Från Rurik till Zelenskyj, historisk bakgrund till kriget i Ukraina.
(Ursprungligen skriven i mars 2022, men uppdaterad i Februari 2023)
Denna artikel syftar
inte till att ta ställning för eller emot, bara till att öka
förståelsen för de olika sidornas agerande. Jag låter mina vänner
i Ukraina, Belarus, Ryssland och övriga länder i Östeuropa sköta
tyckandet och ställningstagandet. Jag lyssnar och håller på dem. De vill ha
frihet, fred och välstånd, precis som vi! Här nedan finner ni dock historiska argument för båda sidor och ett kort avsnitt om dagens situation i slutet av artikeln.
Efter att ha levt en längre tid i Georgien och besökt Moldavien en tid, och fäst mig vid de länderna, är jag nu väldigt orolig att de två staterna står på tur. Därför hoppas jag att Ukraina skall lyckas slå ifrån sig angreppet. Men att Sverige skall gå med i NATO anser jag tveksamt, för det finns/fanns (notering 2023) ett bättre alternativ. Jag hoppas också att denna artikel skall hjälpa folk att förstå att pratet om nazism i Ukraina i princip är nonsens, men att det också finns ett uns av sanning i det. Problemet är att många godtyckligt kastar ur sig åsikter om nazister, ryssar och annat, utan att ha kunskaper om bakgrunden. Håll till godo! Här är ett koncentrat som kanske kan klargöra en del av bakgrunden!
En del statsvetare och andra menar ofta att Putins politik saknar ideologi och att hans linje snarare är identitetspolitisk och kleptokratisk. Han driver en nationalistisk politik och pratar om fornstora dagar. Han refererar gärna till Sovjetunionen, odlar sin relation med kyrkan och själva flaggan som Ryssland har idag kommer från Peter den Stores framgångsrika tid vid makten. Putin jämför gärna sig själv med Petr Veliki (Peter den Store). Putin menar att Ryssland bara återtar det som hör till Ryssland, precis som Peter den Store gjorde i Stora Nordiska Kriget på 1700-talet. En mycket tveksam sanning dock! Putins vurm för Sovjet rimmar också illa med att han använder Dubbelörnen som symbol, som var avskydd av Bolsjevikerna. Han har också återgett armén den Röda Stjärnan, samtidigt som han omfamnar kyrkan. Det är ett riktigt hopkok det hela och en dröm om ett nytt Ryskt imperium. Tanken om det nya imperiet rimmar också bra med Alexander Dugins drömmar om "Eur-Asien" som skall ha Ryssland i centrum.
Även Ukraina bedriver nationalistisk politik och de två staterna konkurrerar dessutom om samma symboler, som alla kommer ur historiens gömmor. Därför är det viktigt att förstå historiens skeenden, kyrkans framväxt samt språkens roll och utveckling. Hela retoriken från Kreml är präglad av identitetsrelaterade frågor och argument baserade på historien! Vad är ett land? Ett folk? Ett språk? o.s.v. Vem har den historiska rätten till marken? Vem var först? Här nedan har jag gjort ett försök att förenklat bena ut huvudlinjerna i en historia som är relativt okänd i väst, men som blivit tragiskt aktuell i och med kriget i Ukraina.
Den första östslaviska staten
Både Rysslands och Ukrainas historia börjar på sätt och vis med det medeltida rike som är känt som Kievan Rus. Detta faktum gäller också Belarus. Man kan säga att de tre länderna delar ett gemensamt ursprung och att städerna Kiev, Novgorod och Polotsk är delar av deras gemensamma kulturarv. Kievan Rus grundas av Rurik och hans bröder. Ruriks familj härstammade från Roslagen i Sverige och det har senare tiders DNA-undersökningar också bekräftat. Tidigare hade vi nästan all vår kunskap om detta via en bok som allmänt kallas "Nestorskrönikan" men som egentligen heter "Berättelsen om Svunna Tider". Denna bok sammanställs av en munk vid namn Nestor. Nestor levde i Grottklostret i Kiev och boken dateras till ungefär år 1113 v.t. Bokens innehåll är en sammanställning av äldre material författat på fornslaviska, men också bysantinskt material, grekiska religiösa texter, fornnordiska texter och nedtecknade muntliga berättelser. Nestorskrönikan är den äldsta bok på fornöstslaviska vi känner till och det gör den unik. Annan kunskap vi har beträffande Kievan-rus kommer från bland annat samtida arabiska och persiska källor.
Rurik och de andra nordmännen, varangerna* (vanligen kallade vikingar), kommer till Novgorod år 862 och Rurik/Rörik regerar i Novgorod/Holmgård mellan 862 och 879. Hans position tas över av en släkting, Helge (Oleg) Siaren, under en övergångsperiod, då Röriks son är för ung vid tillfället. Röriks son Ingvar/Igor kommer till makten först år 912 och då har man redan flyttat huvudstaden till Kiev, som på nordiskt tungomål hette Könungård. Ingvar blir den förste regenten i Kievan-Rus (Gårdarike) och han regerar fram till 945. Ingvar/Igor gifter sig med en kvinna kallad Helga / Olga av Kiev, som också blir den första kristna drottningen i det östslaviska området. Helga var av varangisk, nordisk börd. Hon blev döpt och kristnad vid ett besök i Konstantinopel år 955.
Ingvar och Helga får en son, Sviatoslav, som regerar i Kiev mellan 962 och 972. Sviatoslav, kallad den "Modige" blir aldrig kristen trots hans mammas försök. Däremot får Sviatoslav en son som kommer att gå till historien som kanske den viktigaste regenten i både Rysslands och Ukrainas historia, nämligen Vladimir/Volodymyr den förste av Kiev som också kallas "Den Store" av förklarliga skäl. Vladimir/Volodymyr blir den förste regent som döps i kristendomen och detta sker på Krim, i Chersonesos, år 988. Vladimir gifter sig år 989 med prinsessan Anna Phorfyrogenita av Bysans och med det äktenskapet får han också en allians med det viktigaste riket i östra Europa vid den tiden. Han får dock betala Basilieos den Andre genom att låna ut 6000 elitsoldater som kan hjälpa den bysantinske kejsaren att lösa ett betydande problem, d.v.s. kriget med Bulgarien. Det är dessa krigare som blir det berömda Väringagardet och som lämnar efter sig run-klotter i Haga Sofia katedral i Istanbul. Givetvis tror vi inte på siffrorna, men i alla fall! Väringagardet var fortfarande aktivt när Harald Hårdråde ansluter sig med 500 man år 1034.
(Ordet "väring" blir på fornkyrkoslaviska "varjag" och det ordet levde kvar länge. I Novgorod fanns så sent som på 1700-talet en gata som hette "Varjagsgatan" och än idag finns ett flertal ortnamn i området med anknytning till ordet "varjag").
Vladimir anlägger också Grottklostret i Kiev och han regerade ett rike som sträckte sig från Polen till Krim. Falken som ingår i riksvapnet i dagens Ukraina kommer från Vladimir och många av de s.k. rurikiderna hade treudden/falken som symbol. Med Anna av Bysans får han en son som kom att kallas Jaroslav den Vise (Den förste). Det finns de som hävdar att Jaroslavs mamma var Rogneda av Polotsk, så det finns alltså olika åsikter om saken. Jaroslavs fru blir den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter av Husaby, d.v.s. Olof Skötkonungs dotter. Jaroslav sprider kristendomen, kyrkoslaviska skrifter och grundar Sofiakatedralen i Kiev, bland många andra betydelsefulla gärningar. Ingegerd själv ger staden Staraja Ladoga till en vän från sverige som följt med henne på resan österut.
Ukrainas statsvapen med treudden, eller den dykande falken, i olika varianter. Den första är Vladimir den Stores, den andra bilden är Jaroslav den Vises och den tredje är det nuvarande statsvapnet. Det fjärde vapnet, som tydligt föreställer en falk, är Staraja Ladogas gamla symbol som använts sedan 1000-talet. Ukraina har alltså valt att använda hela den östslaviska världens gemensamma symbol och det sticker nog i ögonen på regimen i Moskva, nu när man inte längre har Sovjetunionens hammare och skära. Putin har dock återgett militären den röda stjärnan från kommunisteran och man använder den gamla tsaristiska dubbelörnen som ärvdes av Bysans. Staraja Ladoga kallas ibland Rysslands första huvudstad, för den staden fanns innan Kiev blev viktig, och långt före Moskva.
Ovan ser ni också Ingegerd Olofsdotters släktträd. Tack till Rune Edberg och Mats G Larsson och alla de andra som gjort så mycket arbete kring "Vikingar i Österled". (Vendland avser Polen och obotrier var också typ polska västslaver).
Området vi här pratar om, d.v.s. Södra Ryssland och Ukraina, beboddes av olika slaviska stammar som t.ex. drevljaner och severjaner. Det fanns också olika turkiskt talande grupper som t.ex. polovtser (kumaner/kipchaker), pecheneger och bulgarer. Som vi sett var många i det styrande skiktet av nordisk börd och längre norrut bodde fler slaviska folkgrupper samt även finsk-ugriska folk som t.ex. mordviner och udmurter i nord-ost, och de som idag är ester. Bulgarerna vid Donau är vid det här laget (800-tal) redan inne i processen att slavifieras och kristnas. För att göra en komplicerad historia kort kan vi konstatera att det i det östslaviska området uppstår ett antal stadsstater och att vi inte ser ett tydligt och starkt sammanhållet rike. När Mongolerna kommer i början av 1200-talet är de slaviska städerna ett lätt byte för de beridna krigarna. De flesta städer skövlas och bränns, medans andra blir vasaller och klarar sig. Novgorods härskare hade andra problem med invasion väster ifrån. Han ber staden Vladimir om hjälp och en viss Alexander kommer till undsättning. Denne Alexander hade gift bort sin son med en högättad Kumanska och blivit allierad med mongolerna. Han kan sen, med mongolerna i ryggen, besegra en svensk här vid floden Neva. Han är numera känd som Alexander Nevski på grund av att han stoppade svenskarna och Birger Jarl år 1240.
Mongolstormen ödelägger helt sonika Rjazan, Suzdal, Kazan, Vladimir, Jaroslavl, Tver, Moskva och större delen av Kievan Rus. För tydlighetens skull skall jag också nämna att begreppet Rutenien ofta dyker upp i olika källmaterial och det är helt enkelt en latiniserad form av namnet Rus. Rutenien omfattar oftast Belarus och Ukraina, samt östra Polen och västra Ryssland. När man träffar på folkslaget "rusiner" i skriftliga källor avser detta vanligvis folk som idag betecknas som ukrainare och belarusier. Samtidigt finns det folk i dagens Serbien som anses tala ett språk som heter rusinska, vilket är närbesläktat med ukrainska. Men begreppen "rusiner" och "Ruthenien" är något luddiga. Vad jag förstår skrev alla på fornkyrkoslaviska (eller varianten kansli-slaviska) vid den tiden, det var det administrativa språket. I Ungern, Polen och Litauen användes dock latin länge, eftersom de var mer påverkade av Rom och katoliker, även om också Storfurstendömet Litauen använde kanslislaviska länge.
Efter mongolerna
Ur den mongoliska askan återuppstår ett antal stadsstater och Moskva är en av dem. Mongolerna och Gyllene horden försvagas ganska snabbt och Moskva blir allt mer självständigt. Det skall i rättvisans namn också nämnas att de s.k. mongolerna till största delen inte var mongoler, de var olika turkiska folk (tatarer, volgabulgarer, turkmener och khazarer etc).
Gyllene horden splittras i tre delar under 1400-talet och en del blir Krimkanatet som varar fram till 1700-talet. De två andra delarna av Gyllene horden hamnar vid Volga. Delar av det som är dagens sydvästra Ukraina (Galizien) tillföll Polen efter krig med resterna av mongolerna på 1300-talet. Samtidigt tillfaller Kiev och delar av nordvästra Ukraina (Volynien) Litauen. Vad vi ser här är alltså att Västra Ukraina under mycket lång tid haft påverkan från väster. Långt senare i historien kommer även Österrike-Ungern att ha inflytande i området som idag är västra Ukraina. Lviv hade länge avsevärda inslag av både tysktalande och judisk befolkning. Ett av namnen på Lviv är det tyska "Lemberg".
En viktig händelse i Rysslands historia som hyllas av nationalister idag är Dmitri Donskojs seger över Gyllene horden vid Kulikovo 1380. Denna seger hyllas av ryska nationalister i deras historieskrivning, men trots den tillfälliga segern bränner mongolerna Moskva två år senare. Så det var kanske ingen riktig seger. Moskva fick nämligen fortsätta betala tribut till Gyllene horden. Detta faktum är inget de ryska nationalisterna pratar om idag, de framhåller bara Donskojs ärofyllda seger över de förkastliga muslimerna, för det hade tatarerna blivit redan år 922, 66 år före kristnadet av Kievan rus.
År 1440 föds ytterligare en person som blir mycket betydelsefull i Rysslands historia, nämligen Ivan den Store. Han regerar Moskva från 1452 fram till sin död 1505 och gör Ryssland till en sammanhållen stat från 1462. Ivan (nr 3) den Store slutar betala tribut till mongolerna och blir den förste som styr ett mer sammanhållet rike. Han gifter sig år 1472 med dottern till den siste bysantinske kejsaren. Hon hette Zoë Paleologos och det är i och med detta som Ryssland tar över symbolen med den tvåhövdade örnen, en symbol som dittills varit Bysans. Efter detta anser sig Ryssland vara "Det tredje Rom" och arvtagare till den ortodoxa kyrkan. Bysans hade som bekant gått i graven 1453. På Krim och vid några andra ställen bor vid denna tid turkiska folk och osmanerna expanderar starkt på 1300 och 1400-talen i de södra delarna av det vi idag kallar Ryssland, Ukraina och Balkan. På Krim fanns de turkiska invånarna kvar ända fram till Stalins tid och i viss mån finns de kvar än idag. Ofta kallas de tatarer, som för många ryssar är ett nedsättande begrepp för turkar och muslimer. År 1547 kommer Ivan IV till makten i Moskva. Ivan den fjärde har gått till historien som "Den förskräcklige" och han räknas i regel som Rysslands förste egentlige Tsar. På ryska är hans namn Иван Грозный Ivan Groznyj. Men "groznyj" betyder också "stark och hotfull" så översättningen är inte riktigt rättvis. Ivan den Förskräcklige lyckas besegra Kazankhanatet 1552, ett tatarrike som också är en rest av Gyllene horden. Det är först nu, efter 1552, som Ryssland börjar se sig som ett imperium. Ivan den Förskräcklige har idag, under Putin, omvärderats och det reses t.o.m. statyer över honom, något som inte ens skedde i Tsarryssland. Under långa tider har mongolerna och deras efterföljare setts som ociviliserade och den andre, fienden utifrån. Man ansåg att Ryssland hade en civilisatorisk uppgift och att stäppen med medföljande nomadiska folk skulle tämjas. Den ociviliserade fienden i öst har ofta kompletterats, eller bytts ut, med fienden i väst, och idag är det väst som är den viktiga fienden såklart.
År 1598 dör emellertid den Ruriksa ätten ut och perioden som följer brukar kallas "den stora oredan". Oredan varar fram till 1613 då ätten Romanov kommer till makten i Moskva.
För tydlighetens skull skall vi också nämna att delar av Ukraina uppgår i Storfurstendömet Litauen år 1321 och underställs storfursten Gediminas. Litauen blir i sin tur en del av Polsk-Litauiska samväldet år 1385, en statsbildning som varar ända till 1795. Under 1600-talet och 1700-talet var dock Polen-Litauens historia mycket skakig med upprepade krig mot Ryssland och Sverige. I söder präglades riket av kosackuppror och krig med osmanerna. Framåt mitten av 1600-talet börjar relationen mellan kosackerna i Ukraina och kungen i Polen bli mycket infekterad. Den mäktiga katolska polska adeln, szlachtan, hade ett översittarförhållande gentemot den ortodoxa bondebefolkningen i Ukraina. Detta ledde till utbrett missnöje bland de tillika ortodoxa kosackerna. Kosackerna utgjorde en krigarelit med traditionella värderingar som betonade frihet. Särskilt utmärkande var gruppen som kallades Zaporizja-kosackerna. År 1648 söker en kosack vid namn Bohdan Kmelnytskij hjälp från Zaporizja efter att han blivit förolämpad, bestulen och förödmjukad av en lokal polsk storman. Detta leder i förlängningen till ett landsomfattande uppror som varar fram till 1654. Det året är viktigt i vår historiska genomgång för då undertecknas ett avtal mellan Tsar-rysslands Moskva och kosackerna/rusinerna, ett avtal som enade dem mot Polen. Detta avtal kom att vara gällande i olika form ända fram till 1991 menar en del. Det är bland annat detta faktum som Putin idag syftar på när han t.ex. säger att "Ukraina har aldrig varit en nation" o.s.v. (Under världskrigen och ryska inbördeskriget rådde dock osedvanligt stor oreda)
Samtidigt odlas kosackromantiken i Ukraina och kosackernas frihetsideal används för ukrainarnas egna strävanden. Ordet kosack finns till och med i nationalsången. Det går att hitta många exempel på hur kosacker historiskt också gjort uppror mot Moskva. Dessutom har kosackerna en lång tradition av att strida mot de otrogna muslimska osmanerna, plus att de ofta varit ledande i den i öst så vanliga homofobin, i judeförföljelser och antisemitism. Detta är något som tagits upp av nutida högerextrema kretsar och det är bland annat detta marginella fenomen som den ryska propagandan tar fasta på när de talar om nazister i Ukraina. Detta är ett faktum som också det antinazistiska Wiesenthalcentret påpekat. Men det antisemitiska och homofoba inslaget frodas även på den ryska sidan.
Efter ett krig mellan Polen och Ryssland sluts ett avtal i Andrusovo 1667 där Ukraina delas upp vilket innebär att östra delen går till Ryssland. I slutet av 1700-talet görs en uppdelning av Polen, varpå resten av Ukraina utom Galizien tillfaller Ryssland. Galizien, d.v.s. området runt Lviv och något söder därom går till Österrike. Efter första Världskriget återuppstår Polen, som inte funnits sedan 1795 och Lviv/Galizien/Västra Ukraina blir åter polskt. (Ryskt/sovjetiskt blir Lviv inte förrän Stalin annekterar staden efter Jaltakonferensen 1944).
Katarina den Storas tid
En mycket viktig period i Ukrainas historia är Katarina den Storas regeringstid 1762 - 1796. Tillsammans med sin närmaste man Grigorij Potemkin drev hon sitt s.k. "Grekiska projekt". Detta högst remarkabla par hade en gemensam dröm om att expandera Ryssland in på tidigare grekiskt område. De ville komma närmare Västeuropa på den södra fronten. Peter den Store hade också haft europeiska drömmar, fast på den norra fronten. Det ultimata målet för Katarina och Potemkin var att erövra Konstantinopel eftersom Ryssland sedan länge ansåg sig vara den legitima arvtagaren till den ortodoxa kristendomen. De ville också kontrollera Bosporen av ekonomiska orsaker. Nu blev det aldrig något övertagande av Konstantinopel (Tsarigrad som ryssarna kallade staden), men det blev ett resolut övertagande av kusten vid Svarta havet och permanent ockupation av det osmanska Krim, inklusive det strategiska Kerch-sundet. Ryssland erövrade också Moldavien och den viktiga befästningen Bender från osmanerna. (Moldavien och Vallakiet i Rumänien återlämnas senare genom ett fredsavtal). Katarina och Potemkin tar en rejäl bit av Polen, passiviserar dessutom effektivt Ukraina och kosackerna samt inkorporerar dem i armén. En del kosacker förflyttas till den besvärliga fronten i Kaukasus där befästningar som Mozdok och Vladikavkaz bemannas med stridbara ukrainare för att kväsa de lokala muslimerna.
Många av de ukrainska städer vi nu hör om i nyhetsrapporteringen anlades av Potemkin. Cherson, Sevastopol, Simferopol, Mykolaiv och Dnipro är alla Potemkins skapelser. Själv låg Potemkin begravd i Cherson och historiskt räknas han som kanske Rysslands främste statsman genom tiderna. Detta är ytterligare en symbolisk och känslomässig faktor för Ryssland och Putin.* Att Krim och dessa städer inte skulle höra till Moskva ses idag som en förödmjukelse. Om Sankt Petersburg var Peter den Stores fönster mot Europa så var Odessa Katarina den Storas motsvarighet. Putin lär också ha sagt att "Krim, Chersonesos och Sevastopol är lika heligt för Ryssland som Tempelberget i Jerusalem är för judar och muslimer", med syftning på att det var på Krim som Ryssland blev kristet. Putins hårdaste kritiker menar att det var Ukraina som blev kristet och att Moskovia är en halvt mongolisk stat.
Efter Katarina den Storas tid bedrivs ett flertal krig mot osmanerna och allt mer land tillfaller det Ryska imperiet. Bulgarien är en tid ryskt och stora områden i Kaukasus erövras från både perser och osmaner. Dessutom anställer tsaren ett folkmord i Tjerkessien varvid dess muslimska befolkning mördas och fördrivs (1820 - 1870)**. Starka band till Serbien upprättas också och de banden finns än idag.
* Kvarlevorna från Potemkin flyttades 2022 när Ryssland retirerade under kriget.
** Folkmordet i Tjerkessien (Norra Kaukasus) var som värst 1864 till 1867 och det var då Alexander II regerade. Till saken hör att Alexander II har utnämnts till en av Putins favoriter, brevid Peter den Store. Det var vad han sa till Condoleezza Rice i alla fall. I det Tjerkessiska folkmordet dog c.a 500.000 människor och ytterligare kanske en miljon deporterades till Turkiet. Dagens Ryssland erkänner inte den händelsen som folkmord och faktum är att år 2021 var folkmordet bara erkänt av Georgien, inga andra stater alls.
Första världskriget och Ryska inbördeskriget
Första världskriget fick enorma konsekvenser för världshistorien och innebar att minst tre imperier gick under. Habsburgarnas Österrike-Ungern, Rysslands tsarvälde samt Sultanatet, d.v.s. Osmanernas rike. Kriget fick också som följd att det blev revolution i Ryssland och att ett nytt imperium föddes. Enligt den västerländska historieskrivningen slutade kriget i november 1918, men det är hopplöst felaktigt. Första världskriget hade nämligen flera olika slut. Det första slutet skedde i och med fördraget mellan Ryssland och Centralmakterna i Brest-Litovsk, vilket skedde den 3e mars 1918. Det andra slutet är vapenstilleståndet i Compiègneskogen den 11e november 1918. Freden förhandlas senare och blir till avtalet vi känner som Versaille-fördraget. I sydöstra Europa fortsätter dock kriget och kom där att kallas för det Ryska inbördeskriget, vilket inte tar slut förrän Röda armén paraderar i Tbilisi den 25e februari 1921. Dessutom utspelar sig ett Polskt-bolsjevikiskt krig som slutar med Fredsavtalet i Riga den 18 mars 1921. Detta kallar jag ytterligare ett avslut av Första världskriget. Dessutom var flera västmakter och Tyskland inblandade i Ryska inbördeskriget. Tyskland hade trupper i Ukraina, USA hade trupper i norr och runt Murmansk. Odessa och Georgien hade närvaro av brittiska soldater o.s.v. Det var också stridigheter mellan Grekland och Turkiet som inte löstes förrän Lausannefördraget undertecknades 24e Juli 1923. Därför kan man inte hävda att Första världskriget var slut 1918. Många historiker pratar nu snarare om det Europeiska inbördeskriget 1914-1945.
Den ryska uppfattningen idag, som bland annat Putin artikulerar, att Väst attackerar dem, har som vi sett rötter som sträcker sig mycket längre tillbaka än Sovjetunionens dagar. Litauen, Polen, Sverige, Napoleon, Tyskland och Österrike-Ungern har alltid funnits som ett hot västerifrån. Slagen vid Neva, Poltava, Borodino, Tannenberg, Stalingrad och Kursk är levande minnen. Polen och andra i väst hävdar snarare tvärt om, att det är det mongoliska öst som attackerar väst.
Anti-nazistisk propaganda, Andra världskriget. Förutom Napoleon och Hitler kunde man ha lagt till bl.a. Litauens Algirdas, Birger Jarl, Karl XII, tysken Hindenburg och Polens Pilsudski.
För Ukrainas del blev det hur som helst väldigt turbulent under åren då Ryska inbördeskriget rasade och den långa traditionen av "omtvistat territorium" levde vidare. För den som inte är insatt i rysk historia skall jag först nämna att det främst var två parter. Dels de Vita som var emot Bolsjevikerna och Lenins revolution, de var så att säga trogna tsaren. En av deras främsta ledare hette Denikin. Den andra sidan var de Röda som hade gjort revolution i oktober 1917. De leddes av Trotskij. En del av Ukrainas öde dessa år är att det också utspelade sig ett sovjetiskt-polskt krig 1919 - 1921. När Tyskland och det nya röda Sovjet gjorde upp om fred i Brest-Litovsk i Mars 1918 hamnade Ukraina i den tyska intressesfären, men när Tyskland förlorade kriget på Västfronten annulerades avtalet från Brest-Litovsk.
Vi skall nu titta på det som kanske är mest intressant för dagens situation, nämligen de Ukrainska folkrepublikerna. Detta var en kaotisk period och ett kortvarigt försök till en självständig ukrainsk stat under åren 1918 - 1921. Tyvärr, beroende på hur man vill se det, så slutade experimentet och kriget med att östra och centrala Ukraina föll under bolsjevikernas Sovjet och västra Ukraina blev en del av Polen. I början av det Ryska inbördeskriget hade dessutom de allierade västmakterna trupp i Odessa som stöd för den Vita tsartrogna sidan. Under inbördeskrigets dagar begicks mycket våld mot den judiska befolkningen. Åren 1918-1920 mördas tiotusentals judiska personer i diverse upplopp, pogromer. Skändligheterna utfördes av alla inblandade parter bl.a. de vita tsaristerna, den röda sidan samt de ukrainska nationalisterna. Vid denna tid var 10% av befolkningen judisk och man uppskattar att ca. 20-30% av Europas judiska befolkning bodde i Ukraina. Antisemitismen har en lång och grundmurad tradition i både Ukraina och Ryska imperiet, och sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden är vad jag tar upp här. Dock var antisemitismen kanske mer uttalad i medeltidens Tyskland och i 1500-talets Spanien.
Holodomor
Den omfattande svälten åren 1932 - 1933, som på ryska kallas golodomor, är ytterligare en historisk faktor som spelar mycket stor roll för hur Ukraina har agerat efter Sovjetunionens fall, kanske t.o.m. den viktigaste faktorn av alla. Det finns de som hävdar att den omfattande svälten i huvudsak var orsakad av dålig planering, missväxt och en administration som saknade erfarenhet. Andra menar att svälten var orkestrerad som en metod för att helt enkelt avsiktligt decimera den ukrainska befolkningen. Hur många som avled under dessa två år är också omtvistat. De högsta siffrorna ligger runt 10 miljoner och de lägsta runt en miljon. Den siffra man tror är mest realistisk ligger ungefär mitt emellan och då räknar man också med de som svalt ihjäl i andra områden i den nya staten Sovjet. Siffrorna varierar som sagt och en rysk apologet idag anger den lägre siffran. En ukrainsk nationalist anger den högre. Till detta skall läggas Stalins terror under senare delen av 1930-talet. Under åren 1934 - 1939 mördades ytterligare tiotusentals människor. Ännu fler sänds till arbetsläger. Denna tidsperiod har fått namnet "den stora terrorn". Bland annat avrättar Stalin en stor del av sin egen officerskår samt efter invasionen av östra Polen 1939, också den polska eliten. Detta gjorde att när Tyskland väl anföll Sovjet 1941 så hade Röda armén ingen kompetent ledning, vilket innebar att kriget inledningsvis gick katastrofalt dåligt för Sovjet. Röda arméns inkompetens hade visat sig redan i Finska vinterkriget 1939 då de ryska förlusterna varit rent enorma.
Det var först under Gorbatjovs tid och perestrojkan man öppet kunde prata om holodomor som ett folkmord, innan dess talade man bara om missväxt och allmän svält. År 2006 antas en lag i Ukraina där holodomor benämns som ett avsiktligt folkmord, men t.ex. den ryske dissidenten Alexander Solzjenitsyn höll inte med om detta. Och! Lagen i Ukraina antogs med knapp majoritet. I den ukrainska officiella ordboken beskrivs holodomor som "organiserad hunger utförd av en kriminell regim gentemot ett lands befolkning". Många västeuropeiska länder har dock inte erkänt holodomor som ett folkmord, där ibland Sverige. (Erkännandet kom först i December 2022 och genom EU. Det behövdes alltså ett nytt krig för att Europa skulle vakna i frågan.)
Andra världskriget och motståndsrörelsen
När Hitlers tyska rike anföll Sovjet blev Ukraina ett av de första målen. Detta var Europas kornbod och det var av största vikt att kontrollera det området. De ukrainska nationalisterna ställde sig dessutom på tyskarnas sida inledningsvis och det upprättas en ukrainsk hjälppolis som inte var svår att övertala när det gällde judeförföljelser och dylikt. Den ukrainska nazipolisen deltog aktivt i mördandet av judar i bl.a. Babi Jar, d.v.s. utplånandet av ca. 100.000 judar från främst Kiev. Det är också nu vi stöter på namnet Stepan Bandera för första gången. Stepan Bandera var en fanatisk nationalist som till en början samarbetade med de tyska nazisterna. När tyskarna upptäckte att Bandera inte accepterade att Ukraina blev en lydprovins till Tyskland arresteras han och interneras fram till 1944. Bandera var både antikommunist och antisemit, men han var aldrig nazist. Banderas mål var en helt självständig Ukrainsk stat och därför hyllas han på många orter än idag, främst i Västra Ukraina, som också var hans hemvist. De svart-röda fanor man ser i TV reportage kommer från Banderas organisation OUN (Organisationen för Ukrainska Nationalister). OUN var också motståndare till Polen eftersom Ukraina hade styrts av den polska adeln under många hundra år. Efter kriget kom OUN och andra nationalistiska organisationer att bedriva motståndskamp mot Sovjet och Stalin i många år. De hade sina baser uppe i Karpaterna i västra Ukraina och där lyckas de hålla ut ända fram till 1953. Något att tänka på för de ryska trupper som idag tror sig kunna inta hela Ukraina.
Första bilden visar en demonstration i Västra Ukraina under 2000-talet. Den svart-röda fanan kommer från den extremnationalistiska rörelse som samarbetade med de tyska nazisterna under den första tiden av Tysklands invasion 1941. Bilden på männen med gula flaggor visar Azov-bataljonen och de använder den s.k. varghaken som symbol, som också användes av tyska SS under Andra världskriget. Azovbataljonen var länge stationerad i Mariupol. Den här bilden är från 2014, men symbolen används fortfarande. Sista bilden visar en demonstration i Donbass, det ryskstödda utbrytarområdet. Där odlas sovjetromantiken till den grad att t.o.m. Stalin hedras. Bilden är flera år gammal, men statyer över den gamle massmördaren uppförs över hela Ryssland idag (2023). Det finns helt klart osmakliga uttryck på båda sidor. Det faktum att Azov-bataljonen är behäftad med nazistsymboler och sedan inkorporerats i den ukrainska armén gör frågan till ett riktigt huvudbry för Zelenskyj. Det är också mycket tacksamt för Putins propagandamakare, som kan visa upp bilder som ovan.
Bilderna ovan är från Transtnistriens huvudstad Tiraspol år 2021. Transnistrien är en utbrytarrepublik från Moldavien som styrs av en gangsterorganisation och finansieras av Ryssland. Det är en liten genomilitariserad remsa av land mellan Moldavien och Ukraina, i princip en rysk militärbas. De bröt sig ur Moldavien efter ett kortvarigt krig 1992. Överallt ser man sovjetiska symboler och Leninstatyer finns i stort antal. Befolkningen är huvudsakligen rysktalande. Att resa i Transnistrien är som att resa tillbaka i tiden och till Sovjet. Det finns inga bankomater och man kan inte använda kreditkort. Landet är bara erkänt av andra ryskstödda icke erkända stater som Sydossetien, Abkhazien och Artsakh (Nagorno-Karabach).
Kyrkans historia i Ukraina
Jag nämnde inledningsvis att Vladimir den Store kristnas år 988 och det året sker också ett massdop i Kiev som gått till historien som "Kristnandet av Rus". Vladimir ser då till att hans stormän blir kristna. Kristendomen hade under 800-talet spridit sig från Bulgarien med Methodius och Kyrillios, som också kallas för "Slavernas Apostlar". Serbien hade blivit kristnat på 800-talet, liksom Bulgarien. Bibeln översattes till Kyrkoslaviska och skrevs med glagolitisk skrift. Kort därefter utvecklas det Kyrilliska alfabetet i Preslav och Ohrid, två städer som då hörde till Bulgarien och det Första bulgariska imperiet. Detta innebär att läskunnigheten sprids över hela det slaviska området. I Kiev anläggs Grottklostret av Vladimir den Store och Sofiakatedralen byggs i Kiev strax därefter av hans son, Jaroslav. Vi talar här om den tid då den ortodoxa kyrkan och den katolska ännu inte hade splittrats definitivt. Dock hade de två huvudriktningarna redan börjat distansiera sig till varandra. Att de slaviska folken börjar använda folkets språk i gudstjänster o.s.v. sågs inte med blida ögon av Rom och de som förespråkade latin. Man ansåg att endast grekiska, hebreiska och latin dög för bibelöversättningar etc. Detta trots att t.ex. armenier och georgier använt sina egna språk för religiösa ändamål i flera hundra år. År 1054 inträffar det som kallas "stora schismen" och de två stora kyrkorna separerar definitivt. När sedan det fjärde korståget spårar ur och Konstantinopel plundras av latinarna 1204 är sprickan oåterkallelig.
Kyrkan i Moskva blir med tiden alltmer självständig och 1448 utses en metropolit, vilket är en biskop i en provinshuvudstad enligt traditionen i den ortodoxa kyrkan. Kiev får egen metropolit år 1498. År 1589 utser Konstantinopel en patriark i Moskva och det innebär att den Ryska ortodoxa kyrkan blir helt självständig vilket kallas "autokefal" inom ortodoxin. Kiev blir nu underställt Moskva och kommer så att vara ända fram till 2018/2019, då ett dekret (tomos) utfärdas i Istanbul som också ger den Ukrainska ortodoxa kyrkan självständighet. Detta utlöser stor irritation i Moskva. Vi skall också se hur språkets utveckling och prestige följt kyrkans utveckling. I samband med kyrkofrågan vill jag också påpeka att Sveriges kristna råd inte tar avstånd från den Rysk-ortodoxa kyrkan och de framhåller att hundratals ryska präster gått ut offentligt och tagit avstånd från kriget som startade 2022. Däremot har patriarken i Moskva, Kirill, helt ställt sig bakom Putin och kallar Västerlandet och Ukraina för en "Stor Gayparad". Han menar att Väst är dekadent och har förfallit till materialism och omoral. Kyrkan är idag så att säga "statsbärande" i Ryssland, precis som i den var innan revolutionen 1917. Till detta skall läggas det faktum att Västra Ukraina till stora delar är katolskt, eller uniatiskt. Uniatiska kyrkan är grekisk-katolsk, d.v.s. katolsk med ortodox rit.
Språkets framväxt och utveckling
Egentligen vet inte språkvetenskapen mycket om de slaviska språken och folkens ursprung. Det som är känt är att det är indoeuropeiska och att indoeuropeiska är uppdelat i kentum och satemspråk. Slaviska språk hör till satem-gruppen tillsammans med t.ex. persiska, nordindiska språk och armeniska. Till kentumspråk hör germanska och romanska språk, men även albanska. De slaviska folken dyker inte upp i skriftliga källor förrän romarna skriver om dem c.a 100 v.t. De anses ursprungligen ha levt i Belarus, Västra Ryssland, Östra Polen och Norra Ukraina. Därefter spred de sig i alla riktningar. En del arkeologer kopplar dem till Cucuteni-Trypillia kulturen som existerade runt 4000 f.v.t. men det förefaller något spekulativt.
Idag indelas de slaviska språken i västslaviska, östslaviska och sydslaviska. Ukrainska hör till de östslaviska språken tillsammans med ryska, belarusiska och det lilla språket rusinska. Ukrainska anses ha utvecklats ur det som kallas rutenska, eller om det faktiskt var samma språk. Administrationen i de medeltida rikena i de slaviska områdena var Kyrkoslaviska. Som vi konstaterat styrdes Ukraina långa tider av Polen och Polen-Litauen. I Polen och Ungern, användes latin som administrativt språk. Det långvariga polska inflytandet har inneburit att en stor mängd polska låneord letat sig in i språket, men även slovakiska ligger nära. Efter att Ukraina inlemmats i det Ryska imperiet blir ryskan allt mer utbredd och det blir både det litterära och det administrativa språket.
Redan på 1600-talet var ukrainska förbjudet i kyrkorna och bibeln fick översättas i hemlighet. De första delarna av Bibeln som översätts till ukrainska kom dock till redan på 1500-talet. I västra-centrala Ukraina blir polska officiellt språk 1696. År 1720 under Peter den Store förbjuds alla tryckta alster på ukrainska och en stor mängd ukrainska böcker bränns. Under Katarina den Storas tid vidtas ytterligare åtgärder för att trycka tillbaka ukrainskan och språket förbjuds vid akademin i Kiev. Vidare förintas den ukrainsktalande fribrytarstaten Zaporizja-sich och ukrainska förbjuds vid alla kosack-regimenten. 1804 förbjuds ukrainska vid alla skolor i hela det Ryska imperiet. Åren 1868 och 1876 är det åter dags för repression gentemot användandet av ukrainska och Moskva utfärdar order om restriktioner. Alexander II förbjuder 1875 scenframträdanden på språket och biblioteken får inte ha ukrainska böcker. Samma policy råder i Ukrainas polska delar, med polska som gynnat språk. Ryssland fortsätter att motarbeta det ukrainska språket under lång tid och det fortsätter också i Sovjetunionen och under Stalin. Detta trots att Stalin själv var Georgier och använde georgiska ibland med några av sina närmaste män. Georgiska är ett språk som inte alls är besläktat med slaviska språk. Men Stalin visste hur farliga stora minoriteter kunde vara och agerade mycket repressivt gentemot många folkgrupper. 1920-talet var dock en period när minoriteter inom Sovjet fick många rättigheter.
Det har har länge funnits en lite nedlåtande attityd hos den ryska befolkningen visavi det ukrainska språket och Ukraina har allmänt kallats för "Lillryssland". Den ukrainsk-ryske författaren Nikolaj Gogol ansåg t.ex. att ukrainska var en slags bondryska och att ryska var mycket förnämare. Gogol talade förutom sina två hemspråk också polska. Dessutom är själva namnet Ukraina ryska och betyder "gränsland". I samband med russifieringskampanjen 1933 avskaffades en unik ukrainsk bokstav (ukrainskt g ґ ), men den återinfördes efter självständigheten 1990.
Idag talar ca 20% av den ukrainska befolkningen ryska som första språk, ytterligare 20% talar surzjuk som är en blandning mellan ryska och ukrainska. Resten talar ukrainska och en liten minoritet talar andra språk. Fast olika mätningar har gett olika resultat och i vissa mätningar får ryskan över 30% och surzjuk nämns inte ens. Dock är det tydligt att ryskan är mer utbredd i öster och ukrainskan mer dominant i väster och de flesta ukrainsktalande har ryskan som andraspråk (Men engelska kommer bland ungdomarna). Det kanske skall nämnas att Zelenskys första språk är ryska.
Tyvärr insåg inte den nya ukrainska regimen efter Sovjets sammanbrott vikten av en klok och medveten språkpolitik. Ryska blev inte officiellt minoritetsspråk i det nya Ukraina. Detta skapade konflikt och är en bidragande orsak till dagens krig. Man gjorde alltså samma misstag som Georgien gjorde med abkhaziskan, ossetiskan och ryskan. Nordmakedonien klantade sig med albanskan. Sverige begick samma fadäs med samiskan när det begav sig. Som lingvist med lång tids studier i ämnet modersmål och minoritetsspråk är jag förvånad över att politiker och regeringar inte inser hur viktigt det är med språk, vad det betyder för den enskilda människan och vår identitet. Att förbjuda en människas språk är att förbjuda människan i sig. Barn skall alltid lära sig att läsa och skriva på sitt första språk, därefter lära sig främmande språk. Det vet alla språkpedagoger med ordentlig utbildning. Det är därför självklart att bitterheten är djupt rotad i Ukraina och att den ryska befolkningen i Östra Ukraina blivit förbannade efter 1991. Och! Det är med stor stolthet de ukrainsktalande idag hyllar sin nationalskald Taras Sjevtjenko! Mannen som skapade det moderna litterära ukrainska språket!
Rysk historierevisionism och språkpolitik
Ivan den Förskräcklige har aldrig hyllats i Ryssland, förrän nu. Putin reser faktiskt statyer över Ivan, d.v.s tsaren som startade den första hemliga terrorpolisen Oprichnik! Inte ens under romanovtiden restes statyer över den galne ledaren från 1500-talet. Det görs också filmer och TV-serier som framställer Gyllene horden som onda och barbariska. Samtidigt framhåller man Ivans mänskliga sidor. Man hyllar alltså öppet Ivans massaker på muslimska tatarer i Kazan 1552 och den nutida regimen har förbjudet två böcker som berättar om massakrerna i Kazan och motståndet mot ryssarna från ett tatariskt perspektiv! Putin vill också begränsa undervisningen i tatariska språket för barnen i skolorna i det distrikt där de är i majoritet. Och! Att skriva tatariska (turkiska) med latin som i Turkiet, som de gjorde förut, det är redan förbjudet. Det skall vara kyrilliska! Samtidigt förnekas att det administrativa systemet, med folkräkningar och skatteuppbörd, ärvdes av mongolerna och att de lokala tatarerna stred tillsammans med Kievan rus mot mongolerna vid Kalka 1223, ja det hände aldrig! Allt skall vara ryskt, fint kristet och andra har ingen plats i det Nya Ryska Imperiet! Men faschistorganisationer som "Dubbelörnen", "Den ryske Krigaren" och "De Ortodoxa Fanbärarnas Union" de har fritt fram! Samtidigt skall det framhållas att det faktiskt finns en historisk skola som hyllar mongolerna och framhåller deras stora betydelse för framväxten av imperiet Ryssland.
Ryska intellektuella nationalister varnar också för att ge de finsk-ugriska grupperna och deras språk utrymme. Jag syftar på mordviner, udmurter och mari, m.fl. Ryssarna fruktar nationalistisk separatism och varnar i sammanhanget för att deras större släktingar Finland, Estland och Ungern kommer att ge dem kulturellt stöd. Udmurternas språk är redan på väg att utraderas och den udmurtiske nästan 80 år gamle aktivisten Albert Razin brände sig själv till döds utanför det udmurtiska parlamentet i huvudstaden Izjevsk år 2019. Han höll upp plakat med texterna "Om mitt språk är på väg att försvinna imorgon, då vore jag beredd att dö idag" och "Har jag ett fädernesland?", det förra ett citat av en berömd dagestansk poet.
Såklart så är den kulturfond som finansierar statyerna med Ivan samma fond som finansierar statyerna föreställande Stalin, för det pågår en rehabilitering även av den store diktatorn i Ryssland just nu. Det har år 2020 invigts ett Stalincenter i Bor, Nizjnij Novgorod och Volgograd får åter heta Stalingrad åtta dagar om året. Det skall dessutom eventuellt hållas en folkomröstning om att staden skall återfå namnet Stalingrad helt och hållet. År 2020 rapporteras det om fler än hundra nya Stalinstatyer runt om i Ryska federationen. Ivan Grosnyj var såklart också Stalins favorit. Ett fint gäng! Den georgiske slaktaren, Ivan dåren och nu Vladimir den förfärlige!
Ukraina efter 1991
Jag skall här inte älta detaljer utan jag nöjer mig med att konstatera att Ukraina hade samma problem som alla före detta Sovjetrepubliker. Man ärvde en omfattande korruption, en bottenkörd ekonomi, omoderna fabriker o.s.v. Det fanns inga demokratiska traditioner och gamla nationalistiska yttringar blommade upp till ytan. Ett fåtal oligarker roffade åt sig och de personerna hade oftast redan viktiga poster i den tidigare partiorganisationen. Vad som hände Kiev 2004 och på Krim och i Kiev 2014 vill jag här inte gå in på, då denna text handlar om den historiska bakgrunden till just de händelserna, d.v.s. frigörelsen och senare, kriget. Vad som är uppenbart är att extremhögern gått från ca. 10% 2012 till ca 1-2% idag. Det betyder att det finns ungefär lika många rasistiska, antisemitiska homfober i Ukraina som i de flesta andra länder, Sverige inbegripet. Dessutom finns det högerextrema som slåss på den ryska sidan också. För att ytterligare komplicera det hela kan vi konstatera att det dessutom finns tjetjenska styrkor på båda sidor. På ukrainska sidan strider bl.a Dzochar Dudayev battalionen och på ryska sidan de s.k. Kadyrovtsy. Tjetjenerna är muslimer och därmed avskydda av de extrema nationalisterna på båda sidor! Vilken soppa!
Barnsjukdomar uppstår i alla nya statsbildningar och kanske är Volodymyr Zelenskyjs regim den första i Ukraina som uppvisar något sånär normala drag. Han representerar också den postsovjetiska generationen och han är judisk och rysktalande. Zelenskyj gav Ukraina hopp om en bättre framtid som en modern ordnad stat och det kändes som att ett nytt kapitel hade inletts i Östeuropa.
Slutord
Jag gick naivt och hoppades att Ukraina, Sverige, Finland, Moldavien och Georgien skulle kunna bilda en neutral buffert mellan NATO och Ryssland. Det hade varit ett mycket bättre alternativ för Europa än mer uppslutning i NATO. Men ack så illa det gick på grund av en aggressiv och auktoritär regim i ett grannland, med en ledare som helt och hållet är en produkt av Sovjet eller Ryska Imperiet, välj själva. På andra sidan Atlanten finns dessutom ett imperium som inte vill ha ett starkt Europa och de har med sin stora triumf Brexit sett till att få ännu mer inflytande. NATO har aggressivt flyttat fram sina positioner och USA har lyckats bra med att så split i Europa. Vi har också Putins vänner Orban i Ungern och Vučić i Serbien, samt en rad andra EU-kritiska högerpartier på frammarsch, så nog har splittringen lyckats. Henry Kissinger har rätt i sin analys om det stora misstaget som NATO´s utvidgning innebär (innebar) och det är väl första gången den moderna historiens störste massmördare har sagt något vettigt. Jag hade hoppats att vi skulle ha allt mer normala relationer med Ryssland, att det skulle bli Europas stora handelspartner, att vi fritt skulle kunna resa dit o.s.v.,
Richard Sakwa företräder också de som anser att konflikten till stora delar är framkallad av västlig expansionism och ett aggresivt NATO som ständigt flyttar fram sina positioner. Sakwa menar att när Kalla kriget tog slut så ansåg sig Väst som segrare och att Warszawapakten/Sovjet (Ryssland) sågs som förlorare. Ryssland såg sig dock inte som förlorare och kände sig förödmjukade och nu inringade, och allt mer pressade. Sakwa kallar detta för en "assymetrisk fred". Under tiden med Jeltsin på 90-talet genomgick det ryska folket en period av mycket hårda tider och fick utstå många umbäranden och fattigdom. Det blev värre än under Sovjetunionen. När Putin kom till makten fick de åter mat på bordet och därför är Putin oerhört populär i Ryssland, särskilt bland de i den äldre befolkningen. Det blev ordning och reda. Den yngre generationen stödjer Putin i mycket lägre omfattning, de har andra och högre krav på livet.
Samtidigt skall vi också påminna oss om vad nazisterna gjorde mot Sovjet på 1940-talet och att många i Ukraina var aktiva i att hjälpa tyskarna under invasionen. Lägg därtill att tusentals civila ryssar dödats i Donbass under de senare åren. Konflikten är inte ensidig. Samtidigt är det också märkligt att en amerikansk president skäller på Putin angående krigsbrott, när USA varit minst lika illa i detta avseende. Man glömmer liksom inte bilderna från Song My. Listan av krig och övergrepp som skett i USAs och den s.k. demokratins namn, kan göras lång. Vietnamn, Kambodja, Indonesien och Irak. Statskupper i Iran och Chile. Nu förs ett amerikanskt proxykrig i Jemen och Iran är isolerat till svältgränsen. Henry Kissinger åtalades inte för krigsbrott, han fick Nobels fredpris istället! Mycket genant! Samtidigt har den rasistiska regimen i Israel sedan länge aktivt stöd av USA. Det främsta argumentet mot ett NATO-medlemsskap för Sveriges del tycker jag dock är det faktum att Turkiet är medlem. Då tvingas Sverige stödja Turkiets och Azerbaijans övergepp i Nagorno-Karabach. Turkiet har till dags dato fortfarande inte ens erkänt folkmordet på armenier i början av 1900-talet. Skall vi vara med i samma organisation som dem?
Samtidigt är det svårt att försvara Putin bara för att USA är värre. Den kriminella organisationen Bandidos är inte goda och bra, bara för att Hells Angels är värre. Krig är förfärligt och alla är förlorare, tragiskt nog. Ingen kan vinna krig, man kan bara förlora lite, mycket eller allt. Vi skall heller inte döma hela det ryska folket för vad deras ledare gör. Det är således med tungt hjärta jag lyssnar på mina vänner i Moskva, Pieter, Minsk, Kiev, Chishinau, Belgrad och Tbilisi! Jag önskar att de hade min frihet och jag sörjer med dem!
Källor:
Böcker:
Armour, Ian D. A History of Eastern Europe, 1918 to Present. Modernisation, Ideology and Nationality. Bloomsbury Academic, 2021.
Beevor, Antony. Ryssland, revolution och inbördeskrig 1917-1921. Historiska Media, 2022.
Fitzpatrick, Sheila. Everyday Stalinism. Ordinary life in extraordinary times: Soviet Russia in the 1930's. Oxford University press, 1999.
Gerner, Kristian. Rysslands Historia. Historiska Media, 2017.
Gessen, Masha. Framtiden är historia, det totalitära Rysslands återkomst. Brombergs, 2017.
Herrin, Judith. Det Bysantinska Riket. Agerings, 2009.
Jonson, Lena. Volga och inre Ryssland. En resa i tid och rum. Dialogos förlag, 2022.
Johnsson, Peter. Ukraïna i historien. Brombergs, 2015.
Kragh, Martin. Det fallna imperiet, Ryssland och väst under under Vladimir Putin. Förlaget Fri Tanke, 2022.
Sakwa, Richard. Frontlinje Ukraina. Karneval Förlag, 2015.
Sebag-Montefiore, Simon. Potemkin och Katarina den Stora, en Kejserlig Förbindelse. Prisma, 2005.
Sebag-Montefiore, Simon. Stalin, den röde tsaren och hans hov. Norstedts, 2016.
Sebag-Montefiore, Simon. Romanov, den sista Tsardynastin. Norstedts, 2016.
Snyder, Timothy D. Bloodlands: Europe Between Hitler and Stalin. Basic Books, 2010
Troyat, Henri. Peter den Store. Norstedts, 1981.
Internetresurser:
En alternativ ganska bra och kompakt historisk genomgång (på en förvisso dålig svenska) från år 2016. Den är ett bra komplement till min egen genomgång och finns här: https://kiev-ukraina2016.blogspot.com/p/blog-page_14.html (på ett par ställen står det dock Transkaukasien, fast författaren såklart menar Transkarpatien, d.v.s. en del av Ukraina som gränsar till Ungern och Rumänien)
Ganska bra föreläsning på engelska som fokuserar på den senare historien: https://www.youtube.com/watch?v=l1WL2VJOn2A
Sakligt om den högerextrema Azov-bataljonen från SVT: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/utrikesreportern-darfor-anvands-azovbataljonen-i-den-ryska-propagandan
The Guardian om Putin och Tsarryssland: https://www.theguardian.com/world/2022/jun/10/putin-compares-himself-to-peter-the-great-in-quest-to-take-back-russian-lands
Time Magazine om Putin och kyrkan: https://time.com/6167332/putin-russian-orthodox-church-war-ukraine/
Spiegel International och Henry Kissinger om kriget i Ukraina: https://www.spiegel.de/international/world/interview-with-henry-kissinger-for-war-in-ukraine-there-is-no-good-historical-example-a-64b77d41-5b60-497e-8d2f-9041a73b1892
Om antisemitism i Ukraina av Anneli Rådestad i Judisk Krönika:
Free Idel-Ural om aktivisten Albert Rezin's protester mot russifiering och förtryck av det udmurtiska folket. https://idel-ural.org/en/archives/scientist-committed-self-immolation-in-protest-against-russification-of-udmurts/
Newsweek om invigningen av ett Stalincenter i Bor, Nizjnij Novgorod: https://www.newsweek.com/russia-stalin-statue-bor-world-war-two-1513619
PBS. Intervju med Julia Joffe "Putin and the Presidents", som ger en mycket skarp analys. https://www.youtube.com/watch?v=qEu0oRajJxE&t=1180s
Föreläsningsserie av Timothy Snyder. Om Ukraina och från Yale university. https://www.youtube.com/watch?v=1dy7Mrqy1AY&list=PLh9mgdi4rNewfxO7LhBoz_1Mx1MaO6sw_&index=15
Om svälten i Ukraina. https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/related_material_file/holodomor_-_faktatext.pdf
En stor mängd sidor på engelska Wikipedia. T.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Antisemitism_in_Ukraine
https://en.wikipedia.org/wiki/Brotherhood_of_Saints_Cyril_and_Methodius