Historiekriget! De parallella berättelserna om Ryssland, Ukraina och Belarus.

Som en akademiker kanske skulle säga! Vem äger narrativet? Det första offret i krig är sanningen, det har vi hört många gånger! Därför kan det vara på sin plats att ändra sanningen, historien, lite grand! Eller i varje fall bara berätta utvalda delar! Historia är som bekant, ingen exakt vetenskap, det är snarare ett verktyg. Detta kallas historiebruk eller historiemissbruk, och det är det denna framställning delvis handlar om, i ett östslaviskt sammanhang. Ett närliggande område är det som kallas minnespolitik, vilket är ett politikområde som handlar om det offentliga rummet, massmedia och utbildningsväsendet bland annat. Historia kan användas i olika syften, som t.ex. moraliskt, politiskt, nationalistiskt eller existentiellt verktyg. Det finns fler definitioner på hur man kan använda och se på historia. Minnespolitik och informationskrig handlar om vad vi skall komma ihåg och vad vi helst skall glömma. 

Nedan följer i vart fall ett försök att göra historien begriplig och förståelig, och en rad exempel på olika versioner av den östslaviska historien. Jag försöker hålla det något sånär kronologiskt. Det är berättelser om olika hjältar, ursprungsmyter, krig, folkmord, kungar och symboler. En del sådant som den mycket historiskt intresserade Vladimir Putin tycker är viktigt, och sådant som han anser är en "felaktig historia", som istället Ukraina och den Belarusiska oppositionen anser vara sin historia. För att förstå kriget i Ukraina och argumenten hit eller dit, så kan det vara bra att känna till historien, eller t.o.m. en förutsättning (Bortsett från ekonomi, geopolitik och energipolitiska realiteter). Vad var det som egentligen hände och hur berättar eftervärlden om det?

Den Ryska federationen är ett projekt baserat på kyrka, stat, språk och en stark ledare. Precis som Ryssland alltid fungerat egentligen, fast ett tag hette religionen kommunistisk personkult istället, en enbart kosmetisk skillnad. Rysslands totalitära tradition återkommer nu på 2000-talet och man vill fortsätta i sin koloniala tradition visavi sina grannar. Oppositionen i Belarus och regimen i Ukraina framhåller gärna sin historia, som skild från den moskvaryska. De har sina egna språk och vill ha en från Ryssland självständig kyrka. De vill inte vara koloniserade.

När Vladimir Putin talar i Kreml finns alltid dubbelörnen med. Det är en gammal symbol som användes av Tsarryssland, men som de anser att de ärvt från Bysantinska riket och den Ortodoxa kyrkan, vilket i och för sig också är sant. Dubbelörnen har tolkats som ett uttryck för Rysslands styrka, med örnen spanandes över de gigantiska geografiska ytorna mot öster och väster. Vidare anses att örnen är vaksam och en symbol för att skydda gränserna av riket. Den nygamla Ryska fanan finns också med och den härstammar från 1700-talet och Peter den Store.

Utställningen Ryssland - Min Historia

Utställningen "Ryssland - min historia" (Rossija - Moja istorija) är en nationell satsning i Ryssland som började som en mindre utställning i Moskva 2013. Den har sedan växt till att bli en serie permanenta "historieparker" som idag finns i 17 större städer. Det är mycket påkostade utställningar som använder modern multimediateknik, allt finansierat av Gazprom. Utställningarna kan sägas återspegla den officiella ryska historieskrivningen och jag kommer nedan referera till innehållet i denna utställning som varandes den officiella ryska versionen av historien. Temat i Moja istorija är helt klart anti-västligt, anti-liberalt och pro-ortodoxt kristet. Utställningen används i utbildningssyfte för barn och ungdomar, men riktar sig också till vuxna. Chefsideolog och kurator är metropoliten/prästen Tikhon (Georgiy Alexandrovich Shevkunov) som står Putin nära. Utställningen är uppdelad i fyra teman. Del ett är Rurikiderna, del två är Romanov dynastin, del tre är Sovjet mellan 1941-1945 och del fyra rör tiden mellan 1945 och 2017, d.v.s det år utställningen nådde sin slutliga utformning. Varje stad har en egen regional avdelning dessutom. Det är en sammantaget en patriotisk hyllning till Ryssland, som ses som en kontinuerlig stat, från Kejsardömet och Sovjetunionen, fram till dagens Ryska federation. Det är ett storslaget projekt för att skapa en gemensam nationell rysk identitet. Hjältar som generalerna Kutusov och Suvorov höjs till skyarna. T.o.m. med den siste tsaren, som tidigare har setts som vek och handlingsförlamad, tas till heder. Självaste Stalin hyllas också!  Men negativa händelser tas i regel inte upp. Segern i Andra Världskriget har en central plats och segerdagen är numera nationaldag, får man säga! Det mest centrala är dock kyrkan och religionen. Rysslands framställs som heligt och den nation i världen som står upp mot det gudlösa väst. Enligt nutida rysk doktrin gick Bysans under för att det ruttnade innifrån, för västliga värderingar hade infekterat samhället. Inte ett ord om att det var osmanerna som besegrade Bysans och intog Konstantinopel (Istanbul).

Revolutionen 1917 berörs nästan inte alls och de svåra åren därefter, med inbördeskrig, svält och Sovjets terror mot den egna befolkningen, har en mycket undanskymd plats, om ens någon. Förvisso behandlas ytligt de som föll offer för att de var kristna, men då beskrivs de som martyrer som offrade sig för fosterlandet. Det som nämns i övrigt handlar om industriella och teknologiska framsteg. Misslyckanden som Finska vinterkriget och belägringen av Leningrad är helt frånvarande i berättelsen. Inte heller katastrofåren under Jeltsin på 1990-talet finns med. Att upprorsledarna Stepan "Stenka" Razin (1630-1671) och Jemeljan Pugatjov (1740 -1775) skulle finnas med är såklart uteslutet. Professionella historikers kritik mot utställningen är att den är slarvig och full av sakfel, att den saknar objektivitet och att den konsekvent utesluter de mörkare och mer negativa sidorna av Rysslands förflutna. I de fall negativa händelser tas upp är de alltid orsakade av väst. Decembristernas uppror 1825 var iscensatt av väst, mordet på tsar Paul I, år 1801, var en västeuropeisk konspiration o.s.v.

Historiekriget

Frågan om Rysslands ursprung är det första slaget i historiekriget. Sedan 1700-tal har det funnits en akademisk debatt i Ryssland som handlat om landets ursprung. Det har främst rört sig om två skolor. Den s.k. Nordmandiska skolan, som hävdar att vikingar från Sverige grundade staten, med start i Novgorod, Belarus och Kiev/Ukraina. Detta har varit den mest tongivande skolan. Sen finns det den Slaviska skolan, d.v.s. de som gärna vill att det var en rent slavisk affär. Denna skola saknar dock substantiella bevis, och de bevis som finns kan Bulgarien och Första bulgariska imperiet snabbt lägga beslag på. Dock med viss konkurrens från Moravia. Men i Tsarryssland kunde "Den slaviska världen" innebära alla som bodde i det Ryska imperiet. Putin pratar om "Den ryska världen" russkij mir, vilket är en modern variant av den tsarryska Slaviska världen. De mest entusiastiska ryska slavisterna vill lägga Rysslands födelse till Ural och den arkeologiska platsen Arkaim (ca 2000 f.v.t.), trots att de flesta vetenskapsmän anser att det var en boplats för Proto-indo-europeer. Ett annat inslag i historiedebatten är den Mongoliska skolan, som hävdar att viktiga egenskaper i det ryska samhället beror på ett arv från den mongoliska ockupationen på 1200 och 1300-talen. Denna s.k. Mongoliska skola har den del bergsäkra belägg, precis som den Normandiska skolan. Det finns företrädare för den mongoliska skolan som säger att "vi har mongolerna att tacka för Rysslands storhet" och den kände historikern Timothy Snyder kallar det Moskovitiska riket för "Mongol-rus". Snyder anser att de direkta arvtagarna till Kievan Rus var Galizien (Västra Ukraina), Litauen och i viss mån Mongol-Rus.

Ett annat sätt att se de olika lägren i historiekriget är enligt följande: Grundades Ryssland i väst, med vikingar som grundlade ekonomin, den första kungadynastin o.s.v? Eller? Kommer Rysslands ursprung från syd, Bysantinska riket, Bulgarien, Moravia och den ortodoxa kyrkan? Eller? Står Rysslands ursprung att finna i de turkspråkiga statsbildningarna vid Volga och mongolerna? Säkert har alla dessa grundstenar bärande funktioner och säkert är att slaverna var talrikast och dominerande språkligt i framväxten av Ryssland, Ukraina och Belarus. Utställningen Moja istoria betonar den normandiska skolan i kombination med den bysantinska kopplingen.

Kievan rus och kristnandet av östslaverna 988

Att Ryssland, Belarus och Ukraina har ett ursprung i Kyjiv/Kiev råder det ingen tvekan om i något läger, men i Moskva anses de andra två länderna inte riktigt existera. Att Volodomyr den Store kristnas på Krim och låter döpa sina stormän i Kiev samma år är också klart. Att han gifter sig med en prinsessa från Bysans, det är alla också överens om. Men att han egentligen hette Valdemar och hade hjälp av svenskarna med att ta makten, det är det viss tvekan om, beroende på om man är normandist eller slavist. Det verkar heller inte finnas någon tvekan om att Kiev redan hade en liten slavisk befolkning innan nordmännen anlände. Av någon anledning anser Putin och Moskva att Ryssland är arvtagaren till den Ortodoxa kyrkan och Putin har vid något tillfälle sagt att "Krim och Chersonesos är lika heligt för Ryssland som Tempelberget i Jerusalem är för Judar och Muslimer". För mig är det svårt att förstå! I så fall skulle väl både Belarus och Ukraina ha lika stor rätt till halvön? Varför lutar man sig inte lika mycket mot de två män som faktiskt kristnade slaverna långt innan härskaren i det barbariska Kievan Rus blev kristen? Vilket innebär Kyril och Methodius, bröderna från Thessaloniki!  Eller varför inte bulgarerna Sankt Kliment och Sankt Naum? Det var ju de två sistnämnda som gjorde så att slaverna lärde sig läsa Bibeln till att börja med!

Petjerska Lavra (Grottklostret) i Kiev idag och för länge sedan. På  Valdemars tid var det säkert väldigt primitivt och beläget i just grottor. Den förste missionären, Sankt Antonius (983-1073), skall ha bott i en grotta inne i Berestovberget. Men säkerligen levde traditionen med dyrkan av Perun, en av de slaviska hednagudarna, kvar ett bra tag i de folkliga lagren, vid sidan av kristendomen. Den sista bilden är en popagandabild från Tsarryssland där Moder Ryssland står i mitten med svärd i hand, flankerad av "Lillryssland" d.v.s. Ukraina. Den tredje kvinnan är Vitryssland. I Moskva och i Pieter (St. Petersburg), har det alltid framställts som att de tre är en oskiljaktig enhet, fast historien oftast visar på något annat.

Alexander Nevskij och segern 1240

Bataljen vid Neva är en händelse som har fått allt större betydelse med tiden och seriösa historiker menar att slagets omfattning och symbolvärde har vuxit exponentiellt med åren. Antagligen var det ett mindre slagsmål och bara kanske tjugo man på vardera sidan som strök med. Men rysk historieskrivning har gjort det till en civilisationernas kamp. Vad som hände var att en storman från staden Vladimir blivit sänd för att hjälpa Novgorod med inkräktare från väster, nämligen Birger Jarls män från Svealand. Denne ryske storman var son till mongolernas vassal i staden Vladimir och han fick sitt namn "Nevskij" efter den flod (Neva) där han bankade några råskinn från andra sidan havet. Här föds myten om den förfärliga fienden från väst som alltid hotat Ryssland och som gör det än idag, säger de! Att Alexander Nevskij själv hade en turkisk/mongolisk mamma och växte upp i Gyllene hordens huvudstad Sarkel, det pratar man kanske inte så högt om. Det samma gäller det faktum att hans son giftes bort med khanens (mongolkungens) dotter. Och! Birger Jarl själv var inte ens på plats vid tillfället och med hela mongolhären i ryggen var det säkert ingen match för Alexander heller. Men legenden växte och idag finns det storslagna katedraler, och många kyrkor, som bär hans namn. Att Alexander stoppar Tyska orden två år senare gör bara hans gloria än mer glänsande, där han ligger i sin helgongrav i Sankt Petersburg. Men för att vara ärlig så talar också en hel del för att hans mamma var hans fars tredje fru, Euphrosyne av Pereyaslav, en slaviska som kom från Kievan Rus. Denna senare variant är givetvis mer populär hos ryska historiker. Så även här står striden het mellan olika historiker. Det kan mycket väl vara så att ukrainska historiker sprider en nidbild av ryssarnas stora hjälte. Men att han på fädernet var av Ruriks ätt är nog alla överrens om. Ryska historiker menar också att han som 18-åring kämpade tappert mot mongolernas invasion av Vladimir 1238 och att det var då hans rykte grundlades. Hur det verkligen var kommer vi aldrig att få veta, men det intressanta är att man får se helt olika uppgifter beroende på vem man frågar.

Strax innan revolutionen 1917 började man bygga en gigantisk katedral i Moskva som skulle heta Nevskij, men den blev aldrig färdig och revs senare av Bolsjevikerna. Idag är nog katedralen i Sofia i Bulgarien den kändaste Nevskij-katedralen av dem alla. Katarina den Stora instiftade en medalj, en orden, till Nevskijs ära. Den medaljen avskaffades av Bolsjevikerna men återinsattes av Stalin mitt under brinnande krig. Helt plötsligt började kommunisterna tala om Moder Ryssland o.s.v. för det brann ju i knutarna med nazityskar utanför Moskva. Patriotismen var viktigare än någon annan ideologi tydligen. Idag delar Putins Ryssland ut denna utmärkelse och det ligger bra i linje med Putins konservativa hållning och vurm för traditioner. Idag har orden åter ett kors, istället för stjärnan den hade i Sovjet.

Alexander Nevskij presenteras på Moja Istoria och utställningen hävdar att han sade "Vi skall bygga befästningar i väst och söka hjälp från öst", men det finns ingen källhänvisning.

Mongolstormen och Slaget vid Kulikovo 1380

När de altaiska folken, turkar och mongoler, började röra på sig på 1200-talet i öster blev de snabbt en mäktig kraft. De var sedan länge fast förankrade vid Volga. Khazarriket och Volgabulgarien hade funnits sedan minst 600-tal. Nu kom en mongolisk elit att ena de de halvnomadiska stäppfolken och de svepte som en våg över Östeuropa. Den första stora stormen blåste in på 1220 talet och sedan mellan 1237 och 1240 tog de över hela Ryssland, samt plundrade Centraleuropa. De ryska städerna blev vasaller och skattskyldiga. Stormännen, de ryska prinsarna, blev lydiga undersåtar. Mongolerna, som snart kom att kallas Gyllene horden, införde en effektiv administration. Många menar också att de införde ett auktoritärt styressätt och att de ryska furstarna tog upp detta. Även om auktoritärt styre var standard i hela Europa, för att inte säga hela världen, vid denna tid.

Det är i vart fall under mongolerna som Moskva blir ett rike att räkna med och så småningom blir det den mäktigaste av de ryska stadsstaterna. År 1380 blir det skarpt läge mellan Moskva och det s.k. Kazankhanatet. En del ryska historiker menar att Moskva blev angripet och bara försvarade sig, men de flesta andra menar att Moskva och dess härskare Donskoj angrep Kazan i ett anfallskrig. Moskva gick segrande ur slaget som utspelade sig på Kulikovo polje (fältet). Det var första gången en slavisk rysk armé besegrade en styrka från Gyllene horden/mongolerna. Segern vid Kulikovo har blivit en legend. Men två år senare hämnas Kazan och bränner ner Moskva, som får fortsätta betala skatt. Det var således inte någon varaktig seger.

Målningen (olja på duk) är gjord av Sergey Prisekin 1980 och heter Slaget vid Kulikovo. Denna typ av nationalromantiska målningar blev mycket populära i nationalismens svallvågor i mitten av 1800-talet. Idag firas årligen en medeltidsfestival i Kulikovo till minnet av slaget. Kulikovo 1380 betraktas av många som inledningen till ett självständigt rike och grundandet av det moderna Ryssland. Helt plöstligt grundades landet inte i Kiev alltså! Eller är det två komponenter i samma statsbildning? Historia är som sagt inte en exakt vetenskap och många ukrainska historiker vill nog förlägga Rysslands födelse till Kulikovo, eller tidigare som en mongolisk statsbildning.

Imperija-Chingizidov, d.v.s. Mongolväldet, utmålas som en blodig historia på Moja Istoria. Utställningen är upplagd som så att allt som är dåligt går i rött och det som är bra är markerat med blått. Moskva vill idag inte medge att deras stat uppstår som en direkt arvtagare till mongolerna.

Ivan III den Store (1440 - 1505)

Moskva blir dock inte helt självständigt innan Ivan den Store får makten 1452, det är liksom därför han kallas Den Store (Storfurste av hela Rus kallas han efter 1462). Han utökade Moskvas geografiska utbredning betydligt och kuvade bland annat Novgorod i väst. Novgorod var Rysslands andra stora maktcentrum vid denna tid och de hade förbindelser med Storfurstendömet Litauen, och det var inte populärt i Moskva. Dessutom hade Novgorod en form av demokrati med ett råd, vetje, som valde ledaren (valmonarki). Ivan gifter sig med den sista prinsessan av Bysans och inför nu dubbelörnen som en del av statsvapnet. Det är nu man börjar prata om Moskva som "Det tredje Rom". Ivan III tillhörde ätten Rurik, men en annan del av ätten levde kvar västerut och hade grundat en annan dynasti i, just det, Ukraina. Där hade en annan prinsessa (Anna-Euphrosyne Angelina) från Bysans gifts in och hennes son Daniel av Galizien står idag staty i Lviv. Men en sådan ukrainsk nationell offentlig manifestation, som en staty över Daniel, var möjlig först 1991, efter självständigheten. Detta är medveten ukrainsk minnespolitik som en del i projektet att skapa en gemensam ukrainsk  identitet. På ryska Moja istoria utmålas Daniel av Galizien som en västerländsk marionett.

Ivan den Store fick dock leva med att det fanns självständiga rester av Gyllene horden kvar, i både öster och söder. Krimkhanatet kom att överleva ända in på 1700-talet. Dessutom hade Litauen och Polen gått i union 1385 och blivit en mycket mäktig granne i väster.  Polen-Litauen var katolskt och i Ryssland var man ortodoxa, en inte oviktig skillnad på den tiden. Det är lite mer komplicerat än så, för Litauen, som var betydligt större än idag, var övervägande ortodoxt till en början. Därefter poloniseras eliten och Litauen blir mer katolskt.

Ivan den Store lämnade efter sig ett landmärke i Moskva i form av det höga klocktornet i Kreml. Han införde också dubbelörnen som kan ses på hans sigill. En stark ledare, en kyrka som fundament och en centralt styrd stat, är ledstjärnor sedan dess. När detta koncept frångåtts har det gått åt helvete för Ryssland! Den stora oredan 1604 - 1613, Ryska revolutionen 1917 och Jeltsins år vid makten! Detta är ett historiskt narrativ som Putin har i minne! 

Kyrkan hette såklart "partiet" under åren 1917 -1991. Lenin var Jesus och Stalin var påve, men principen var densamma. Något att tro på! Skall man tro Putin så var Gorbatjov Judas, förrädaren. Lenin, Trotsky och revolutionen står inte heller högt i kurs hos Putin, på Moja istoria och i den officiella historieskrivningen.

Ivan IV Groznyj (den förskräcklige) och de första riktigt auktoritära tendenserna!

Ivan Groznyjs första period vid makten var egentligen ganska bra i ett ryskt perspektiv. Han bygger staten, besegrar Kazankanatet, massakrerar den muslimska befolkningen samt river deras moské och alla andra byggnader. Men det är för hans senare tid som han fick namnet "Den förskräcklige" och han grundade den första politiska säkerhetspolisen Oprichina, som senare skulle få många efterföljare. Oprichina terroriserade adeln, som konkurrerade om makten. Han sände också en betydande styrka av Oprichniks för att bestraffa Novgorod, som han trodde skulle liera sig med makter västerut. Massakern som utfördes i Novgorod gjorde att stadens storhetstid för alltid var över. En del svenska historiker menar att massakern i Novgorod 1570 grundlade den svenska ryss-skräcken, för Novgorod hade en till viss del svensk befolkning. Ytterligare andra historiker anser att Ivan IV's auktoritära ledarstil och metoder ärvdes från mongolerna och att det är därför som Ryssland har en så tragisk historia i det avseendet. Ett auktoritärt arv som gick vidare via tsarerna och kommunistledarna för att slutligen landa i dagens regim och Putin. Dagens Ryssland har en helt annan bild. Enligt nutida rysk officiell historieskrivning och Moja istoria är Ivan IV's dåliga rykte nämligen ett resultat av dåtida västerländsk propaganda i samband med Livländska krigen på 1500-talet.

Mot slutet av sin bana blev Ivan IV allt mer paranoid och sadistisk. Han deltog gärna själv i tortyr och liknande, sägs det. Men likväl, nu under Putins tid, har han tagits till heder. Han har varit avskydd i rysk historieskrivning ända fram till Stalin, som tyckte att han var en bra härskare. Under tsartiden restes aldrig någon staty över den mannen, inte heller under Stalin, men det görs nu. I och med att han erövrade ett annat land med ett annat folk, d.v.s. tatarerna i Kazan, kan man här börja tala om en imperialistisk makt. Nu under Putin hyllar man mer eller mindre öppet Ivans massaker på muslimska tatarer i Kazan 1552 och den nutida regimen har förbjudit två böcker som berättar om massakrerna i Kazan från ett tatariskt perspektiv! Moskva vill också ta bort den obligatoriska undervisningen i tatariska språket för barnen i skolorna i det område där de är i majoritet. Och! Att skriva tatariska (turkiska) med latin som i Turkiet, som de gjorde förut, det är redan förbjudet. Det skall vara kyrilliska! Samma kritiska situation gäller såklart för de uraliska grupperna, d.v.s. folk som pratar språk besläktade med finska. I Ryssland finns det många sådana minoriteter, bland annat mordviner, urdmurter och mari-folket. Deras språk och identitet är hotat av Moskva och från centralt håll varnas för att dessa folk kan få kulturell hjälp från Ungern, Finland och Estland, vilket skulle hota Moskvas grepp om makten och imperiet, anses det.

Alla onda ting är tre sägs det! I Ryssland på Moja istoria är det terrorism, separatism och kriminalitet. Terrorismen är representerad av en bild från skolmassakern i Beslan och dramat på teatern Nord-Ost nämns, båda dåden utförda av tjetjenska separatister. Att polisens och säkerhetstjänstens agerande bidrog till många dödsfall nämns självfallet inte.

Det gäller för Moskva att inte släppa kontrollen över periferin, så som skedde efter revolutionen 1917 och fram till de hårdare tagen under Stalin efter 1928. Under Jeltsin var det också lössläppt och t.ex. Ukraina bröt sig loss. Det perifera Tjetjeniens självständighetsiver lyckades Putin dock tygla, till många ryssars förtjusning! Tjetjenien och dess huvudstad behandlades ungefär på samma sätt som Ivan IV behandlade Kazan och Novgorod. Putin har nu gjort det samma med Mariupol.

Vasilijkatedralen byggdes på order av Ivan III åren 1555 - 1561 och anses vara inspirerad av den moské som han förstörde i Kazan 1552. Statyn invigdes i Oryol år 2016 och är den första någonsin i Ryssland som hyllar den galne tyrannen. Oprichniks hade fria händer och blev fruktade för sina våldsamma metoder. De bar svarta kläder och hade knutpiskor. Poliskåren blev dock kortlivad eftersom de mötte en reguljär osmansk armé och förintades av de professionella soldaterna. Tavlan (detalj) av Ivan är målad av Ilya Repin och Ivans blick anses illustrera den galne tyrannens vansinne. Tavlan fick inte visas offentligt under Alexander III's tid. På bilden har han precis slagit ihjäl sin son och alltså sett till att Rurikdynastin inte har någon arvtagare. Efter detta utbryter kaos, Den stora oredan, som hotade Rysslands existens.

Nationella Enhetsdagen 4e November

Detta är en nationell helgdag i Ryssland som firar att Stora oredan, smutnoe vremja, tog slut och att man slängde ut "svenskar, polacker och litauer" som det heter. Till saken hör att Moskva var ockuperat av polsk trupp. Denna händelse 1612 har bidragit till den nationella myten om att Ryssland alltid är angripet av Väst. Ryssarna samlade sig dock till folkligt uppror och besegrade ockupanterna, trots att det inte fanns någon tsar eller någon patriark (ledare för kyrkan). Folkets vilja går inte att besegra är propagandabudskapet än idag! Fast det verkar som om "folket" idag är Putin och hans oligarker. Det finns såklart en mängd statyer runt om i Ryssland som hyllar minnet av folkhopens ledare Minin och Pozharsky. Efter att Stora oredan var över kommer Romanovs till makten och grundar en ny dynasti.

Kosackstaten och Khmelnitsky

Den kortlivade kosackstaten under den legendariske ledaren Bogdan Khmelnitsky (1595 - 1657) räknas i regel som en av de viktigaste tidiga ukrainska statsbildningarna. Kosackerna valde sina ledare och Khmelnitsky blev ledare för de s.k. Zaporogerna. Under denna tid, d.v.s. mitten av 1600-talet, är västra Ukraina dominerat av Polen och Khmelnitsky ledde ett uppror mot den polska godsägaradeln. För att lyckas med sitt uppror mot Polen-litauen söker han först stöd hos osmanerna i syd. Osmanernas stöd uteblir dock. Han söker därför stöd hos Ryssland och tecknar ett avtal med dem 1654. Detta blir känt som fördraget i Perejaslav, ett fördrag som blivit en mycket viktig del i historiekriget. Ryssland menar att avtalet är giltig även idag, mer än 350 år senare. Ukrainarna menar att det slutade att gälla redan 1659, då Kmelnitskys efterträdare åter igen går med i Polen-Litauen. Det som följde var splittring bland kosackerna och vad vi eftervärlden kan kalla ett inbördeskrig. I Ukraina kallas denna period av inre splittring för "Ruinen". Under lång tid efter det var Ryssland medvetna om vilken farlig kraft kosackerna var och försökte med alla medel att passivisera dem, splittra dem och utnyttja dem som duktiga soldater, i bland annat Centralsien och i Kaukasus. I Kaukasus blir dessa kända som "kubankosacker" eller "terek-kosacker". Där upprättades de militära stödjepunkterna Mozdok, Groznyj och Vladikavkaz som befolkades av kosacktrupper.

Fördraget i Perejaslav har helt olika eftermäle i Ryssland respektive Ukraina. Khmelnitsky själv är lika populär i båda länderna, men av olika anledning. Den ukrainske nationalpoeten Taras Sjevtjenkos stora popularitet idag är bland annat kopplat till hans kritik av Khmelnitsky och avtalet i Perejaslav.

En annan sak som är viktig att tänka på är att under 1600-talet är stora delar av området runt nedre Dnipro ett ganska stökigt distrikt utan riktig styrning. Kosackerna som bodde där var fria själar som styrde sig själva under ganska anarkiska former som jag förstår det. De var en blandning av deserterade soldater, förrymda livegna, rena brottslingar och andra udda element. Ledarna var dock ofta personer från välbärgade förhållanden, men som kanske kommit på kant med polacker och ryssar. Vi skall komma ihåg att Ukraina var omringat av stormakter som Ryssland, Polen och det Osmanska imperiet. Senare även Österrike och Ungern.

 Slaget vid Poltava 1709 och Peter den Store

Segern över svenskarna vid Poltava är kanske en av Rysslands viktigaste militära segrar någonsin, i vart fall symboliskt. Peter den Store, i sin tur, är en av de regenter som satt störst avtryck för eftervärlden av dem alla. Han moderniserade Ryssland och det är med honom som man anser att Ryssland lämnade medeltiden och blev en stormakt. Han hade stora framgångar mot osmaner och perser, samt besegrade svenskarna på den norra fronten. Han skapade en ny huvudstad på mark han tagit från Sverige och han grundade en rysk flotta. Flaggan han införde används idag av Ryska federationen. Det var en i stora stycken europeisk stat han skapade och han var mycket inspirerad av både England och Nederländerna. Flaggan är misstänkt lik Nederländernas! Huvudstaden fick ett tyskt namn, Petersburg, som ett led i hans vurm för Europa (det tidigare svenska namnet var Nyen). Dagens Ryssland firade 300-års jubileet för segern vid Poltava med stora festligheter i Sankt Petersburg år 2009.

Poltava var också avgörande för den nybildade kosackstaten i Ukraina. Allt hopp om oberoende tillintetgjordes. Efter Sveriges och kosackernas nederlag var det slutliga införlivandet av delar av Ukraina i det Ryska imperiet enbart en tidsfråga. Många ukrainska kosacker fick senare sätta livet till i strider långt från hemlandet, eller under byggandet av fästningar, kanaler etc. i Ryssland. Strax innan Poltava hade Ryssland också förstört kosackernas huvudstad, fästningen Baturyn, den 13 november 1708. Denna fästning var basen för Karl den tolftes allierade och Ukrainas ledare, Hetman Mazepa. Omkring 7,000 civila invånare och 6,000 ukrainska kosacker dödades i Baturyn. (Baturyn är beläget cirka 22 mil nordöst om Kyjiv)

Tack till https://www.battle.poltava.ua/svensk/aboutus.htm

Efter segern byggde Peter det första riktiga s.k. linjeskeppet i Rysslands historia och 2018 sjösattes en kopia. Skeppet Poltava deltog i Stora Nordiska kriget och bidrog till de s.k. "Rysshärjningarna", som tillsammans med en mängd galärer, plågade de svenska kusterna åren 1719 - 1721. Det byggdes senare också en pansarkryssare som fick samma namn. Peter lät dessutom flytta nationalhelgonets Alexander Nevskijs kvarlevor för att begrava relikerna i det nybyggda Nevskij lavra (klostret) i sin nya huvudstad. Katarina den Stora lät i sin tur uppföra en staty till minne av sin store föregångare. Detta fick som följd att nationalpoeten Pushkin skrev en dikt om alltihop! Den fick namnet Bronsryttaren och är lite av ett nationalepos som publicerades 1833. Följande rader inleder verket:

"Han tänkte så! Just härifrån skall svensken hotas, Här skall vi bygga upp en stad, Som trotsar denne sturske granne."

Sverige och svenskarna är tydligen ett tacksamt och återkommande tema. På Moja istoria i Sankt Petersburg flankeras entrén till utställningen av en svensk och en rysk soldat i mundering från 1240 och slaget vid Neva. Därefter får man en introduktion till Stora Nordiska kriget och hjälte-tsaren Peter, som ni ser ovan i blåmarkerad, positiv tappning. Året 1721 ser vi också och det var då han slutligen besegrade Sverige. 

Högst sannolikt bidrog rysshärjningarna till den djupt rotade ryssofobin i Sverige! När allt kommer omkring är det ett faktum att ryssen ödelade, brände och plundrade Umeå, Piteå, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Norrköping, Nyköping och Söderhamn. Men det räcker inte! Man härjade också öar, Stockholms skärgård och landsbygd däremellan. De försökte även med Stockholm, men gick bet vid Stäket! Förlusten vid Poltava och resten av utförsbacken i Stora Nordiska kriget innebar det definitiva slutet för Sverige som stormakt.

Tack till https://1719.se/galarer-och-andra-fartyg

Sankt George orden

Sankt George orden instiftades av Katarina den Stora 1769, togs bort under sovjeteran, men återinstiftades av Putin i Augusti år 2000. Sovjetunionen använde dock färgerna på bandet för "Slava-medaljen", d.v.s. en slags hedersmedalj för modighet i fält.

Att bära det lilla bandet med svart och orange är idag mycket kontroversiellt i bl.a Ukraina och Baltstaterna. Där representerar det rysk aggression och militarism. Det var också under Katarinas tid som Zaporozhian-kosackerna krossades slutligt 1755, så George-orden har sedan länge dåligt rykte i Ukraina. Färgerna och bandet blev populärt efter en reklamkampanj 2005. Bandets popularitet i Ryssland ökade markant efter annekteringen av Krim och tumultet på Euromaidan 2014. Bandet har idag blivit en symbol för de som är regimtrogna och det används i krigspropagandan! Nedan som Z, i "Zapad" d.v.s. väst! (fast just det är min egen fantasifulla tolkning)

Den Röda stjärnan, Röda fanan och Hammaren och skäran.

Den röda stjärnan, som ni t.ex. ser på slavamedaljen ovan, fanns redan i Tsarryssland. Dels förekom den som insignia på axelklaffar, men också på uniformerna på de sjömän som deserterat och som deltog i stormningen av Vinterpalatset. Efter det konsoliderades symbolen och var central för den röda sidan under inbördeskriget. Röda stjärnan, Krasnaya Zvezda, instiftas officiellt för armén den 15e December 1917 genom order från chefen för Petrograds Röda garde, Konstantin Yeremeyev. Den tidigare presenterade Alekander Nevskij-medaljen hade under tsartiden ett kors, men det ersattes av den Röda stjärnan när Stalin återinförde medaljen. I Putins Ryssland har Nevskij-medaljen åter ett kors.

Efter 1991 försvann symbolen "Röda stjärnan" för armén, men får nu åter bäras av soldater i Ryssland, efter att Putin godkänt en förfrågan från armén i November 2002. Man använder idag också den Sovjetiska nationalsången, men med ny text.  Putinregimen blandar således lite från den ryska historien, bara det är ärorikt, skapar patriotism och sammanhållning. 

Den Röda fanan har anor bakåt och till den Franska revolutionen. Den sägs symbolisera det blod som offrades av dem som stred mot kungen och monarkin. Hammaren och skäran är mig veterligen en helt sovjetisk uppfinning. Den representerar enighet mellan arbetare och bönder. 

Varken Röda fanan eller Hammaren och skäran är officiella symboler i Putins Ryssland, men de används likväl av de trupper som invaderat Ukraina. Och! Som tur är för Ukraina, så är trupperna och den ryska eliten lika ineffektiva, korrupta och inkompetenta som den Sovjetiska ledningen en gång var. Att de använder de här symbolerna är därför träffande och passande. 

Preobrazhensky regimentet

Preobrazhensky-regimentet startar som en pojklek 1683 under ledning av den blivande tsaren Peter. Han leker med sina kamrater och allt efter som de växer upp blir lekarna mer allvar och de får bl.a. riktiga kanoner, fast i miniatyrformat. Med tiden får de professionell instruktör och blir slutligen en riktig elitenhet i armén. En enhet av Preobrazhensky utgjorde senare Peters säkerhetspolis och den leddes av hans förtrogne Feodor Romodanovsky, som vid ett tillfälle när Peter var bortrest brutalt slog ner ett uppror bland officerare. Regementet var också viktigt för Katarina den Stora när hon genomförde sin statskupp. Vidare deltar de bland annat i slaget vid Borodino 1812 och ockupationen av Paris 1814, förutom alla krig mot Osmanska imperiet i syd.

Regimentet försvann under sovjeteran, men återupprättas av Putin och är idag ett slags livgarde eller hedersregimente. De är stationerade i Moskva och skall i tid av invasion försvara huvudstaden. Jag är inte speciellt militärt bevandrad så ni som kan sådana saker får ursäkta om mina benämningar är felaktiga.

Napoleons invasion och Borodino 1812

Slaget mot Napoleon vid Borodino 1812 firas varje år och 2012 var det särskilt pampigt med extra stor statistkår o.s.v. Slaget firas, trots att ingen egentligen vann. Däremot blev Napoleons Grand Armé så åtgången att det i princip var en dödsdom. Han lyckas förvisso inta Moskva, men ryssarna bränner ner staden dagarna efter och Napoleons soldater fick hungriga kämpa hemåt i vintermörkret medan de frös och svalt ihjäl! Ryssarnas styrkor förföljer dem ända till Paris och intar den franska huvudstaden i triumf 1814. En total förödmjukelse vi inte gärna talar om i Västeuropa! Historiekriget är med andra ord aktuellt även hos oss! (Googla på varför en restaurang heter "Bistro" t.ex.) En annan manifestation som är kopplat till Borodino och Napoleons ockupation av Moskva är Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Den uppfördes ursprungligen under 1800-talet och invigdes 1883. Den revs med dynamit år 1931, eftersom Stalin och Kaganovitj hade bestämt att bygga ett "Sovjeternas palats" med samma lokalisering. Palatset blev dock aldrig byggt. När Putin och Medvedev kommer till makten byggs en ny katedral enligt planen för den gamla. Den är idag den högsta ortodoxa katedralen i världen. Kyrka, stat och ett ärorikt förflutet är det som är viktigt!

Om Europeisk demokratis urhem i Ukraina och Belarus

Den 3 maj 1791 antog det Polsk-litauiska samväldet en grundlag som tryggade större frihet och politisk jämlikhet i Polen-Litauen och införde en konstitutionell monarki. Polsk-litauiska samväldet och dess demokratiska traditioner framhålls gärna i Belarus och Ukraina (som hörde till Polen-Litauen under större delan av sin historia). Grundlagen från 1791 speglar upplysningstidens tankesätt, med tonvikt på förnuft, lagar, frihet och religiös tolerans, och betraktas som en av de första konstitutionerna av sitt slag i Europa. Att de andra stormakterna, inklusive Ryssland, gör slut på Polen 1793 och 1795 är något som demokrater i västra Östeuropa gärna påminner om. Putin och Lukashenka är i sammanhanget såklart måltavlor i denna kritik. Att Polen-litauen dessutom var en fristad för Europas judar gör inte saken sämre. Många judar flydde från kristen förföljelse till detta mer toleranta rike.

Pylyp Orlyks benderkonstitution från början av 1700-talet är ytterligare ett argument för demokraterna i Ukraina. Orlyk var Ivan Mazepas närmaste man och tog över när Ukrainas ledare Mazepa dog i Karl den tolftes läger i Bender (nuvarande Moldavien/Transnistrien). Han skrev en mycket radikal konstitution som innehöll maktdelning mellan lagstiftande, exekverande och dömande institutioner, d.v.s. själva förutsättningen för ett fungerande rättssamhälle. Intressant är att Orlyk flydde med Karl till Sverige och att benderkonstitutionen idag finns bevarad i Stockholm (eller om den återlämnats till Ukraina som planerat).  Det är lite märkligt faktiskt, och ett ödets ironi, att de första riktigt demokratiska yttringarna i Europa kom i Polen/Belarus och Ukraina!

Benderkonstitutionen skrevs 1710, men fick följa med till Sverige under Orlyks resa. Pylyp Orlyk själv bodde i Kristianstad ett tag och där finns ett litet minnesmärke som också innehåller staven (bulavan), symbolen som hör till ledaren i Ukraina. Orlyk var formellt Ukrainas hetman* (ledare) i exil mellan 1710 och 1742. I byn Varnitsa, utanför Bender, finns bara grunden kvar av det hus, kungshuset, där "kalabaliken i Bender" utspelade sig. Minnesmärket ligger på "Strada" Carol XII. Själva fästningen Bender ligger i Transnistrien men Varnitsa ligger på moldaviska sidan av den militära demarkationslinjen.**

Den polska konstitutionen från 1791 är utsedd av UNESCO som ett gemensamt europeiskt kulturarv och omhuldas givetvis av EU. Det fanns fortfarande livegenskap 1791, men med den nya konstitutionen skulle de fattiga bönderna i vart fall få det bättre var det tänkt. En sådan radikal konstitution, som tog ifrån kungen makt, upplevdes givetvis som mycket hotfull av Katarina i Ryssland och Frederick i Preussen, det kunde inte accepteras. Således inleds krig och Polen styckas upp och återkommer inte i historien förrän 1918. Det som idag är Ukraina låg sen under Ryssland och Österrike. En del av Polen ockuperades av Preussen och nuvarande Belarus, då östra Polen/Södra Litauen, blev ryskt. 

*En hetman är egentligen en militär överbefälhavare, så nu när Ukraina ligger i krig så är Volodomyr Zelensky faktiskt hetman.

** Transnistrien är en utbrytar-enklav som inte är erkänd av något land. De har dock de-facto självstyre och har stöd av Ryssland. Egentligen hör det till Moldavien, men bröt sig loss efter ett kort krig 1992. Transnistrien är helt rysktalande.

Läs mer här: https://odessa-journal.com/sweden-will-provide-ukraine-with-the-original-constitution-of-1710/

Det Ukrainska folkmordet, massdeportationer och den Stora terrorn.

Att jag måste berätta denna historia beror på att kunskap om detta är avgörande för att förstå propagandan och motargumenten i kriget idag 2023.

Det ukrainska folkmordet, Holodomor, inträffade åren 1932 - 1933. Det var en svältkatastrof som enligt de flesta västliga bedömare planerats i Moskva och som främst drabbade Ukraina. Man vet inga siffror exakt men det rör sig om flera miljoner döda. En apologet uppger en låg siffra och kanske två miljoner. En ukrainsk nationalist drar till med en hög siffra, kanske 15 miljoner. Vi får anta att siffran ligger någonstans där emellan och 5-7 miljoner är en allmänt accepterad siffra. (Holodomor heter Golodomor på ryska, fast det får man inte säga idag) 

Hur det än är med siffrorna, så är alla siffror förfärliga och det som utspelade sig sitter djupt i medvetandet hos det ukrainska folket. Folk dog som flugor och förföll till att äta råttor, duvor och t.o.m. varandra. En pappa slog ihjäl sin egen lilla son och tillsammans med resten av familjen åt de upp honom o.s.v. Svälten drabbade i viss mån även Volgaområdet, Kazakstan och ett område i Norra Kaukasus. Kritiker och apologeter menar att det var ett resultat av torka, dålig planering och inkompetens i Moskva, men i Ukraina är man inte av den uppfattningen. Förvisso drabbades området av torka 1932 och 1933, men den tvångskollektivisering som bönderna utsattes för ökade inte effektiviteten i jordbruket direkt. Inte heller gjorde konfiskationer av spannmål att bönderna hade mer att äta. Åren 1930 och 1931 hade dessutom cirka två miljoner människor i Ukraina deporterats till Sibirien, så det saknades arbetskraft. Samtidigt som torka och inneffektivitet, samt saknad av motivation hos arbetarna, gjorde att skörden hamnade ca. 30% under det normala, så ökade statens spannmålsrekvisition med mer än 40%. Detta skapade givetvis enorma problem. Bönderna valde också att hellre slakta sina djur än att överlämna dem till staten. Bolsjevikerna gick hårt fram och straffade dem som gömt undan spannmål för eget bruk. Ibland med avrättning, eller helt enkelt genom att beslagta allt. Kulakerna (bönderna) betraktades som "folkfiender" och syftet med statens spannmålsrekvisitioner var att ge fabriksarbetarna mat, då de ansågs viktiga i de femårsplaner för modernisering som gällde.

Ukraina antog 2006 en lag som fastställer att Holodomor var ett folkmord, men det var med en mycket knapp majoritet som lagen antogs. Så det är inte helt självklart det hela. Bara 29 länder hade 2021 erkänt det som folkmord. Sverige, Finland, Frankrike, Tyskland och Storbrittannien hade t.ex. inte erkänt Holodomor som folkmord fram till 2022. I december 2022 erkänner till slut EU-parlamentet i Strasbourg Holodomor som ett folkmord. Se vidare t.ex:

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_massacres_in_the_Soviet_Union

Den stora terrorn  

Den Stora Terrorn är en period som inträffade 1934 - 1939, men de värsta åren var 1936 - 1938. Det var en tid när summariska avrättningar och försvinnanden var vardagsmat. Stalin och hans polischefer inriktade sig bland annat på prästerskapet och 85% av alla präster mördades. En annan grupp och den största, var de s.k. kulakerna. Kulaker var de som Stalin kallade "rika bönder" som motsatte sig tvångskollektiviseringen. Men rik var man också om man så bara hade en hektar och en ko för egen räkning. Runt 600.000 arresterades i denna gruppen och ca. 376.000 avrättades. Dessutom inriktade man sig på etniska minoriteter som levde inom Sovjets gränser. Den största gruppen var polacker. Men en "polack" kunde vara en ruthenier/ukrainare med polskt påbrå. Sammanlagt avrättas minst 100.000 i den s.k. "polska gruppen". Dessutom mördas ytterligare 200.000 personer tillhörande andra etniska grupper som t.ex. ester, letter, greker, kineser och turkspråkiga. Ett fatalt ingrepp gjordes också mot armén och flottan. I stort sett hela den seniora ledningen av generaler m.fl. avrättas och bland de lägre officerarna fängslas eller avskedas de flesta. Detta blev avgörande för tyskarnas stora framgångar i inledningen av invasionen 1941. Röda armén var helt vingklippt. Förutom detta tog Stalin och hans hejdukar livet av hela den gamla bolsjevikledningen från revolutionen 1917. Plikta med livet fick även hans gamla vänner från Georgien, Abel Enukidze och Sergo Ordzhonikidze. Båda strök med 1937.

Massdeportationer och folkomflyttningar

De första som drabbas av detta öde är de självägande bönderna, kulakerna. Minst 1.8 miljoner kulaker deporteras under 1930 och 1931. Detta är ett led i att kollektivisera jordbruket och minsta protest mot kollektiviseringpolitiken innebar deportation. 1937 är det dags för en ny kampanj och ca. 170.000 koreaner förvisas från gränstrakterna i fjärran östern där de bodde. De hamnar i obefolkade områden i Kazakstan och Uzbekistan. Detta sammanfaller med ett yttre hot. Ryssland och Japan hade varit i krig med varandra 1904 - 1905 och nu var japanerna på offensiven i Kina, som de invaderat i Manchuriet redan 1931. 1937 gav de sig på resten av Kina. Korea var en del av det begynnade Japanska imperiet och därför ser Stalin den koreanska gränsbefolkningen som ett potentiellt hot. Runt 50.000 koreaner svälter ihjäl i de områden där de placerades.

När östra Polen ockuperas av Sovjet mellan 1939 och 1941, i enlighet med Molotov-Ribbentropp avtalet, deporteras runt 1 miljon människor från Polen.

Senare, när Tyskland invaderar Sovjet och då det går bra för Tyskland, deporteras ungefär 450.000 volgatyskar från sina områden runt Saratov och Solotoye. Tyskar på andra platser i Sovjet deporteras också. Från Krim tas runt 60.000 personer och många av tyskarna hamnade i Vorkutlag, ett arbetsläger norr om Polcirkeln där de fick slava i kolgruvor.

Tyskarna hade kommit under Katarina den Storas tid för att hjälpa till med modernisering av Ryssland och många av tyskarna var mennoniter, d.v.s. medlemmar i en protestantisk speciell trosriktning som var förföljda i Holland och Tyskland. De flesta volgatyskar hamnade i Sibirien, Centralasien och Kazakstan. När Röda armén senare avancerar västerut i Östeuropa deporteras den lokala tyska befolkningen därifrån också. Det drabbade bland annat de transsylvaniska inhemska tyskarna i Rumänien.

I December 1943 deporteras dessutom över 90.000 kalmucker från Kalmuckien vid Kaspiska havet. De hamnar i arbetsläger i Sibirien. I Februari 1944 deporteras 496,000 tjetjener och ingusher från Norra Kauaksus till Centralasien. De flesta försvinner för alltid. Makthavarna i Moskva ansåg att de samarbetat med tyskarna under kriget, vilket förvisso en del hade gjort. Den 18e till den 20e Maj 1944 är det krimtatarernas tur. 190.000 krimtatarer sätts på tåg med enkel biljett österut. Stalin och Beria var mycket misstänksamma visavi krimtatarerna eftersom de hade välkomnat den tyska krigsmakten när den marscherat in på Krim.

Stalin var flitig med att deportera folk från ockuperat territorium och minst 50,000 försvinner från Baltikum, d.v.s. Estland, Lettland och Litauen. Detta drabbar givetvis de som arbetat för tyskarna under den tyska ockupationen. Innan kriget hade folk i Baltikum råkat illa ut också, men då var det andra kategorier av människor.

Minst 1,5 miljoner dog av umbäranden på grund av att de blivit deporterade till områden som var omöjliga att leva i. Antingen var det för kallt, eller för torrt, i Centralasien var det ofta både och. Grova uppskattningar gör gällande att 6 miljoner människor totalt slets upp från sina hembygder och kastades ut i osäkerhet till en miljö de inte kände till. Många kom hem efter Khrustjovs töväder som började 1956 och ytterligare återvändare blev det senare, men det var bara en bråkdel som till slut hittade hem. Bland koreanerna var det i stort sett ingen som återvände. Tjetjenerna lyckades bli majoritet i sitt hemland igen och en del av tatarerna från Krim hittade tillbaka. Deportationerna är bara en faktor, av flera, som har gjort många minoriteter misstänksamma mot Moskva och centralmakten, som oftast stavas ryssar och Ryssland. Det är med den bakgrunden man skall se krigen i Ukraina och Tjetjenien, och ryssantagonismen i Baltikum och Georgien.

Katyn är en plats strax utanför Smolensk i dagens Ryssland, alldeles vid gränsen till Belarus. I en skog där avrättades runt 4000 - 7000 personer från den polska intelligentsian och en stor mängd befäl ur den polska armén (siffror varierar). Namnet Katyn har blivit ett symboliskt samlingsbegrepp för alla de massavrättningar som Sovjet genomförde mellan September 1939 och Juni 1941, då betydligt fler likvideras på andra platser också. Själva massakern i Katynskogen skedde våren 1940 och då mördades förutom militärer, bl.a präster, författare och många andra med ledande positioner i det polska samhället. Övergreppen erkändes inte av Sovjet förrän 1990. I dagens krigstillstånd med medföljande medieklimat är det nog inte hälsosamt att påminna om det i Ryssland. Putinregimen har t.o.m. börjat revidera historien och skyller åter igen Katyn på tyskarna. Historierevisionismen är dock inte mycket bättre i Polen. Statlig polsk television accepterar inte längre slutsatserna i utredningen av flygolyckan i Smolensk 2010. Det var ett ryskt terrordåd anses det nu, trots att alla då accepterade att det var en tragisk olycka. (En prominent polsk delegation var på väg till en minnesceremoni för Katyn-offren, varpå planet störtade och alla ombord avled).

En annan viktig plats med stor symbolisk betydelse är Kurapaty utanför Minsk i Belarus. Det är ett skogsområde där mellan 30.000 och 100.000 människor mördades av NKVD åren 1939 - 1941. Det finns dock de som uppger ännu högre siffror beträffande antalet döda. De flesta offer hörde till den dåtida intelligentsian och eliten i Belarus. Folket i dagens Minsk brukar anordna stora marscher dit på Allhelgona (Dziady på äldre slaviska/belarusiska) och det finns lite kors och annat på platsen. Trots att många ser detta som en helgad plats, byggde Lukashenka en väg rakt över gravarna år 2001. Åter igen ett fall av minnespolitik där en viktig minnesplats helst skall utplånas, om regimen får som den vill. Om det ordnas minnestunder där idag vet jag inte, men jag antar att det är ganska svårt och riskfyllt för de som önskar göra det i våra uppskruvade krigstider. Att vifta med den vit-röda flaggan är bara det farligt, efter protesterna och repressionen som följde på valet i Belarus 2020.

Belarusiskt demontrationståg på väg till Kurapaty på Dziady-dagen. Dziady är en gammal hednisk slavisk tradition som firas två gånger om året i stora delar av den nordliga slaviska världen. Man hedrar de döda på våren och hösten och datumen bestäms efter månkalendern.

Nyvaknad Stalinkult i Ryssland

Med tanke på vad ni just läst så är det väldigt obehagligt att det reses statyer över Stalin i dagens Ryssland. Fler än 100 nya statyer har tillkommit under senare tid. Det fanns några få kvar efter destaliniseringen som inleddes 1956, men de flesta statyer över diktatorn försvann då. I Stalins georgiska hemstad Gori, har de dock alltid hyllat honom. Om man frågar hur de kan hylla en man som mördade miljontals oskyldiga, kvinnor och barn, så svarar de att "det var inte han, det var ryssarna som gjorde det". Många i Ryssland tycker också, likväl, att han uträttade stordåd för landet. Han industrialiserade, gjorde landet modernt och besegrade Hitler. Landet fick också atomvapen och blev en verklig stormakt! När han dog grät gamla tanter över att landsfadern gått ur tiden! I popularitetsundersökningar idag får han ofta toppnoteringar! Stalin, likt Putin, hade sina förebilder i Peter den Store och Ivan den Förskräcklige, även om Putins riktigt stora favorit, bredvid Peter, är Alexander II. 

Alexander II var regent 1855 - 1881 och kräver en artikel för sig. Under hans tid var Ryssland mycket expansivt och aggressivt, med erövringar i Centralasien, folkmord på muslimer i Kaukasus och viktiga segrar mot osmanerna i syd, bland mycket annat.

Det är bland annat hos det ryska kommunistpartiet som Stalin tagits till heder. I Nizjnij-Novgorod planeras nu det största stalincentret i landet. Apologeterna och Stalins tillskyndare argumenterar med att "svälten var olycklig", "det var en ung, omogen och okunnig regim", det "gjordes många misstag" o.s.v. De säger också att "vi skall inte älta gammal sorg, se allt bra han gjorde istället". Ett annat populärt argument bland apologeter är att svälten drabbade Ryssland också, i lika hög utsträckning. Siffran över antalet offer är såklart betydligt lägre bland Stalins tillskyndare. Om utrensningarna säger de att "det var ett nödvändigt offer" eller att det helt enkelt aldrig hände. Putin har förbjudit organisationen Memorial, vars syfte är att påminna om Stalinregimens brott, och förbudet har varit effektivt. Från en medvetenhet runt 50% i befolkningen är man nu nere på bara runt 25% som känner till fakta om utomrättsliga avrättningar, deportationer och svält. (Fast detta är lite en förenkling och generalisering av mig. Men i grova drag så är det så det ligger till idag år 2023).

I Georgien har Stalin alltid varit populär. När Nikita Khrustjov inledde sin avstalinisering 1956 blev det till och med stora pro-stalin protester. Det urartade i kravaller med dödsoffer i Tbilisi. Georgierna var chockade över att höra sanningen om "landets store son" och kunde inte acceptera utvecklingen. Det yttrade sig till och med i krav på utträde ur Sovjet. Notera att dagens gatuskylt på Stalinavenyn i Gori inte har rysk text. Man har infört engelska sedan Rosenrevolutionen 2003, men behållit Stalin. Minnesplaketten i Tbilisi är också bara på engelska och georgiska. Frågar man någon i Gori, Stalins hemstad, om varför de hyllar en man som mördade miljontals oskyldiga, så svarar de att "det var inte han, det var ryssarna som gjorde allt det hemska". Georgierna må vara ett vänligt folk, men självkritik är inte deras bästa gren! Välkomna till verkligheten! Trots detta får man ändå vara tacksam över att de inte hyllar Lavrentij Beria på samma sätt!

Se också t.ex. https://carnegiemoscow.org/commentary/84991 om det ryska historiekriget.

Stora Fosterländska kriget

Stora Fosterländska kriget är den ryska benämningen på Andra världskriget. Denna brutala period i Rysslands historia har blivit central i det officiella Rysslands historieskrivning, en viktig del i den ryska identiteten. Alla de uppoffringar, förluster och segrar som då inträffade har gett upphov till många helgdagar, myter och hjältesagor. Inte minst är segerdagen en anledning till nationellt firande i Ryssland. Andra viktiga dagar är t.ex segern vid Stalingrad som markerar vändningen i kriget. Hävandet av belägringen av Leningrad samt slaget vid Kursk är ytterligare viktiga milstolpar. Leningrad fick under kriget utstå en total blockad som varade i 900 dagar. Den dag då blockaden hävdes firades med pompa och ståt vid 75-års jubileet 2019.  Kriget gav också upphov till en del av det som diskuteras idag beträffande kriget i Ukraina. Speciellt gäller det den s.k. denazifiering som Putin pratar om. För att förstå den ryska hållningen måste man förstå vad den ryska nationen och det ryska folket fick utstå under kriget. Det var Sovjet, Ryssland, Belarus och Ukraina som fick ta den stora smällen beträffande dödsoffer, umbäranden och svält. Antalet offer är inte ens jämförbart med USA's, Englands och Frankrikes siffror sammantaget. Enbart i Leningrad dog 1 miljon människor av svält och de drevs till bl.a. kannibalism. Listan över elände slutar aldrig. Men vi skall också tänka på att Ukraina inte är Ryssland, så dagens påstående från Ryssland, att de fick offra så mycket, inte är helt sant. Ukraina och Belarus drabbades i högre grad. Samtidigt är det meningslöst att försöka precisera exakta siffror, för då hamnar man bara i en ändlös och fruktlös diskussion. Vi kan bara konstatera att det hela var förfärligt. Ryssland anser sig idag vara den nation som räddade Europa från Hitler och nazismen, och lite rätt har de i det. I Ukraina pratar man hellre om Stalins terror, den avsiktligt orsakade svälten på 1930-talet o.s.v.

Otroligt mycket har publicerats om andra världskriget. Ryska Star Media har t.ex. bland annat gjort en lång väldigt bra TV-serie om kriget och den finns på engelska på Youtube. Riktig Putin-propaganda när den är som bäst! Kriget har också gett upphov till Segerdagen, som närmast får beskrivas som Rysslands nationaldag. Paraderna på Röda torget i Moskva kan knappast någon ha missat! Vad som är oroande som sagt, är den nyväckta vurmen för just Stalin. Man tenderar nu att ha överseende med den brutale diktatorns brott mot mänskligheten. Jag hade inte haft något problem om man istället hyllade General Sjukov, mannen som verkligen vann kriget, men så ser inte verkligheten ut. Jag brukar säga att "tyskarna förlorade kriget på grund av Hitler, men ryssarna vann trots Stalin". Staden Volgograd har återfått namnet Stalingrad nio dagar om året och det diskuteras om staden (f.d. Tsaritsyn) åter skall få heta Stalingrad permanent. Det var vid den staden tyskarna började förlora. Slaget vid Kursk har fått ett jättemonument i Prokhorovka, för efter den dagen, menar man, gick Sovjet ständigt på offensiven fram till Berlin. När organisationen Memorial började sätta upp minnesplaketter på hus där offer för Stalins terror bott, klistrades dessa över med lappar som påminde om firandet av Segerdagen. Memorial, som arbetat med att belysa Stalinregimen och dess brott, är idag förbjuden i Ryssland och klassad som "utländsk agent". Kontoren har stängts ner och aktivister har t.o.m. mördats! Så ser det ut idag 2023.

Ett klassiskt exempel hur man kan frisera historien i efterhand!

Ett intressant kuriosafaktum är den kända bilden där röda arméns soldater placerar den sovjetiska flaggan på riksdagshuset i Berlin 1945. Enligt den officiella versionen utfördes denna handling av en georgier och en ryss, men det är en efterhandskonstruktion. Hela bilden är faktiskt en efterhandskonstruktion. Bland dem på bilden finns en dagestanier. Han hette Abdulkhakim Ismailov och var muslim. De andra två är Aleksej Kovaljov från Kiev, Ukraina och Leonid Gorytjev från Minsk, Belarus. Fotografen som tog bilden var jude. Men ingen av dessa fyra fick äran av detta. Det skulle vara kristna personer från Ryssland och Georgien, och inget annat. Stalin ger därför soldaterna Jegorov (ryss) och Kantaria (georgier) medaljerna, men de hade ingenting med saken att göra. Dessutom var hela situationen arrangerad, för fotografen Yevgeny Khaldei hade hört historien om amerikanerna på Ivo Jima vars flaggresning var regisserad. Han blev inspirerad och gjorde samma sak. Men när jobbet i mörkrummet var färdigt upptäcktes att mannen på bilden hade två klockor, vilket innebar att han hade plundrat. Detta kunde inte visas upp och en klocka fick redigeras bort. Abdulhakim fick inte erkännande förrän efter 1991. Men detta är egentligen inte rättvist det heller, för den verkliga flaggresningen utfördes flera dagar tidigare av en grupp sovjetiska soldater som är helt okända för eftervärlden. De hade hängt upp en skabbig röd trasa som tyskarna lyckades få bort. Fotografen Yevgeny Khaldei, som arrangerade det hela några dagar senare, fick sitt erkännande först 1997. Khaldei hade förövrigt arrangerat flera bilder, bland annat en där en flagga vajar på Brandenburger Tor. På många hemsidor och på Stalinmuseet i Gori i Georgien, berättar man fortfarande den gamla propagandaversionen. Den satte sig rejält!

(tack till https://moderskeppet.se/live/klassiska-fotomanipulationer-hammaren-skaran-och-tva-armbandsur/)

Stavas Krim på ryska, ukrainska, turkiska, gotiska eller grekiska?  Dessa folk har alla i vart fall bebott Krim. Innan dem fanns där också skyter och kimmerier, sägs det! Under en kort tid runt år 1200 var Krim vasall till den då regionala stormakten Georgien. Men vad vet vi egentligen om historien så långt tillbaka? Det är emellertid känt att både Genua och Venedig hade handelsstationer på Krim. Kaffa var en Genuesisk hamn som har gått till historien för man tror att det var därifrån digerdöden spred sig över Europa. 

Ryssland och Katarina den Stora annekterar halvön 1783 och erövrar den då från krimtatarerna som var allierade med Osmanska imperiet. När tyskland invaderade på 1940-talet hade de planer på att döpa om platser efter de gamla goterna. Huvudstaden Simferopol skulle bli Gotenburg och Sevastopol skulle bli Theoderikshafen, efter den gamle gotiske ledaren.

Katarina den Stora och hennes närmaste man Potemkin hade ett stort intresse för det antika Grekland. De hade gemensamt ett "Grekiskt projekt" och i vart fall Potemkin lär ha varit flytande i grekiska. De förde krig mot Osmanska imperiet i syfte att ta kontroll över Bosporen. Ambitionen var att erövra Istanbul. De skapar det de kallar Novarussia i Södra Ukraina och de anlägger en rad städer med namn som har anknytning till antikens Grekland. Kherson, kommer givetvis av den antika grekiska platsen Chersonesos på Krim, där kristendomen tar sin början hos östslaverna, enligt rysk och ukrainsk historieskrivning. Nordmakedonier och bulgarer håller inte med. 

Idag, nu när Ryssland drar sig tillbaka i södra Ukraina, har de plundrat Potemkins grav i Kherson. På gravstenen står det "Tavrichesky", ett tillnamn som anspelar på Krims grekiska namn "Taurike" (ursäkta min usla transkribering). Potemkin har tydligen stort symboliskt värde för Putin. Men det är inte bara den graven som plundrats, hela Khersons konstmuseums samling har stulits och offentliga skulpturer har försvunnit.

Katarina var mycket intresserad av boklig bildning och hon skapade nya lagar för Ryssland. Det sägs också att de stora samlingar hon införskaffat från hela riket under sin tid, försvann efter hennes död. Bland annat originalet till Nestorskrönikan, boken om Rysslands ursprung. Vladimirkatedralen i Khersonesos, strax utanför Sevastopol på Krim, förstördes i kriget på 1940-talet. Den nuvarande byggnaden är en rekonstruktion som uppfördes på 1990-talet, d.v.s. efter Sovjet och i linje med den nykonservativa linje som varit populär sedan dess. Originalet uppfördes runt 1875. 

(Den svenska artikeln om "Chersonesos" på Wikipedia är ganska utförlig).

Belarus

Belarus, eller Vitryssland som vi sa förr, har i stort en gemensam historia med Polen och Litauen. Men området har varit omstritt under lång tid, med främst Ryssland som ena parten och Tyskland som andra parten, vilket jag nämnt tidigare. D.v.s. Polens delningar i slutet av 1700-talet. Det som bl.a. är intressant är de specifika symboler som användes i protesterna 2020-2021. Den rödvita flaggan, slagorden, ryttaren och korset på hans sköld. Kortfattat kan vi konstatera att Polsk-Litauiska samväldet regerade området mellan 1385 och 1795 och att Ryssland sedan tar över. År 1868-1869 sker ett uppror mot Ryssland och revoltörerna vill återgå till Polen-litauen. Deras främste hjälte var ledaren Konstanty "Kastus" Kalinowsky. Kastus var poet och skrev gärna med latinsk skrift, d.v.s. i strid med de regler som Ryssland dragit upp. Kastus skrev på både polska och belarusiska och försvarade den uniatiska kyrkan, som är en blandning av katolskt och ortodoxt.

 När upproret 1868-69 krossas av ryska armén låter den ryske tsaren Alexander II meddela att "ni kan glömma era drömmar". Kastus avrättas 1869 i Vilnius för sin medverkan i revolten och han skrev sin sista dikt "Under galgen" dagen innan han dog bara 26 år gammal. Idag finns det ett regemente av frivilliga soldater från Belarus som strider på Ukrainas sida. Detta regemente bär Kastus Kalinowskys namn. De säger att de bara övar i Ukraina, för de skall hem till Belarus och störta Lukashenka senare.

Den flagga demonstranterna viftade med under 2020 är den flagga som gällde när Belarus var självständigt 1918 och i början av 1990-talet. I Lukashenkas Belarus är den såklart inte populär hos regimen. Färgerna är Polens och ni ser själva likheterna med Litauen och Polen o.s.v. Vytis, riddaren, står givetvis staty överallt i Litauen. Flaggan med Vytis kallas ofta Pagonia, vilket är ett mycket gammalt namn. Korset på riddarens sköld förekommer inom både ortodoxin och katolicismen, men för belarusier kommer det från Euphrosyne av Polotsk (1104-1167), ett av de första helgonen inom östslavisk ortodoxi. Själva originalet från 1161 ser ni på bild ovan, men det försvann i Andra världskriget. Troligen stulet av antingen nazister eller bolsjeviker. Polotsk är en mycket gammal stad i nuvarande Belarus, som existerade redan på vikingatiden i Kievan Rus. Euphrosyne själv var av kunglig familj, d.v.s. Ruriks. I Minsk under protesterna 2020 var slagordet (Жыве Беларусь!) Žyvie Bielaruś! Leve Belarus! Det är taget från en dikt av Yanka Kupala, som är en frontfigur för belarusisk nationalism och förespråkarna för det belarusiska språket.

Se också https://carnegiemoscow.org/commentary/85115 om polsk-ryska relationen.

Den ukrainska (och ryska) nazismen

Nazism är ett problematiskt ord. För det första är det väldigt värdeladdat, det gör att folk inte längre tänker rationellt. För det andra borde det bara inbegripa sådana personer som har medlemskap eller sympati med NSDAP, det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet och det finns inte längre. Bättre är kanske att tala om högerextrema antisemiter, homofober och rasister, gärna i kombination med överdriven nationalism.

Det första fotot nedan är från Kiev, den 28e April 2021. Människor hyllar öppet SS-divisionen Galizien och lejonet med de tre kronorna var deras symbol. Förvisso var just denna demonstration mycket liten, ungefär som de svenska NMR-samlingarna. Men ganska märkligt ändå. Dagens extremhöger i Ukraina har gått från runt 10% för en tiotal år sedan, för att hamna runt 2% i det senaste valet. Under andra världskriget var kanske 50.000 frivilliga anslutna till olika enheter i den tyska krigsmakten (jag har i.o.f.s. sett många vitt skilda siffror). De ukrainska historikerna försvarar sig med att "vi var vänner till vår fiendes fiende och alla på den tiden bara tänkte på Stalins massmord under 1930-talet". Den viktigaste faschistledaren i Ukrainas historia hette Stepan Bandera, och han hyllas årligen med marscher på sin födelsedag. En av de större gatorna i Kiev bär hans namn och han står staty i de flesta städer. 33% av befolkningen i Ukraina är stolta över Bandera, enligt en undersökning (2020 tror jag det var). Armén använder dessutom fortfarande symbolen Varghaken, en SS-symbol. Också hälsningen som hörs dagligen på TV d.v.s. Slava Ukraini! Слава Україні! "ära åt Ukraina" kommer från nationalisterna. Under Naziockupationen kombinerades orden med hitlerhälsning. Idag är det Ukrainska arméns officiella hälsning. Öppet mål för Putins propaganda alltså! Men som tur är använder ukrainare och rysslands oppositionella ungdomar också orden Putin huilo! Пу́тін - хуйло́ "Putin är en kuk" i kombination med "slava" hälsningen.

Stepan Bandera var dock inte alls nazist, men han var definitivt antisemit, ultranationalist och förespråkade en auktoritär stat. De som försvarar honom menar att han var som de gamla kosackledarna. En pragmatiker som främst tänkte på ett självständigt Ukraina. Hans organisation OUN-B bekämpade också, mycket riktigt, tyskarna när de förstog att Hitler inte alls skulle låta dem få en självständig stat. De var ju slaver, en underlägsen ras, enligt nazismen. Dock var de inledningsvis mycket behjälpliga och entusiastiska i mördandet av Ukrainas judar och minst 100.000 judar mördades bara i Kiev. Bandera blev själv senare fängslad av tyskarna och två av hans bröder dog i tysk fångenskap. OUN deltog också i etnisk rensning och massmord på polacker, ett infekterat ämne till denna dag. Bandera blev slutligen mördad av ryska säkerhetstjänsten KGB när han befann sig i exil i München. Ett av de ryska orden för en s.k. nazist är "banderist". En annan person som är kontroversiell och intressant för den nyfikne är ukrainaren Symon Petljura. Petljura mördades 1926 i Paris av en judisk aktivist för att han deltagit i pogromer under Ryska inbördeskriget. Petljura är också hyllad i dagens Ukraina. Men skall man oroa sig för nazister/högerextrema i Europa så är det inte Ukraina som borde stå i fokus, då är det mycket sämre ställt i Ungern. Ungern är också, absurt nog, det land i EU som är minst kritiskt till Putins regim.

Nedan ett cirka 10 år gammalt nyhetsklipp. Och mer på denna länk!

Men för att vända på myntet! 

Först i raden av "de populäraste ukrainarna" enligt en splirrans färsk undersökning (2022) kommer nationalpoeten Taras Sjevtjenko. Sen kommer en rysk-judisk skådespelare d.v.s. Volodomyr Zelensky. På tredje plats en författarinna och feminist, Lesya Ukrainka! Sen kommer kosackledaren Khmelnitsky och först på femte plats extremnationalisten, antisemiten och polackhataren Bandera, följt av en historiker och demokratisk politiker, Mykhailo Hrushevsky. På sjunde plats ytterligare en poet, Ivan Franko och som åtta, Kalle dussins kompis Ivan Mazepa! Lite intressant är att Gogols fiktiva romanfigur Taras Bulba innehar en 21a placering! Undrar om det finns folk som tror att han fanns på riktigt? Men det kanske är frihetskämpen/nazikolloboratören Borovets de menar, han hade ju Taras Bulba som "nom de guerre"! Den ryska, belarusiska och ukrainska statens grundare, vikingarna Volodomyr Veliki (den store) och Jaroslav Mudryj (den vise) kommer först på 13e och 14e plats. Liknande undersökningar i Ryssland placerar ofta Alexander Nevskij, Josef Stalin, Yurij Gagarin och Vladimir Putin i topp! Även poeten Aleksandr Pushkin och Peter den Store brukar inta toppnoteringar. De har det inte lätt ryssarna! Nevskij var kanske halvmongol, Stalin var georgier och Pushkin var mulatt! Peter den Store gav dessutom sin nya stolta huvudstad ett tyskt namn! Nedan hittar ni förövrigt ryska högerextremister.

Enligt vad jag kunnat läsa mig till är Rysslands högerextrema splittrade i två läger. Den ena sidan är lojala med Kreml, men den andra sidan håller på Ukraina. Det finns t.o.m. högerextrema ryssar som  slåss på den ukrainska sidan i kriget. Många av dessa ryssar är anti-putin och lever därför som flyktingar i Ukraina sedan lång tid. Bilderna märkta 2020 och 2022 är från Moskva och tyska DW repektive Business Insider. Den svart/gul/vita flaggan de har på mittenbilden är imperieflaggan som användes i Ryssland mellan 1858 och 1896 under Alexander den andres tid, d.v.s. Alexander folkmördaren, Kaukasiens bödel och Putins favorit!

Källor och vidare läsning:

(Se också källförteckningen i min artikel "Från Rurik till Zelenskyj")

Böcker:

Fitzpatrick, Sheila. Everyday Stalinism. Ordinary Life in Extraordinary Times: Soviet Russia in the 1930s. Oxford University Press, 1999.

Artiklar m.m:

Eckerdal, Maria. Minnespolitik i Ryssland med särskilt fokus på det mnemoniska projektet Rossija - moja istorija. Masteruppsats, Uppsala Universitet, 2021. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1645826/FULLTEXT01.pdf

Föreläsningar m.m:

Föreläsning av professor emeritus Klas-Göran Karlsson om minnespolitik och folkmord https://www.youtube.com/watch?v=0s5B8P9j9TU (Fokus på folkmord d.v.s. Armenien, Rwanda, Förintelsen etc.)

Föreläsning om nationalism och historiebruk av Christian Axboe Nielsen, professor på Aarhus Universitetet https://www.levandehistoria.se/video/forelasning-om-nationalism-och-historiebruk (Fokus på Jugoslavien)

Radioprogram från 2022 med bl.a Kristian Gerner och Charlotte Hedenstierna-Jonson, om bl.a. vikingar, kosacker och museer. https://sverigesradio.se/avsnitt/ukrainas-historia-under-attack

En uppföljare till ovanstående, ett år senare. https://sverigesradio.se/avsnitt/ukrainas-historia-ar-var 

Historiska klubben om Ukraina från 2014. https://sverigesradio.se/avsnitt/337513

Lars Lönnroth, Thomas Rosén och Oksana Koshulko pratar om Ingegerd Olofsdotters betydelse för Ukraina. https://urplay.se/program/229173-bildningsbyran-tanka-mot-strommen-ingegerd-olofsdotter-svensk-storfurstinna-i-ukraina