsburg, Polen-Litauen, Venedig och Ryssland på ena sidan och det Ottomanska Sultanatet på andra sidan. Ottomanerna försökte för andra gången belägra och inta Wien, men en stor kristen armé besegrade dem utanför Wien innan de hann inleda belägringen. Nu var ottomanerna på defensiven för gott och de fick retirera ständigt fram till Sultanatets fall i början av 1900-talet.

I början av 1800-talet uppstår nationalistiska rörelser i Europa och på Balkan. Serbien var inget undantag. Serberna inleder med uppror 1804 och det pågår i stort sett fram till 1817. Detta kallas ofta för "Serbiska Revolutionen". Det blir bestående förändringar och en serbisk konstitution 1835. Serbien får full självständighet 1878 efter Berlinkongressen och Rysk-Turkiska kriget 1877-1878.

Grekerna gör också uppror och bryter sig loss genom ett befrielsekrig mellan 1821 och 1829. Men ottomanerna skall inte lämna Balkan förrän c.a 100 år senare och då i samband de två så kallade Balkankrigen 1912-13 och 1913. Egentligen är det bara kriget från oktober 1912 till maj 1913 som rör det ottomanska imperiet. Det så kallade "Balkanförbundet" d.v.s. Grekland, Bulgarien, Serbien och Montenegro gjorde gemensam sak och anföll ottomanerna i syfte att driva ut dem från Europa för gott. Det andra Balkankriget i Juni 1913 handlade om att Balkanstaterna blev osams inbördes beträffande uppdelningen av Makedonien. Serbien och Grekland anföll nu Bulgarien. Samtidigt passar Rumänien och Turkiet på att ta lite territorium från Bulgarien också. Balkanstaterna lyckades heller aldrig att helt driva ut turkarna ur Europa för Edirne och en liten bit av Europa är fortfarande turkiskt. Thessaloniki intas dock och genom det påföljande kriget mellan Grekland och Turkiet (1919 - 1922) förändras befolkningsstrukturen fullständigt. Turkarna lämnar staden och in flyttar etniska greker från andra sidan Bosporen. Det ottomanska riket har upphört att existera sedan en tid. Formellt upplöses dock det ottomanska sultanatet först år 1923. Den nästan helt grekisk-armeniska staden Smyrna töms på sin befolkning efter den stora branden 1922 och de flesta greker från Smyrna hamnar i Thessaloniki. Branden i Smyrna (Izmir) anses ha varit anlagd av den nya ungturkiska regimen. Detta förnekas av dagens turkiska regim som heller inte erkänner folkmordet på armenierna. På sätt och vis vanhedrar de sin egen historia och drar skam över den mycket toleranta osmanska eran! 

(Diktatorn Erdogan har dessutom nyligen gjort om Aya Sofia-kyrkan till moské igen, vilket är en skymf gentemot de som är kristna och händelsen föranledde skarp kritik från bl.a påven i Rom! Jag tycker det var fint att det bara var ett museum, vilket borde kunna accepteras av alla).

Bulgarien intas slutgiltigt av Ryssland 1878 i ett av de otaliga krigen mellan Ottomanska Sultanatet och Tsardömet Ryssland. De s.k. Rysk-turkiska krigen utspelade sig på två fronter, d.v.s. på Balkan och i Kaukasus. Efter att Ryssland intagit Sofia förstörs nästan alla moskéer och idag finns det bara en enda kvar. Formellt förklarar sig Bulgarien självständigt år 1908.

Det är viktigt att veta att osmanerna, som vi säger på svenska, inte alltid var turkar, vilket man gärna vill tro. Exempelvis kan vi nämna de styrande osmanerna i Budapest, de talade faktiskt bosniska, och att många av de styrande i administrationen i Istanbul var greker. Det fanns även många armenier och albaner i eliten! Skall vi tro Simon Sebag Montefiore fanns det tider då i princip bara sultanen och hans närmaste var turkar. Resten av det styrande skiktet var av annan etnicitet. Livgardet var t.ex. Albaner. Givetvis var många muslimer, det var en förutsättning för att ha militära befattningar. Samtidigt var osmanerna mycket öppet sinnade och accepterade andra religioner på ett helt annat sätt än de kristna i västeuropa. Speciellt fördelaktigt var det för judar, ortodoxa kristna och armeniska kristna, de utgjorde kärnan i den civila administrationen brevid den muslimska religiösa byråkratin. Det var egentligen främst katoliker som var fienden. Under inkvisitionens dagar i Spanien i slutet av 1400-talet utvandrade många judar till ottomanska imperiet, eftersom de där kunde praktisera sin religion utan hinder. Den sefardiska synagogan i Sofia är ett resultat av det fenomenet. Sefard betyder "spansk" och de tog med sig det spanska språket vilket vi kallar "ladino". Ladino skrevs med arabiska bokstäver. Det var en stor fördel för ottomanerna att större delen av den spanska eliten flyttade till dem. Många av de sefardiska judarna hamnade i Thessaloniki och de utgjorde en betydande majoritet av befolkningen under lång tid. Under Andra Världskriget mördades tragiskt nog ca 60 000 av Thessalonikis judar och idag lär det bara finnas ett tusental som bor där. Även Sarajevo tog emot många spanska judar.

Ottomanerna var generellt mycket toleranta gentemot andra religioner och de hade ett system de kallade dhimmi, vilket innebar att andra trosriktningar fick sköta sin civillagstiftning själva. Så länge de betalade den lite högre skatten så fick de vara ifred och så länge kyrkorna inte var större än moskéerna så kunde de också bygga nya kyrkor. Nationalismen i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet kom att ändra på detta och intoleransen blev närmast total. Men då var den inte grundad på islam och religion, då handlade det om etnicitet. Vi vet alla vad Turkiet gjorde mot armenierna, assyrierna och grekerna under folkmordsåren som varade från slutet av 1800-talet fram till 1922, med kulmen 1915-1917.

Om man skall skriva något om ottomanernas balkan måste man givetvis förklara devshirme-systemet. Devshirme beskrivs ofta som en "blodsskatt", vilket innebar att ottomanerna beskattade kristna familjer genom att man tog en son från familjen. Man valde de mest lämpliga och begåvade pojkarna. Dessa sattes sedan i träning för att bli elitsoldater i Sultanens armé. Vissa av pojkarna blev också administratörer och liknande. Givetvis tvångskonverterades till islam. De som blev soldater kallades för janitsjarer och de utgjorde sultanens garde och elit. De var mycket lojala, i.a.f. i början av sultanatets historia och under dess glansdagar fram till 1800-talet. Uttaget av blodsskatt skedde främst på Balkan men förekom även på andra platser inom sultanatet. Två mycket framgångsrika personer inom devshirme var bland annat den grekisk-armeniske arkitekten Mimar Sinan och den bosniske generalen och guvernören Isa-Beg Isakovic. Devshirme skapade också mycket ont blod i Balkan, för många motsatte sig detta starkt. Andra lämnade frivilligt iväg en son för det kunde innebära stora fördelar för familjen.

Två andra viktiga faktorer i Balkans historia är dels det faktum att kristna inte kunde äga mark. Det andra är att muslimer inte kunde vara livegna. Dessa två omständigheter gjorde att många konverterade av ekonomiska skäl. Det blev så småningom ett faktum att de rika och välutbildade var muslimer och bodde i städerna. De fattiga kristna bodde på landsbygden. Kriget i forna Jugoslavien/Bosnien på 1990-talet var i mycket ett krig mellan städerna och landsbygden, om vi skall tro på Nick Thorpe, journalist och balkanexpert på BBC.

Några andra viktiga osmanska landmärken i Balkan är bl.a. två broar i Bosnien, nämligen de i Mostar och Visegrad. Dessa två broar finansierades av Mehmet Sokolovic, en bosnien-serbisk storvisir som också han konverterat genom devshirme.  För att ytterligare nämna något så anses Ferhat Pasha moskén i Banja Luka vara bland det vackraste som byggdes under 1500-talet i Balkan. Dessutom finns en bro i Shkodër i Albanien som mycket väl matchar andra osmanska brobyggen. 


Eugen av Savoyen och början till slutet för osmanerna.

(Bilder från Wiki)

Eugen av Huset Savoy (1633-1736)

Som jag redan nämnt vände krigslyckan för osmanerna utanför Wien år 1683. Detta slag var också elddopet för Eugen av Savoyen, en man som skulle bli en av de främsta befälhavarna i den europeiska militärhistorien. År 1686 deltar han i en framgångsrik belägring av Buda, Ungerns huvudstad, som varit i händerna på osmanerna i 145 år. Nästa år, 1687, är han med och besegrar osmanerna vid Mohács, precis på samma plats där de kristna européerna förlorat så stort år 1526. Detta andra slag vid Mohács blir ett svidande nederlag för Osmanerna. Eugen deltar också vid belägringen av Belgrad 1688 men skadas svårt. Osmanerna återtar dessutom staden två år senare. Men han kommer tillbaka och tillfogar osmanerna ett förkrossande nederlag i Zenta den 11e September 1697. Därefter tränger han in i Bosnien, samt intar och bränner ner Sarajevo fullständigt den 24e Oktober samma år. Dessa segrar leder till Fördraget i Karlowitz 1699 då Habsburg erhåller återstående delar av Ungern, delar av Transsylvanien samt Slovenien.

Efter en sejour i Västeuropa besegrar han osmanerna igen vid Petrovaradin (Novi Sad, Serbien) i Augusti 1716. Senare samma år belägrar han och erövrar Temeshvar (Timishoara). Därefter leder Eugen trupperna i ett andra försök att inta osmanernas viktigaste fäste på Balkan, d.v.s. Nandorfehérvár (Belgrad). Detta andra försök blir mycket framgångsrikt och året därpå undertecknas Fördraget i Passarowitz 1718. Genom detta fördrag får Habsburgarna stora landområden, bl.a Serbiska Kungadömet, hela Temeshvar Banat, delar av Valakiet och Transsylvanien, liksom en del av Kroatien och Bosnien. (Översatt till dagens terminologi innebär det bl.a. stora delar av Rumänien och hela Serbien). Eugen och Habsburgarna vinner upprepade segrar trots kraftigt numerärt underläge vid såväl Zenta och Petrovaradin, som vid Belgrad. Osmanerna skall trots detta bita sig kvar på många platser i Europa ända in på 1900-talet, men Eugen av Savoyen avslutar sin karriär storstilat 1718 efter att ha blivit skadad i strid 14 gånger

Slaget om Wien 1686, målare okänd. Den kristna insatsen är en kombination av Habsburg (Österrike), Polsk-Litauiska Samväldet och Republiken Venedig, kompletterat med insatser från flera andra europeiska stater, d.v.s. det som på engelska benämns "The Holy League".

Återtagandet av Buda slott 1686, målad av Gyula Benczúr. Efter att de kristna intagit staden plundrades den och en fruktansvärd massaker på den muslimska och judiska befolkning gick av stapeln.

Slaget vid Zenta, Vojvodina, Serbien den 11e September 1697. Tavlan är målad av Franz Eisenhut. Osmanerna förlorade 30.000 man (inklusive Storveziren) i jämförelse med Eugens knappt 500 (Men detta kan vara propagandasiffror). Dessutom erövrades hela den osmanska krigskassan samt hela trossen.

Sarajevo år 1697, innan den ödesdigra branden som förstör nästan samtliga 120 moskéer och nästan alla hus. Detta var slutet för den "osmanska gyllene eran" på Balkan eftersom Sarajevo var det viktigaste kulturella och ekonomiska centret.

Slaget vid Petrovaradin den 5e Augusti 1716, målad av Georg Philipp Rugendas den äldre. Osmanerna förlorar 20.000 man och 250 kanoner. Till minne av den stora segern byggs en kyrka som är både ortodox och katolsk på samma gång. Den finns kvar än idag. Krigshistoriker menar att orsaken till Eugen av Savoyens segrar, trots kraftigt numerärt underläge, berodde på bättre taktik och teknologiskt överlägset artilleri.


Belägringen av Temeshvar 1716, grafik av okänd konstnär. Belägringen varade i 43 dagar och fästningen intogs den 16e Oktober efter att ha varit osmansk sedan 1552.

Erövringen av Belgrad 1717, målad av Jan van Huchtenburg.  Habsburgarna tågar in i staden den 18e Augusti.


Sekundärkällor:

(Förutom ett stort antal internetsidor från bland annat engelska Wikipedia)

Karlsson, Ingmar. Turkiets Historia. Historiska Media, 2015.

Lapidus, Ira M.  A History of Islamic Societies. Cambridge University Press, 2002.

Magris, Claudio. Donau. Forum, 1990.

Montefiore, Simon Sebag. Potemkin och Katarina den Stora, en kejserlig förbindelse. Prisma, 2005.

Montefiore, Simon Sebag. Den sista tsardynastin, Romanov, 1613-1918. Nordstedts, 2017.

Resic, Sanimir. Balkans Historia, Jugoslaviens uppgång och fall. Historiska Media, 2006

Romsic, Ignác. A Short History of Hungary. Osiris, 2016.

Siljeholm, Ulla. Albanien, Örnarnas land. (Årtal och förlag ej angivet, men troligen 2008)

Dokumentärfilmer:

Om Balkankrigen 1912-1913: https://www.youtube.com/watch?v=fUmdN1ov_0c&list=PLkNMwKq-nlsmkRMbC1yoVv7KSiumtbxDk&index=1

Dramadokumentär om Eugen av Savoyen:  https://www.youtube.com/watch?v=gPQXGtFIt0U&list=PLkNMwKq-nlsmkRMbC1yoVv7KSiumtbxDk&index=3